Idag upphör alla restriktioner. Två års umbäranden, sjukdom, död och nedstängning är över. Glädjen är mycket stor och vi ser alla fram emot att kunna röra oss fritt i samhället igen – även om smittspridningen fortfarande pågår och att vi fortfarande ska vidta försiktighet. Men den som insjuknar i Covid, eller mutationen Omikron och är vaccinerad, blir inte särskilt sjuk längre. Covid klassas från och med nu som en influensa bland andra.
Ganska kort tid in i pandemin var man rejält less på att höra om den, även om det var viktigt. Hur smittspridningen fortsatte, vilka restriktioner som gällde hos oss och i andra länder och hur vi skulle uppföra oss. I början var det mest tvätta händer och håll avstånd. Minns ni att toapapperet tog slut under våren 2020? Ja, när jag säger det minns ni, men erkänn att det minnet sedan länge var undanlagt? Vi hör inte ens om vaccinpass, trots att det varit det stora diskussionsämnet under hela hösten. Som jag uppfattat det, så är det nu frivilligt för olika arrangörer att använda vaccinationspass om de så önskar?
Två år har vi levat med pandemin och turerna har varit många. Själv är jag mycket glad över att mitt land inte har haft inlåsning som metod, utan att vi klarat av restriktioner med tillit till att folk klarar av att följa dem.
Den uppmärksammade konstutställningen Evig anställning i Göteborg har stoppats. Bakom verket står en konstnärsduo bestående av Simon Goldin och Jakob Senneby, skapat på uppdrag åt Trafikverket. Konstverket bestod av en person som helt enkelt skulle röra sig i området runt Korsvägen och fylla sina dagar med vad än hen önskade: Stämpla in på morgonen och stämpla ut på eftermiddagen. Resten av livet. Statens konstråd har haft en ansvarig projektledare för denna ” Gestaltning av Västlänkens stationer”.
Konstverket kan kanske ses som ett projekt, där den med evig anställning skulle hantera det totala anslaget för alltihopa, genom att placera delar av det på börsen och därefter bekosta sin lön med avkastning. Detta skulle spegla tesen att lönearbete aldrig lönar sig gentemot att ha kapital. Att en del får slita hårt i sitt anletes svett, medan de som lyckosamt fötts i en rik familj, kan glida dagarna igenom. Att detta kan gestaltas genom att någon bara stryker omkring på Korsvägens station. Kanske läser en tidning, knäpper nötter eller stretchar.
Jag tycker att idén är mycket intressant. Den blir en manifest illustration över vad vi gör med våra liv och vad vi egentligen fyller våra dagar med. Konst ska väcka känslor och kanske kan bidra till eftertanke och reflektion. En del har nog bestämt sig för att deras arbete är mycket meningsfullt. Om du undervisar barn, eller hjälper våldsutsatta i rätten. Att arbeta i sjukvården och för Röda Korset visar på direkta resultat. Men visst går mycket tid bort under meningslösa möten och till synes onödig administration. För att inte tala om den tid det går åt till att ta sig fram och tillbaka varje dag – något som pandemin givit oss en upplysande lektion i. Andra jobb kanske däremot ter sig direkt meningslösa, förutom just det faktum att de genererar en månadslön. I alla fall så avverkas dag för dag av vår livstid i anslutning till en anställning genom de krav som medföljer en sådan. Dagar vi aldrig får igen. ”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”.
Konstverket Evig anställning var klappat och klart, men har nu stoppats av Trafikverket, med hänvisning till ”tidsbrist” samt ett lagligt hinder (kapitalförsörjningsförordningen) för att genomföra det. Jag gissar att ett eventuellt kontraktsbrott också måste ses över. Detta beklagas självklart av de direkt inblandade, men även av vanliga medborgare som tyckte konstprojektet lät intressant.
Jag har nu deklarerat att jag tycker idén med konstverket är genialisk. Däremot tror jag inte att det är en god idé att verkligen genomföra den.
Tydligen har över hundra personer sökt tjänsten som levande konstverk. Det finns troligen lika många bevekelsegrunder till det. Men jag tror att det som verkligen väntar den person som ska vara det levande konstverket, är en vardag fylld av hot, trakasserier och direkta angrepp. Hen kommer att bli slagen, folk kommer att skrika allt mellan himmel och jord åt personen och hen kommer att få skräp kastat på sig.
Vi vet att både den rara Lisebergskaninen och de mera skrämmande spökena i Spökhus, utsätts för sparkar och slag. De utklädda personerna väcker både ilska och skräck hos en del.
6 januari. Årsdagen för den chockerande stormningen av Kapitolium. Vi kan alla vittna om känslan som erfor oss när vi satt hemma – många i karantän – och i realtid kunde följa vad som hände i Washington den dagen. Med växande fasa kunde vi se hur dessa – mest män – vällde in genom porten och forcerade de dörrar vakterna förgäves försökte hålla stängda. Deras ansträngningar gjorde dock att kongressens delegater kunde fly. Fly för sina liv – med en hårsmån.
Mannen i Vikingahorn och pälskrage, med målade färger i sitt ansikte, var en av ledarfigurerna i kaoset. Han blev ikonisk och det var förmodligen hans tanke: Att sticka ut i mängden. Kanske ingjuta fasa i en och en annan? En annan man satte sig vid Nancy Pelosis bord, lade upp fötterna på det och fjantade runt med hennes saker. Det skrevs en lapp.
Alltihopa var ett hån mot ordningen, demokratin, institutionerna, presidentvalet. Invasionen var en manifestation i disrespect för den ordning som finns. Man skanderade att ta tillbaka det som blivit stulet från dem. Timmarna innan hade Trump hejat på. Uppmanat till denna aktion – något han sedan tog tillbaka.
Vad händer när navet för det som upprätthåller vårt samhället våldtas i direktsändning? Jo, det föder rädsla. Här var de ute efter dem som har makten. Men vem blir offer härnäst?
Amerikanska revolutionen föregick den franska, vilken skulle bli stilbildande för revolutioner framöver – och kanske är det än idag. Den franska revolutionen födde precis den skräck och rädsla då, som vi alla kände för ett år sedan. Den världsordning som de kände då omkullkastades och ingen gick längre säker. Den konservativa ideologin föddes under franska revolutionen. Edmund Burke formulerade sina erfarenheter som ett svar på den franska revolutionen med en metafor om att aldrig dra upp trädet med rötterna, utan endast försiktigt klippa grenar om förändring nödvändigtvis måste göras. Liberala idéer och principer var redan etablerade, där drivkraften fanns om att alla skulle få samma chanser och att ingen skulle födas till sina privilegier. I franska revolutionen kunde privilegiesamhället äntligen utmanas. Men den franska revolutionen blev snabbt en bekräftelse på hur snabbt revolutioner äter sina egna barn.
Den nya nationen på andra sidan Atlanten var en föregångare för fritänkande, frisinne, demokrati och ett land av möjligheter för den som vågade. Det gamla Europa fick se sig omsprunget av den moderna tiden och allt nytt skulle sedan komma därifrån. Landet där det fanns rum för eget religiöst läsande, ingen kung eller adel, fri jakt på rikedom in the creeks där guldet glimmade ikapp med fjällen på forellens rygg. Det var ju där – där alla fick chansen att verkligen vara en self made man – som förebilden för framtiden fanns.
Hur kunde det leda till denna nedvärderande handling mot dess demokratiska centrum, vilket utgör själva kärnan för möjligheterna? Stormningen av Kapitolium var ett dyk rätt ned i dyn.
Nu pågår rättegångarna för fullt, eftermälet skrivs och snart finns facit över den kaotiska dagen. Räkning pågår.
Om vi däremot tänker till över hur landets historia sett ut, så hamnar stormningen av Kapitolium i en annan dager. Då följer den i själva verket en lång tradition av protester mot lydnad mot överheten och en etablerad tradition av att ta saken i egna händer. En tradition, så när som på det misslyckade skyddet av kongressbyggnaden och de folkvalda politikerna.
Det torde vid det här laget vara uppenbart att det politiska Washingtonspråket inte talas av alla amerikaner. Toppolitikerna är tränade att tala för sitt etablissemang – avsett att ge signaler till sina gelikar och sina motståndare. Trump såg hur han skulle tala till dem som kände sig förbisedda och han lyckades. Såklart backade de honom när han uppmanade dem att strida för sitt land.
Det vi såg för ett år sedan var ett brottstycke av amerikansk tradition av att vakta sin gård. Från inbördeskriget, kamp och fördrivningen av urinvånarna till presidentmord, hippieeran, stjärnornas krig och möjligheter för de tillräckligt vågade. Stormningen av Kapitolium var ytterligare ett kapitel i den boken.
(Jag använder mig av den mall GP har i tidningen idag, där de låtit kulturskribenter göra en summering.) Önskar er alla ett gott nytt år!
Årets debatt: Elbristen
Under många år fanns ett överskott av el i Norrland. De utbyggda älvarna genererade mycket el, men kapaciteten kunde inte utnyttjas till fullo eftersom överföringen söderöver till den el-törstande industrin var en flaskhals. Ledningarna byts idag ut till bättre sådana, men idag finns inte längre något elöverskott i Norrland eftersom all el behövs där. Vi har t ex. Northvolt, Facebooks kylanläggning och stålindustrins omläggning till ”grön” produktion. Digitaliseringen kommer att kräva ännu mera el när alla enheter ska laddas, till exempel inom vården. För att inte tala om alla elbilar som ska laddas. Den utvecklingen kan ingen riktigt överblicka i dagsläget. I år var året då elbilen överträffade förbränningsmotorbilen i nybilsförsäljning.
Elproduktionen förslår inte och i vinter har elpriset slagit i taket. Debatten om varför vi har elbrist och vilka nya energikällor vi måste satsa på går het. Vindkraftverk till havs eller mera kärnkraft? Det är fult och skrymmande med vindkraftverk, men den gamla frågan om slutförvaring av uttjänt uran är ännu inte löst. Den här debatten kommer att fortsätta under 2022 (valår!) och jag gissar att den kommer att kompletteras med hur vi lever. Tydligen använder svenskar mest el i EU. Tre gånger så mycket som danskarna och tio gånger så mycket som tyskarna! Vi slösar, med andra ord. Det ser ut som att det är dags att lära sig att vara sparsam med varmvatten, samt införa olika dygnstaxa. Svenskarna har varit bortskämda med billig el, men nya tider är att vänta. Alltså: vi måste lösa både nya, miljövänliga energikällor OCH minska på själva användandet.
Årets nyord: Hybridmöte
När vaccinet kom igång under våren, började många att slappna av och längtan efter att ses i verkligheten var mycket stark. Så innan sommaren och under höstens första del möttes vi igen. Men under hösten sparkade Corona bakut, och trots dubbelvaccinerad önskade en del avstå fysiska möten om så gick, sedan det visat sig att man kan bli sjuk igen, om än inte särskilt sjuk. Därefter har de flesta möten erbjudit deltagande både på länk och i rummet. Förmodligen något som kommit för att stanna.
Årets sakfråga: Vaccinpass
Att kunna ta fram ett vaccin mot Covid och dra igång både produktion och program för vaccinering, med all den logistik det innebär, är en enastående bedrift. Tack till marknadsekonomins drivkrafter, modern forskning och vetenskap! Och tack vare vaccinet kan vi öppna upp verksamheter för dem som kan uppvisa vaccinpass. Den som inte vill vaccinera sig behöver inte, men gör då valet att avstå från många aktiviteter. Tyvärr har fattiga länder inte haft samma takt på vaccinering som rika länder och här hemma ser vi stor skillnad i vaccinationsgrad mellan områden med olika socioekonomi. För att kunna bekämpa pandemin måste alla människor få del av vaccineringarna. Ojämlikhet här har visat sig vara farligt. Nya mutationer har uppstått bland de ovaccinerade och just nu tvingas vi stänga gränserna för ovaccinerade, samt införa nya restriktioner.
Årets skräll:Magdalena Andersson
Hon väljs till statsminister två gånger och bildar en ren s-regering.
Min telefon är ett litet djur. Det kräver uppmärksamhet och omskötsel hela dagen. Om natten sover den snällt. Har till och med – utan att jag ordnat med det – hyfs att inte annonsera mejl förrän jag är vaken. Den vet när jag är vaken. Säkert genom någon inställning dold under legeringar och programmeringar.
När jag springer mina rundor kan jag känna hur den suckar belåtet då och då. Om någon ringer känner jag det strax innan, när den börjar att kurra och spinna. Ett kort ögonblick innan någon ljudsignal hörs. Den sträcker på sig och tittar upp.
Min telefon vet var jag befinner mig och den skickar rapporter till mig om hur jag rört mig den senaste månaden. Fast jag inte vill. Men den vill vara snäll och visa att den är uppmärksam och bryr sig. Kräver nästan ingenting tillbaka, förutom mjuk omsorg och el. Batteriet är ett hjärta och som alla hjärtan måste det laddas upp, få uppmärksamhet.
Idag lördag diskuteras fortfarande den gångna veckans politiska turer. Många kallar det ”kaos”, ”pinsamt”, ”ovärdigt” och ansvarsfrågan bollas mellan partierna. Hur kunde det bli så att Magdalena Andersson framröstas till statsminister, för att endast sju timmar senare be om entledigande?
Andreas Norlén har hittills framstått som den fasta klippan i det stormiga havet i svensk politik. Outtröttligt fikade han med partiledarna i omgångar innan vi fick en regering på plats efter valet 2018. Inget tycktes pröva hans tålamod och han var orubbligt lugn och systematisk. Men något rämnade i veckan, när sinnet rann över och den hittills lugne talmannen lade skulden för debaclet på Miljöpartiet. ”Hade jag fått veta de här villkoren – hade jag fått veta i förväg att det fanns ett sånt här villkor kopplat till budgeten, så hade jag skjutit på min statsministernominering så att vi hade röstat om statsminister efter budgetomröstningen. Och då hade vi sluppit den turbulens som uppstod under onsdagen”. Talmannens ilska kommer från en man som är van att få beröm för sin kontroll. Ingen vill bli anklagad för att ha slarvat med förarbetet, planeringen.
Miljöpartiet har dock en annan syn på det hela. Att de inte gjort annat än att följa hos dem fastslagen princip om att aldrig regera på oppositionens budget.
Frågan blev då intressant om när de informerade Magdalena Andersson om detta. På denna fråga är Märta Stenevi osäker – om det var före eller efter statsministeromröstningen. Hon minns inte riktigt, vilket är naturligt – särskilt under en sån stressig dag som onsdagen var. Om man inte för anteckningar kan det vara svårt att hålla isär händelser. Minnet spelar oss ofta ett spratt, även om vi tror oss vara säkra på något. Det har bevisats många gånger att vi omformar händelser allteftersom det krävs. Att som Märta Stenevi erkänna att hon inte är säker är därför ett sundhetstecken. Mp hävdar att de dock inte kunde ge svar förrän de fått klart för sig hur C skulle agera.
Nu nöjer sig inte moderater med det svaret, utan kräver att Stenevi rannsakar sitt minne. Socialdemokraterna hävdar dock att de inte fick veta något förrän efter budgetomröstningen, vilket är det självklara svaret från dem.
Mp ger även uttryck för en enorm besvikelse över Centerns agerande. Hur C bara schappar, trots veckor av gemensamma överläggningar kring skogs-, och vattendragsfrågan för att hitta en kompromiss som båda partierna skulle känna sig okej med.
Centern försvarar sig med att de står fast vid att de nu är det enda stabila mittenalternativet i svensk politik – vilket är något många svenskar önskar.
Det som förvirrar de svenska väljarna nu är att alla hörde ju hur Stefan Löfven i somras sa att om hans budget inte skulle gå igenom, så skulle han – och Mp – avgå. Eftersom det även gällde Magdalena Andersson så skulle ju hon försäkrat sig om att hon hade Mp:s stöd innan budgetomröstningen. Hon vill ju bli statsminister! Detta sammantaget gjorde det svårt för talmannen att planera upplägget. Idag hörs många spekulationer om att Magdalena Andersson var medveten om att Mp skulle hoppa av och att C inte skulle rösta på budgeten – eftersom de sagt det tidigare. Och att hon ändå lät upplägget rulla är för att hon önskade nuvarande läge: att kunna gå fram med en ren S-regering fram till valet. Lyckas det kan hon i valrörelsen berätta att hon tvingats regera på en kompromiss-budget (den stora delen av oppositionens budget som vann, bygger faktiskt på regeringens budget) plus att hon kan kampanja som statsminister, vilket ger mycket cred.
Centern har fått mycket kritik efter veckans händelser. De beskylls för att inte ta ansvar någonstans. Men Centern framhärdar med att de nu är det enda mittenalternativet utan löften och bindningar till ytterkantspartierna. Ett alternativ många svenskar önskar ska finnas, säger de.
Från och med nästa vecka krävs vaccinpass för att få delta vid evenemang med fler än 100 personer. Man uppmanas åter att stanna hemma och testa sig vid förkylningssymptom. Trots att 85% av befolkningen i Sverige är vaccinerade utfärdas dessa åtgärder. I vissa områden är dock vaccinationsgraden låg och det är i dessa områden folk blir mycket sjuka och kräver intensivvård. Man kan insjukna trots att man är vaccinerad, men då blir man inte särskilt sjuk, vilket ger sjukvården mycket större möjligheter att klara av sitt jobb. I länder runtomkring oss eskalerar smittan nu igen. Det förefaller som om vi bara haft en kort paus i pandemin.
Denna text publicerades i Frisinnad Tidskrift i september:
Kort paus i pandemin:
I sommar har vi levt som om pandemin vore ett minne blott. Efterlängtat är en underdrift. De blockerade sätena på tåget finns inte kvar längre – vagnarna har varit fullbokade under resorna till fjällvandringen och till släkten. Även om det krävdes förbokad biljett till Liseberg, var parken smockfull och köerna timslånga. Uteserveringarna har dignat av besökare. Visst har det känts som att pandemin är över? Många har även sagt att de inte orkar bry sig längre. Att oavsett hur virusen utvecklas så får det vara nog. Möjligheten till vaccinationspass har också gjort att människor letat sig ut i världen igen.
Förra sommaren var det nästan likadant. Smittan minskade under de varma månaderna, när människor kunde vara utomhus. När semestern var över, var det många som letade sig tillbaka till kontoren, om än inte varje dag. Jag deltog fysiskt på ett par konferenser under september och i början av oktober. Vi prövade oss fram. Men i slutet av oktober slog fällan igen och alla uppmanades åter att jobba hemifrån och undvika ej nödvändiga resor. Beskedet kom abrupt. Antalet smittade ökade markant och vi erfor en ”andra våg”.
Just idag i skrivande stund är 58,5% av Sveriges invånare vaccinerade med två doser och många är immuna efter att ha varit sjuka i Covid. Vaccinet kan inte nog överskattas och det har varit en stor bedrift att ta fram det på så kort tid. Men kommer det att räcka?
Nu har forskning och myndigheter börjat att tala om en tredje dos för den äldsta gruppen. Detta för att skydda sig mot mutationen Delta, vilken ökar därför att många har varit utomlands under sommaren. I detta nu berättar rubrikerna om att sångaren i Iron Maiden, Bruce Dickinson, har insjuknat i Covid, trots att han är färdigvaccinerad. När kändisar insjuknar eller går bort är det en oroande påminnelse om att medierna snart förbereder rubriker om nya vågor av pandemin. Redan berättas om allt fler unga människor som ännu inte fått vaccin insjuknar. Det är en oroande utveckling när många av oss vill tro att pandemin är över.
II
Så, har vi bara en paus i pandemin?
Ja, vi har paus, men allt fler tecken tyder på att det är en kort paus. Just nu ökar Covid våldsamt i andra delar av världen. Även nära oss. Norge har alldeles nyss stängt sina gränser igen. Och Sveriges statsminister har nyligen meddelat att restriktionerna förlängs ännu ett halvår.
Nu förekommer stora protester mot detta. Alla tycker det är tungt. Acceptansen för restriktionerna är långtifrån lika självklara som för något år sedan.
Även om många lärt sig hantera digitala möten hemma i vardagsrummet, så finns en saknad efter gemenskap. Efter pausen väntar kanske ännu en höst som bara lyses upp av ett antal rutor med stela ansikten i Teamsmötet på din datorskärm. Det förskräcker dem med ett sådant jobb som kan skötas från en datorskärm. Taxichaufförer, lärare och vårdpersonal har andra utsikter och oron hos dem är stor – trots vaccineringarna.
Men allra svårast kommer det fortsättningsvis att bli för den stora grupp i samhället som lever i digitalt utanförskap. De stängs nämligen helt ute från samhället, när livet sker online.
Den digitala klyftan i samhället har vidgats ytterligare sedan vi drabbades av pandemin. Detta på grund av att tjänster som tidigare varit tillgängliga också digitaliserats: Det krävs digitala verktyg för att komma i kontakt med vården, Försäkringskassan, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och Socialtjänsten.
Förutom dem med kognitiv svikt och de allra äldsta i samhället, handlar det om nyanlända, papperslösa och asylsökande. Covid har gjort tröskeln in i samhällets gemenskap ännu högre. Det är nödvändigt att även politiskt uppmärksamma den digitala klyftan. Vi får inte skapa ett samhälle som systematiskt utestänger stora grupper.
Den socioekonomiska klassklyftan har också vidgats. Trångbodda har självklart haft det mycket tufft, när skolorna varit stängda, när barnens fritidsaktiviteter och läxläsning – som ofta hanteras av pensionärer – varit inställda. Välbemedlade har klarat detta mycket lättare.
Här hemma syns alltså skillnader mellan socioekonomiska grupper och skiktningar. Och blickar vi ut över världen syns liknande mönster av skillnader mellan rika och fattiga länder. Vaccinationsgraden är mycket låg i fattiga länder och det är ett problem för oss alla. Viruset muterar när det fortsätter att spridas mellan individer och plötsligt har en variant uppstått, som de som redan är vaccinerade inte längre är skyddade mot. Som nämnts har det redan börjat att ske. Klassklyftor är alltså både dåliga och farliga på många vis.
En viktig slutsats av pandemins tid är att målmedvetet arbeta för att minska klasskillnaderna i vårt svenska samhälle, att undanröja fattigdomen och orättvisorna mellan rika och fattiga länder.
Jag är ingen flitig twittrare. Ibland delar jag intressanta artiklar jag gillar eller har skrivit själv och ibland kommenterar jag någon. Oftast gillar jag bara. Men jag läser det mesta och lever fortfarande i tron att det är på twitter som alla aktuella händelser dyker upp i samma sekund de sker. Det är många världshändelser – både hemska och roliga – som jag fått följa i realtid där och dela med vänner.
Genom åren har fokus dock ändrats. Från att ha varit en bra plattform för journalister och politiker, har det mera blivit ett klotterplank. Ja, faktiskt ett äkta, gammeldags klotterplank. Sånt man förr skrev på väggen i rökrutan eller på skoltoan. Ibland skrattar jag högt. Men oftast blir jag irriterad på mig själv att jag har lagt dyrbar tid på att läsa meningslösheter. Ofta obegripligheter som den som fattar fattar.
Mycket frågar man om råd. ”Hallå skoltwitter”, ”Hör upp biltwitter”. Eller så berättar man om något som hänt under dagen, som man finner anmärkningsvärt:
“i fredags körde jag på en liten bostadsgata med bilar tätt parkerade på varje sida. Det ösregnade och jag körde långsamt för att kunna hålla koll på ev öppnade dörrar och uthoppande barn. Då valde bilen bakom mig att tuta. Sen körde han om i hög fart. Ja, det var en BMW. “
“På senare tid har jag ofta blivit omkörd på 40- och 50-vägar när jag kört enligt hastighetsbegränsningen. Hur bråttom kan man ha liksom? I nästa korsning har jag ju hunnit ikapp dem som körde om.”
Ja, man småpratar helt enkelt. Och kan konversera med både kända och okända personer. Trevligt.
Några personer jag följer på Twitter känner jag på riktigt, vilket gör att jag fattar när de är ironiska och driver med något. Andra är svårare att förstå. Att twista något ett par varv görs gärna. Kanske framstår man då som mera intressant? Möjligen har några som sport att skriva obegripligt och sedan se hur många som ändå gillar? Det misstänker jag ibland.
Hursomhelst får du inte uppmärksamhet om du inte sticker ut. Därför överdriver många språket eller spetsar det med elakheter. Du bör även vara mycket frekvent för att synas. Att hålla sig till ett tema, vilket sas vara viktigt förr, verkar inte längre gälla. Du behöver inte heller vara särskilt noggrann.
“Funderar på om jag är bekväm med att skriva “knullat ett grishuvud” i en kulturtext eller om jag behöver hitta en lite mer, öh, poetisk omskrivning. Initierat en kärleksakt? Idkat älskog? Kopulerat? Förlöst köttets lustar? Lönskaläge (åtminstone grisen var nog inte gift)?”
Idag återstår sex dagar av Liberalernas provval i Västsverige. Många partier har interna provval, vilket går till så att kandidater till de olika valen presenterar sig på en sight och sedan får alla som varit medlem i minst tre månader rösta och rangordna vilka de vill se högt på valsedlarna.
Resultatet av provvalet används sedan som vägledning för valberedningen när de sätter ihop ett förslag till en valsedel, vilken sedan klubbas på ett medlemsmöte innan årsskiftet. Valberedningen har även egna utfrågningar av kandidaterna. På så sätt blir partiernas interna organ och process en slags kontroll av dem som vill vara partiets representanter och allmänhetens företrädare.
Partiernas valsedlar ska sedan vara klara för tryckning under våren.
Att engagera sig i ett politiskt parti är att göra ett handtag för vår demokrati. Utan personer som vill lägga sin tid på att sitta i fullmäktige, styrelser och nämnder, fungerar inte vårt upplägg. De som lägger sin tid på politik, förtjänar uppmuntran.
Polisen trappar upp arbetet med att hitta den man som i augusti överföll och nästan slog ihjäl en kvinna. Mitt på dagen, med mycket folk i rörelse. Det står att han förmodligen valt ut henne, följt efter, för att sedan agera. Signalementet är 28-35 år, 185 cm lång. Ljushyad, kort hår och vanliga kläder. Ett random utseende, alltså. Ett par glasögon och en tygkasse med tryck har hittats, vilka kan tillhöra överfallsmannen. Polisen uppmanar allmänheten att fundera över om de sett något den dagen, eller om annan information kan dyka upp föranlett av dess föremål.
Man vet att sådana här förövare ofta slår till inom en radie av 3 km från sitt hem. De har tänkt på vad de ska göra under en lång tid. Förmodligen är han en enstöring – de är de farligaste – men kan i övrigt leva ett till synes normalt liv med jobb och egen lägenhet. Det påvra signalementet gör nu att var enda man i området med ungt utseende och denna längd – en mycket vanlig längd – blir misstänkta. Det måste vara mycket jobbigt för alla oskyldiga män i 30-årsåldern.
Men polisens vädjan är viktig: den kommer att få några att börja fundera. Om han finns i någons bekantskapskrets, kommer den att börja lägga ihop ett och ett. ”Visst var det så den dagen…” ”Nog brukar han alltid prata om…” ”Jag vet att han haft kontakt med det tyska företaget”. Och så vidare.
All sorts information är av intresse, säger polisen. Och ” Ingen ska behöva känna att deras rörelsefrihet begränsas för att en sån person är på fri fot, säger Thomas Fuxborg.” Så är det verkligen. Hotet väcker ett djupt raseri inom mig.
Jag har tidigare skrivit om denna iakttagelse, men upprepar den: det är vanligt på flygplatser o dyl. att man frågar den okände personen som sitter bredvid en på bänken, om den kan passa ens väskor, medans man går på toaletten. Man litar alltså på den som just då befinner sig precis bredvid dig – men inte på de övriga i hallen.
