Blog

Igår under regionfullmäktige bemötte jag en motion av Sd, som i grunden hade en god intention. Motionärerna yrkade för att utreda hur primärvårdens ansvar för att förbygga äldres ensamhet kan utökas. Samtliga remissinstanser ansåg att motionen var besvarad.

Jag är glad att jag kom upp först i debatten, för därefter följde tjugofem inlägg och många liknade varandra. Jag sa:

“Ofrivillig ensamhet kan vara livshotande. Under förra regionfullmäktige fördes en viktig diskussion om oro över det höga antal självmord som vi har svårt att förändra, trots överenskommelser. Detta i en debatt med gemensam resonans som återspeglade personliga erfarenheter. Denna motion är ytterligare en bekräftelse på detta och jämförelser kan göras på flera olika sätt.

Andemening i motionen mycket viktig, och samtliga remissinstanser har funnit motionen besvarad. Det finns inget som hindrar primärvården att även ställa frågor om ensamhet, precis som de kan ställa frågor om våld. Däremot måste tilliten till civilsamhället och människors engagemang stärkas. Samhället är inte staten, utan samhället är vi tillsammans. Och tendensen idag är en önskan om att överlämna allt fler områden åt det offentliga och det är ingen bra trend. Ett sånt samhälle blir allt mer distanserat från individens egna engagemang.

En bra väg att gå är att istället stärka civilsamhällets möjligheter på alla sätt. Exempel på det är studieförbundens stora och varierande verksamhet – här finns något för alla att delta i. De är även specialister på aktiviteter och har en uppbyggd infrastruktur för det. Idrottsrörelsen kan också spela en roll – nya sporter utvecklas till och med idag för att passa äldre. För att inte tala om musikens roll. Jo, kultur kan rädda liv.

Den här frågan rymmer också en strävan att fortsätta arbetet med att motverka ålderism- de äldres erfarenheter behövs och kan bidra med kunskap andra inte har. Så det finns redan idag många möjligheter till aktivt liv som motverkar ensamhet. Dessa ska vi ta vara på istället för att skapa nya uppgifter. Tack.”

Det var en bra debatt, men eftersom den blev lång avstod jag från ytterligare en kommentar. Den ger jag här: Under debatten framkom synpunkter om att vi alla radade upp ett antal förslag på vart äldre kan gå om de känner sig ensamma. Att det redan finns många sätt och ställen att träffa andra människor på. Sd:s motionär Sanda Henriksson m fl. tryckte på att det är just därför som primärvårdens uppdrag måste stärkas; de arbetar inte tillräckligt mycket med att berätta om alla de möjligheter som finns.

Men det kanske är så att du inte orkar gå någonstans om du är 92 och alla vänner har gått bort? Att du är ensam, men inte har lust till något? Att det helt enkelt är livets obevekliga förutsättningar.

Idag fredagen den 22 november 2024 hölls  en demonstration på Vasaplatsen, i parken framför Göteborgs Universitets huvudbyggnad. Det var Liberalernas kommunalråd Axel Darvik som fått tillstånd att demonstrera där mellan klockan tolv och femton. Demonstrationen skulle handla om demokrati och yttrandefrihet.

Men det egentliga syftet med demonstrationen, vilket Darvik varit öppen med, var att i samband med sin demonstration tvinga bort en annan.

Sedan i maj i år har där  pågått en ”demonstration”  för det palestinska folkets rätt till sitt land och mot de israeliska bombningarna av Gaza. Det är bland annat studenter vid universitet som under sin demonstration, byggt upp ett läger framför entrén, med syfte att få Göteborgs universitet att avbryta alla samarbeten med Israels universitet samt Göteborgs stads alla samarbeten med Israel. ”Vi tänker sitta här tills de går med på våra krav”, har flera av dem sagt i intervjuer.

Förra veckan fick jag tillfälle att tala med några som arbetar som vakter för att skydda  universitets säkerhet. De vittnade om att man hade anställt vakter i entrén därför att personal utsatts för hotfulla verbala påhopp.

”Det var värst de första månaderna”, berättade hon. ”Men det har  blivit lugnare under hösten.”

Den kvällen tog jag några foton av lägret. Ett fåtal personer rörde sig bland tälten och en stor eld brann i mitten. När jag gick in i universitetet satt en man på trappan och talade i telefon. Han talade arabiska och tittade på mig. Jag nickade vänligt. När jag gick därifrån efter ett par timmar, var parken full av människor. De talade lågmält med varandra, men framför allt stod ett femtiotal personer och lyssnade till en konsert. En trubadur sjöng en lång visa på engelska, där varje vers avslutades med ”but then they say it´s antisemitism”. Poängen var alltså att de ansåg att allt de gjorde för palestinier, betraktades som antisemitism.

Men faktum är att antisemitismen ökat rejält sedan Hamas brutala attack mot ungdomarnas musikfestivalen i Israel och mot kibbutzer den 7 oktober förra året. Svenska judar har slutat att bära kippa offentligt, för att de upplevt hot och påhopp. Men även judar i övriga världen utanför Israel upplever samma sak. Motståndare mot Israel som stat, har använt bombningarna mot Gaza som skäl för att uttrycka sina åsikter om det judiska folket över lag och om staten Israels rätt att existera.

Att sympatisera med de boende i Gazas, är ett självklart uttryck för humanitet.  Ett stort antal civila palestinier – vuxna som barn – har dödats i Israels bombningar. Hamas har som taktik att gömma sig bland civila. De har ingen tanke  på att skydda civila eller göra världen bättre för dem. Hamas har ett uttalat mål och det är att staten Israel ska upphöra. Ännu har de inte släppt de som återstår av den gisslan de tog den 7 oktober. Om de lever eller inte är okänt.

”Lagar och regler är grunden som håller oss alla samman”, sa Axel Darvik i sitt tal idag. Det hade samlats drygt hundra personer på dagens demonstration. Tal hölls av Moderaternas Axel Josefsson, Demokraternas Martin Wannholt och Kristdemokraternas Elisabeth Lann. De som slöt upp i parken idag var mestadels personal från Rådhuset och boende runt universitetsparken. De har länge klagat på dålig lukt och störande aktivitet och de uttryckte tacksamhet mot att tältlägret äntligen togs bort idag.

Flera palestinska flaggor syntes i luften, när motdemonstranter försökte överrösta talarna. En högljudd kör ropade slagord under en halvtimme. Innan klockan var ett, hade kören dock tystnat och motdemonstranterna lämnat platsen.

Tältlägret skulle vara borta klockan sex i morse. När polisen kom dit kedjade ett tiotal personer fast sig, och polisen fick klippa loss dem. Därefter fick inhyrd personal riva lägret och slänga presenningar, träplankor och andra rester från lägret i inhyrda containers. Skattebetalarna får stå för notan.

De som fick överge lägret var ledsna. De tyckte att detta var ”ett hot mot demokratin”. En ung man uttryckte att ”platsen blivit helig för honom och andra – ja, nästan som ett hem”. Det har serverats luncher där och varit en samlingsplats under nästan tvåhundra dagar. ”Politikerna har spelat ett fulspel”, sa en av studenterna.

I ett avsnitt av podden Säker stil med Ebba Kleberg von Sydow och Emilia de Poret, spelar Ebba upp ett AI-genererat svar på en lyssnarfråga. Utifrån material från deras tidigare poddar, svarar AI-tjänsten som de skulle ha gjort. Dock med en mansröst och en kvinnoröst.

Tekniken tillåter inte ännu att den kan låta som de gör. Men det är en tidsfråga innan även det går att få till i den här tjänsten. Upphovsrättsliga regler kommer dock att skapas ganska snart, när det blir helt ohållbart om det skulle vara enkelt och fritt fram att göra inspelningar som låter som dig och andra. Men självklart går det att kringgå.

Framgångsrika poddare skulle spara in så mycket tid och pengar på att ge AI ett uppdrag att utifrån noter skapa ett poddavsnitt om något. De har då kanske godkänt att AI får använda deras röster också – för att tjänsten ska gå fri från stämningar av olika slag. Många juridiska dokument kommer det att kräva. Men helt möjligt.

Tekniken är imponerande och den kommer att avlasta oss från många olika sorters uppgifter. Att överlåta trist rutinarbete åt AI är mycket bra. Men att överlåta relationer? Det känns både konstigt och mycket tråkigt.

Varför lyssnar man på en podd?

Ja, det finns väl flera skäl till det. För att lära sig något, bli uppdaterade om något, eller att bli underhållna. Men ett är gemensamt för samtliga kategorier: du måste tycka om dem som medverkar i podden. Även om ett ämne fascinerar, kommer du inte att lyssna igen om du fann personerna som pratar trista och ointressanta. De som vecka efter vecka återkommer till samma podd, har etablerat en relation till personerna bakom podden. Man finner det trevligt att höra deras röster. Som att varje fredag få sätta sig ned i soffan tillsammans med dem och höra deras samtal om veckan som gått. Även om vi vet att det “skvaller” som ges, inte är på riktigt. Jo, kanske ibland, men självklart har de tänkt igenom ett och annat om möjligheten att säga det. Du tycker de är gemytliga, roliga och intressanta.

“Jag är inte där än”. Så sa en ledamot från Kd idag under debatt i regionfullmäktige om brukarrum. Det var Liberalernas regionråd Pär Lundqvist som skrivit en motion om att på försök inrätta så kallade brukarrum i VGR. Det handlar om att när personer med narkotikamissbruk fått nya sprutor – vilket erbjuds sedan tio år tillbaka – även kan stanna kvar på sjukhuset och där injicera sina droger. Att använda narkotika är dock förbjudet i Sverige, varför det skulle behövas särskilt tillstånd för detta. Men visst haltar det att vi delar ut sprutor, för att sedan titta åt ett annat håll, när de därefter används?

Angående ledmoten från Kd som sa “jag är inte där än”, så tänkte jag samma sak när jag först hörde talas om brukarrum. Men vid närmare eftertanke är det en bra lösning.

Här är mitt anförande i talarstolen idag:

För några år sedan gick jag in i en kyrka. De hade vakter i entrén och jag undrade varför? Mannen sa att de var tvungna att vakta kyrkan, efter det att sjukhuset bredvid infört sprutbyte. När de i missbruk fått nya sprutor, hade de kommit in i kyrkan, för att injicera, vilket medfört enormt stök och nedsmutsning. Numera kunde de ses en bit nedanför backen bakom ett hus, berättade han. 

 Sprutbytet här flyttade i våras till Södermalm och på Beroendecentrums hemsida kan man läsa: ”Vi är måna om vår verksamhet och ber dig att inte injicera eller skärpa ner i närområdet efter besöket”. 

 Sprutbytesprogram infördes även här i VGR för några år sedan – för att förhindra smitta som hepatit C och HIV. 

 Däremot är det fortfarande förbjudet att bruka narkotika i Sverige, vilket Liberalerna tycker sänder bra signaler. Men de som befinner sig djupt nere i missbruk behöver bättre vård, när dödligheten är mycket hög. Därför vill Liberalerna på FÖRSÖK införa brukarrum. När personen i missbruk fått nya sprutverktyg är det bättre att de injicerar övervakade med närhet till vård, istället för att bara gå därifrån till annan plats. Det blir varken bättre eller mera lagligt för att Vi SLIPPER SE DET! Vi vet ju att sprutverktygen kommer att användas. Att tillåta sprutbyte – men inte brukarrum – är cyniskt. 

De som använder brukarrum övervakas och erbjudas hjälp. Kontakten med vården förstärks och en möjlighet att bli drogfri kan skapas. 

När partyknarkaren beställde hem kokain till fredagsfesten, var planen inte att att en dag byta sammetssoffan mot en rostfri bänk i ett brukarrum. Ingen börjar använda narkotika för att en dag få sitta injicera på en beroendemottagning. 

I juni skrev jag i Västerbottens-Kuriren att Northvolts VD Peter Carlsson måste träda fram och skingra de spekulationer som uppstått kring företaget i Skellefteå. Detta efter att flera personer oförklarligt avlidit efter sina arbetspass. Dessutom har det framkommit att man använt kemikalier över tillåtna värden. Till detta kommer att personalen uppmanats att inte prata med journalister.

Idag har VD Peter Carlsson låtit sig intervjuas. Detta med anledning av att Northvolt i Skellefteå varslar 1 000 personer. Dessutom varslas 400 i Västerås och 200 i Stockholm. Anledningen är att företaget har finansiella problem. De behöver mer pengar för att fortsätta verksamheten, men finansiärer drar öronen åt sig och staten vill inte bidra mer. Anledningen till att Peter Carlsson inte varit tillgänglig hittills är att han arbetat var enda dag hela sommaren med att hitta nya finansiärer, menar han i en intervju i Sveriges radio idag på eftermiddagen.

Det talas om ”en perfekt storm” för batteritillverkningen. Elbilar har inte sålt som beräknat och därför har batteritillverkningen följt den plan som gjordes inledningsvis. Det haltar. Dessutom är det fortfarande billigt att köra på diesel och bensin.

Men det är av största vikt att den gröna omställningen fortsätter. De som har elbilar idag kör egentligen inte särskilt grönt, när bilarna och batterierna är tillverkade i Kina. I Sverige finns tillgång till fossilfri vind-, och vattenkraft och vätgas som energibärare. En svaghet är dock att nödvändiga mineraler ej ännu bryts i vårt land. Arbetsvillkoren för dem som jobbar i gruvorna är sannolikt bättre i Sverige än i t ex. i Nigeria.

Men om Sverige och Europa inte ska bli beroende av Kinas varor, måste produktion upprätthållas och växa här.

Under dagen hade jag och syrran cyklat nästan fyra mil. Fram och tillbaka till en grannby och sålt lotter. Vårt tyngsta försäljningsargument var: ”vi har med oss dragningslista, så du ser direkt om du har vunnit”. Det uppskattades och vi sålde lotter i nästan varje hus. Då och då kunde vi berätta för köparen att de vunnit en rostfri skål eller en vas. Det fanns även chans att vinna en bil. För en hel dags arbete kunde vi sedan utkvittera ungefär fem kronor var i ersättning.

Därefter cyklade vi till hembygdsgården som sålde våfflor, kaffe och smågodis. Att använda alla fem kronor behövdes inte. Det gick att spara en, för fyra var tillräckligt för vårt lördagsgodis 1982.

Pengars värde lärdes förr genom att hålla slantar och sedlar i handen. På köpet lärde du dig huvudräkning.

För några år sedan tankade jag en båt och köpte en glass i Grundsund. Den säsongsöppna bryggan bemannades av två ungdomar. Men en enkel huvudräkning blev för svår för killen bakom disken. En sedel att få tillbaka pengar på. Till slut fick jag hjälpa honom.

Sverige har under många år haft problem med att lära barn matematik. Vi har svårt att sätt fingret på varför det går så dåligt för oss jämfört med andra länder, trots pedagogiska upplägg i färgglada böcker. Sverige är även det land där kontanter nästan inte längre tas emot någonstans. Finns det ett samband?

NK i Göteborg har nyligen meddelat att de inte längre hanterar kontanter alls, med motiveringen att inte bidra till pengatvätt. På Åhléns finns idag endast en kassa som tar emot kontanter. Överallt möts du av skyltar som berättar att ”detta är ett kontantfritt hotell”. Eller restaurang.

Lagen säger att svenska sedlar och mynt fortfarande är giltiga betalningsmedel. Du kan alltså kräva att få betala din kaffe med en sedel. De ursäktar sig då med att ”det är inte jag som bestämt detta, utan du får i så fall tala med chefen”. En chef som naturligtvis inte finns där du vill köpa ditt kaffe. Vill du ändå dricka kaffe, får du snällt ta upp ditt kreditkort.

Unga personer ser aldrig kontanter överhuvudtaget – om de inte befinner sig i den kriminella världen. Bankomater monteras ner i hög takt. Vid alla sorters köp, blippas endast ett kort. För några år sedan fanns en slags gräns för ”köp vid minst tjugofem kronor” för att få använda kort. Och under många år var det alltid legio att slå in en kod. Nu krävs bara kortkod om köpet överstiger 400 kronor.

De som vuxit upp med blippande av plastkort utan att någonsin se slantar är snart vuxna. Hur har deras syn på pengar formats av detta?

Jag minns när en elev för några år sedan slängde två kronor i papperskorgen. En kollega såg detta och blev jättearg. Han påminde om att förutom att det var korkat, så var det även olagligt.* ”Olagligt?”, upprepade eleven och såg allt annat än förstående ut. Läraren försökte förklara hur en viss mängd pengar trycktes och stansades, för att därefter florera i systemet, men utan att eleven förstod poängen. Eleven menade att två kronor var väldigt lite pengar, de tog plats och var därför att betrakta som skräp. Skräp.

SJ meddelar att de kommer att sluta köra nattåg till Norrland. Det har givetvis givit upphov till protester av olika slag. Presskommunikatör på SJ, Lina Edström säger i en intervju med SVT att : “Vi har kört kommersiellt nu för att se om det finns ett tillräckligt stort kundunderlag, men det är inte lönsamt. Därför tar vi bort trafiken då. Vi behöver bidrag för att kunna köra”. Vidare berättas att “bidrag till nattågen har uteblivit sedan fyra år tillbaka”. Alltså sedan 2020. SJ önskar att det fattas beslut om att upphandla nattågtrafiken från Göteborg.

Men Trafikverket meddelar att sträckan inte är prioriterad på grund av att den pengapåse de har, måste användas till mer prioriterade sträckor.

De flesta som åker nattåget är turister och få hemvändare helt enkelt. Norrland består av Västerbotten och Norrbotten. Sammanlagt bor där 520 000 personer, vilket kan jämföras med att det i övriga landet bor tio miljoner fler personer.

Frågan är varför det inte har varit lönsamt att köra nattågen?

Jag har inte hittat några siffor på antal resor och antal platser förr, så jag kan endast utgå från egen erfarenhet. Att boka nattåg till Norrland var förr för mig en självklarhet. För att hälsa på i hembygden och för att fjällvandra. Men de senaste sex åren har det varit mycket svårt. Varför? Jo, för att det inte funnits tillräckligt med sov-, och liggvagnar. Att lyckas boka en plats i horisontalläge under storhelger har varit som att hitta en guldpeng.

Inför julen 2019 hade jag lagt in i min kalender dagen för när biljetterna med nattåget till Umeå skulle släppas. Det var en dag i september. Vid exakt klockslag började jag att försöka boka. Systemet blev överbelastat och man fick börja om gång på gång. Till slut lyckades jag boka en hel liggkupé, för alla i min familj. Bokningen försvann och under lätt panik ringde jag upp kundtjänst och efter en halv dags arbete, lyckades jag “landa” en bokning – som ändå fanns någonstans trots den släckta sidan. En mycket åtråvärd bokning så att säga. Året därpå lyckades jag inte, varför det blev en bilresa. Bilresa även året därpå.

SJ har inte lyckats erbjuda ett tillräckligt attraktivt erbjudande för att göra nattrafiken lönsam. Möjligen har det helt enkelt inte gått att utöka antal platser eftersom tågbanan (sköts även den statligt) inte förslagit. Rälsen har inte fått det underhåll som den kräver de senaste decennierna, varför den drabbas av upprepade skador. Över lag krävs en omfattande upprustning av tågbanan, växlar och elnät.

Jag har lyssnat på Lars Strannegårds trevliga sommarprat i P1. Lars Strannegård är professor i företagsekonomi tillika rektor på Handelshögskolan i Stockholm – en av landets mest välrenommerade lärosäten. Han har gjort sig känd genom att tala om konstens betydelse för vår kultur och utveckling och idag hänger många kända konstverk på väggarna i Handels korridorer och rum.

Han talar i sitt Sommar om att konsten har en osäker plats i Sverige. Att här – till skillnad mot andra länder – hänger konst och kultur alltid löst och är det första många politiker önskar spara in på när pengarna tryter. Det är mycket förtjänstfullt att han lyfter konstens och kulturens viktiga roll i ett samhälle.

Strannegård tar även upp vad kunskap är – i förhållande till artificiell kunskaps, AI:s inträde. Hur AI endast har information. Så är det verkligen. Kunskap är bearbetad information, varför det är ovärderligt att ha en kunnig lärare i ett klassrum som kan lotsa eleverna vidare från böckernas texter till att sätta dem i ett sammanhang. Svara på alla frågor som kommer hela tiden under en lektion och knyta dagens fakta till kontext. Men ännu finns det personer som ifrågasätter vikten av en lärare, med motiveringen att det mesta finns på nätet.

Men sedan kommer Strannegård in på en egen mission på Handels som gör mig mycket fundersam. Han berättar om hur han under ett restaurangbesök (på Manhattan, säger han) med sin fru Maria Strannegård, kommer fram till ett för Handels nytt credo, vilket hon formulerar på en servett. En på en servett klottrad skiss som blir startskottet på en rad seminarier och avslutas med ett manifest.