Stormningen av Kapitolium

6 januari. Årsdagen för den chockerande stormningen av Kapitolium. Vi kan alla vittna om känslan som erfor oss när vi satt hemma – många i karantän – och i realtid kunde följa vad som hände i Washington den dagen. Med växande fasa kunde vi se hur dessa – mest män – vällde in genom porten och forcerade de dörrar vakterna förgäves försökte hålla stängda. Deras ansträngningar gjorde dock att kongressens delegater kunde fly. Fly för sina liv – med en hårsmån.

Mannen i Vikingahorn och pälskrage, med målade färger i sitt ansikte, var en av ledarfigurerna i kaoset. Han blev ikonisk och det var förmodligen hans tanke:  Att sticka ut i mängden. Kanske ingjuta fasa i en och en annan? En annan man satte sig vid Nancy Pelosis bord, lade upp fötterna på det och fjantade runt med hennes saker. Det skrevs en lapp.

Alltihopa var ett hån mot ordningen, demokratin, institutionerna, presidentvalet. Invasionen var en manifestation i disrespect för den ordning som finns. Man skanderade att ta tillbaka det som blivit stulet från dem. Timmarna innan hade Trump hejat på. Uppmanat till denna aktion – något han sedan tog tillbaka.

Vad händer när navet för det som upprätthåller vårt samhället våldtas i direktsändning? Jo, det föder rädsla. Här var de ute efter dem som har makten. Men vem blir offer härnäst?

Amerikanska revolutionen föregick den franska, vilken skulle bli stilbildande för revolutioner framöver – och kanske är det än idag. Den franska revolutionen födde precis den skräck och rädsla då, som vi alla kände för ett år sedan. Den världsordning som de kände då omkullkastades och ingen gick längre säker. Den konservativa ideologin föddes under franska revolutionen. Edmund Burke formulerade sina erfarenheter som ett svar på den franska revolutionen med en metafor om att aldrig dra upp trädet med rötterna, utan endast försiktigt klippa grenar om förändring nödvändigtvis måste göras. Liberala idéer och principer var redan etablerade, där drivkraften fanns om att alla skulle få samma chanser och att ingen skulle födas till sina privilegier. I franska revolutionen kunde privilegiesamhället äntligen utmanas. Men den franska revolutionen blev snabbt en bekräftelse på hur snabbt revolutioner äter sina egna barn.

Den nya nationen på andra sidan Atlanten var en föregångare för fritänkande, frisinne, demokrati och ett land av möjligheter för den som vågade. Det gamla Europa fick se sig omsprunget av den moderna tiden och allt nytt skulle sedan komma därifrån. Landet där det fanns rum för eget religiöst läsande, ingen kung eller adel, fri jakt på rikedom in the creeks där guldet glimmade ikapp med fjällen på forellens rygg. Det var ju där – där alla fick chansen att verkligen vara en self made man – som förebilden för framtiden fanns.

Hur kunde det leda till denna nedvärderande handling mot dess demokratiska centrum, vilket utgör själva kärnan för möjligheterna? Stormningen av Kapitolium var ett dyk rätt ned i dyn.

Nu pågår rättegångarna för fullt, eftermälet skrivs och snart finns facit över den kaotiska dagen. Räkning pågår.

Om vi däremot tänker till över hur landets historia sett ut, så hamnar stormningen av Kapitolium i en annan dager. Då följer den i själva verket en lång tradition av protester mot lydnad mot överheten och en etablerad tradition av att ta saken i egna händer. En tradition, så när som på det misslyckade skyddet av kongressbyggnaden och de folkvalda politikerna.  

Det torde vid det här laget vara uppenbart att det politiska Washingtonspråket inte talas av alla amerikaner. Toppolitikerna är tränade att tala för sitt etablissemang – avsett att ge signaler till sina gelikar och sina motståndare. Trump såg hur han skulle tala till dem som kände sig förbisedda och han lyckades. Såklart backade de honom när han uppmanade dem att strida för sitt land.

Det vi såg för ett år sedan var ett brottstycke av amerikansk tradition av att vakta sin gård. Från inbördeskriget, kamp och fördrivningen av urinvånarna till presidentmord, hippieeran, stjärnornas krig och möjligheter för de tillräckligt vågade. Stormningen av Kapitolium var ytterligare ett kapitel i den boken.

Detta är dock inte den enda traditionen. Låt oss hoppas att när nästa kapitel skrivs så är det en annan amerikans tradition som blir vinnare. Nämligen försvaret av den enskilda människans rättigheter, såsom de skildras i den amerikanska självständighetsförklaringen. Amerikas demokrati är viktigt, inte minst därför att det handlar om att orka stå emot despoterna Putin och Xi Jinping.