EXIT. Så hemsk. Och glad påsk.

Jag gissar att Bianca Ingrosso är en drömkvinna för många personer – särskilt för unga kvinnor. Vacker som en sommardag, fräsch och framgångsrik. Framgången föder goda ekonomiska vinster och hon kan visa upp ett rikt materiellt liv. Hon inte bara säger ”glow, glow”, utan hon är verkligen det. Ändå kunde hon i ett inlägg berätta för sina följare att hon varit hos psykologen och att hon kämpar för att må bra. Alla kan må dåligt och har svåra upplevelser i bagaget – det är ju inte beroende av din materiella status. Jag hoppas att allt blir bra för henne. Men det visar tydligt det vi vet: pengar gör dig inte lycklig.

Missförstå mig inte. Självklart behövs pengar. Har du gott om pengar behöver du inte oroa dig för att kunna betala dina räkningar och du kan boka roliga resor, köpa de kläder du vill ha och så vidare. Det som är botten i dig  o s v. Själv blir jag glad av nya saker. I alla fall en stund. Sett en undersökning att vi bara är glada i sju minuter över ett nytt inköp, men jag själv är nog glad mycket längre.

Så länge du kan bli glad över en ny sak eller ett plagg, har du mycket att glädjas över. Men även om du kan glädjas över annat, såklart. Känna lycka över att se ut över ett berg i aprilsolen. Glädje över att se krokusarna täcka marken i Göteborgs parker så här års. Höra ejdrarna kuttra vid klipporna. Eller att träffa en vän eller dricka kaffe i sägen om mornarna. Det sista tröttnar jag aldrig på. Kan till och med längta på kvällen att det ska bli morgon, så att jag kan få göra kaffe och läsa morgontidningarna.

Jag har kollat på EXIT på SvT play. Vilken fruktansvärt hemsk serie! Det är ångest över var enda scen. Den är så hemsk, men ändå var jag tvungen att kolla klart. EXIT handlar om fyra män i Oslo i 40-årsåldern och hur de lever. De är mycket förmögna och lägger sina pengar på kokain (med mera) horor*, fina viner, sjuka fester. Det finns inte någon tillfredsställelse i något. De bryr sig inte alls om sina barn, familjer och de slåss. Oprovocerat. Säger de elakheter de tänker. Bråkar med grannen. Kör för fort i galet fina bilar. Vackra hus och kläder.

Trots att de har obegränsat med pengar mår de mycket dåligt. För att inget räcker till. Inget blir roligt (alla fester slutar i tragedi) Scenen när Adam blir avstjälpt på sin uppfart efter att de fyra rökt extra stark marijuana och druckit hela natten är fruktansvärd. Han kan inte gå, utan krälar och kravlar sig fram till huset och kryper upp för trappan för att lägga sig i sängen.

En av de fyra männen får såklart en psykos. Han börjar hallucinera och försöker att ta sitt liv. Hjärnan håller inte längre ihop – det blir så med droger, även lätta sådana. Då blir han övergiven. Nobody cares.

Continue reading

Därför stannar jag i Liberalerna

Jag sneglar ut över balkongen och ser ett grått dis framför en fond av kala träd. Mars månad är snart slut och våren står där och väntar någonstans runt hörnet. Det känns hoppfullt. Förra veckan avslutades min tjänst som politisk sekreterare i Göteborgs stad. Helene Odenjungs efterträdare Axel Darvik valde omedelbart att säga upp staben på Liberalernas kontor i Rådhuset. Till en början var vi alla chockade, eftersom vi hade avtal och planer för hela mandatperioden. Men idag har allt fallit på plats. De politiska vägval och uttalanden som Darvik gjort, framförallt om skolpolitiken i Göteborg, är av sådan art att jag personligen inte hade kunnat jobba kvar.

Den här måndagen inleder även en ny fas för Liberalerna som parti. Igår samlades partirådet, där ett vägval avgjordes. Partirådet satte punkt för en lång tid av diskussioner om vad Liberalerna ska göra för att vända de mycket dystra opinionssiffrorna. En majoritet av ombuden beslutade att partiet ska arbeta för en borgerlig regering med Ulf Kristersson som statsminister. Denna linje innebär i klartext att en kommande borgerlig regering ska vara beredd att söka stöd hos Sverigedemokraterna.

Här har partiet visat sig vara kluvet mellan dem som absolut inte kan tänka sig samröre med Sd och de som kan det. Försök till kompromiss som önskade tillägg om försäkra sig mot alla former av budgetsamarbete med ytterkantspartierna avslogs.

Det är viktigt att understryka att Nyamko Sabuni tecknade denna kurs för partiet långt innan valet 2018, vilket har vunnit gehör hos flertalet. De är övertygade om att taktiken att isolera Sd är det som lett till att de har vuxit. Mycket på grund av att människor upplever att Sd:s mandat ignoreras av makten. Skickligt har Sd upprätthållit bilden av att de inte får vara med. Det finns även en analys att Sd har vuxit mycket därför att de är det parti som ”vågat tala klarspråk om samhällsproblemen” och hur ta sig an dessa. Både S och M har idag därför lagt sin politik nära Sd:s politik. Dessa analyser kunde vi höra i Liberalerna redan efter valet 2014. Att enda vägen att desarmera dem, var att bjuda in dem och låta dem ta ansvar. Så länge Sd kunde stå utanför och peka finger mot etablissemanget, skulle de växa.

Jag har förståelse för en sådan analys. Många är genuint övertygade om att det är enda vägen att gå. Att vi nu under flera års tid har prövat en väg som inte visat sig ge någon framgång alls. Och om vi då försvinner i nästa val på grund av att vi framhärdar på en hittills misslyckad väg, så finns det ju ingen alls kvar i riksdagen som kan försvara de liberala bastionerna. Den liberala gränsen. Därför måste vi göra så här nu. Och då inte binda sig vid en formulering – ett löfte – som vi sannolikt inte kommer att hålla. Men denna analys bortser helt ifrån att populistiska partier vinner framgång också i många andra länder. I länder som släpper in dessa partier att direkt påverka regerings politik och arbete ses en tydlig påverkan på besluten.

Gårdagens beslut är en vattendelare. Vi som följde debattinläggen hela dagen kunde tydligt höra skillnaderna i argumentation mellan dem som var för partistyrelsens förslag och dem som var för reservanternas. De som var för partistyrelsens förslag upprepade att de ”litade på/hade stort förtroende för våra representanter och Nyamko Sabuni”, samt angav sakpolitiska förslag om vägen framåt. ”Lösa problem i människors vardag”. De som å sin sida krävde skrivning om att sätta en röd linje vid ytterkantspartierna hade genomgående ideologiska argument. Man kunde uttrycka sig om ”vår själ” och ”identitet”. Tina Acketoft från Skåne berättade hur det blivit i Danmark som prövat greppet att inkludera de främlingsfientliga istället för att hålla gränsen mot dem. Att det endast lett till att de andra partierna blivit mera främlingsfientliga samt att dessa åsikter normaliserats. Att det bjuder in till ett sluttande plan.

Continue reading

Slipper vi kameror i skogen?

Det stora friluftsområdet runt Skatås är välbesökt och här samsas promenerande med cyklister och löpare. Själv alternerar jag bland samtliga roller. På flera ställen står det skyltar, som uppmanar till ordning på vägarna. ”Gående till vänster och cyklister till höger.” Cykel är ju ett fordon och ska på en cykelbana hålla till höger, precis som i trafiken på gatan. Samma gäller för gående, även om det inte är ute på gatan, utan på en cykelbana. Huruvida man ska springa och jogga på höger eller vänster sida, är dock ett flitigt diskussionsämne. Här delar sig åsikterna och det känns som att det är fifty-fifty.

Hursomhelst så är det få som håller sig till reglerna. Både som löpare och cyklande, får man ta det vackert och kryssa fram och tillbaka på den breda banan, under soliga dagtimmar. Det är ingen idé att reta upp sig, för då har du inget annat att göra. Det betyder däremot inte att det är konfliktfritt. Då och då hörs någon pigg person läxa upp folk.

Jag har inte sett några ridande personer runt Skatås ännu, fast jag vet att det finns stall i närheten. Kanske är det tydligt var man får rida och inte.  I Änggårdsbergen däremot har jag vid ett par tillfällen åhört rejäla utskällningar av ryttare som avvikit från sina stigar.

Continue reading

Vem är du i sociala medier

Bloggen hade ju sin födelse och storhetstid i början av 2000-talet, när internet blev tillgängligt för alla – och i de sociala mediernas barndom. Den blev snart omsprungen av andra forum och så kommer det att fortsätta. Just nu pratar alla om Clubhouse och vi som är äldre säger att ”det är ju precis som heta linjen var på 80-talet”. Clubhouse passar säkert många, när det handlar om att prata. Och slippa att synas.

Men framförallt dominerar poddarna nu. Själv har jag följt Metalpodden från start. Att lyssna på dem är som att återigen få sitta med i replokalen och lyssna. Man känner sig inbjuden – som en kompis.

Metalpodden är min absoluta favorit, såklart. Men i studiesyfte har jag börjat att lyssna på en massa andra poddar. Vissa har tydliga teman och struktur. Alla har en idé, men över lag karaktäriseras poddar av att det är mycket tjat, utvikningar och ”gott om tid”. I motsats till allt annat. På Twitter ska man försöka att utmärka sig på få tecken. Skapa sin stil. Det inbjuder till våghalsighet, eftersom det är kaxiga kommentarer som väcker engagemang. Något som slagit mig rejält, är hur just twitter kan ge en bild av en person, som sedan visar sig vara helt annorlunda i verkligheten. Det beror förmodligen på twitters format. Eller så är det så, att det är den riktiga personligheten som syns? Den nedkokade essensen? Den som blandas ut av sociala konventioner i de vanliga sociala mötena, som på en fest eller en konferens?

Ska du skriva en text någonstans, säg på Facebook, så vet du att den måste vara mycket intressant för att någon ska orka läsa ända till slutet, om den är längre än 500 tecken. Långa texter brukar inledas med ”varning för lång text”. I debatter har du i princip tre meningar på dig att fånga någons intresse. Podden däremot erbjuder motsatsen med sitt trevande resonemang, flams och spånande. Även om alla försöker att utgå från en idé om sitt avsnitt. De flesta håller på över en timma.

Continue reading

Slåss för våra rester av integritet

”Vi måste förbjuda möjligheten att använda sig av kontantkort till mobiltelefonabonnemang.” Detta sade en polis häromdan i samband med att han berättade om deras svårigheter att komma åt kriminella.

Kontantkort i telefonerna är ett sätt att kunna upprätta telefonlinjer, vilka sedan inte går att spåra på samma sätt som en telefon med ett fast abonnemang. Kontantkort till telefonen gör det möjligt att vara anonym på ett nummer. Med chans att planera brott.

På frågan om det inte kan vara bra för vissa att ändå ha möjlighet att använda sig av ett anonymt abonnemang, svarar polisen att ”det löser vi lätt”. Han berättar att det går lätt att som exempelvis misshandlad och förföljd kvinna, få hjälp med ett anonymt konto hos kommunen.

Polisen ser det hela såklart ur sitt perspektiv gällande möjligheter att hitta kriminella. Men en företeelse har sällan endast en vinkel.

Kanske vill du inte att ”kommunen” ska blandas in i ditt privatliv och din önskan om anonymitet? Du kanske inte heller kan uppvisa tillräckliga skäl, för att få denna hjälp av ”kommunen”. Hur skulle villkoren se ut? Jag ser framför mig en lång utredning. Du kanske även endast önskar få vara ifred och leva utom räckhåll för den kartläggning av ditt liv, som faktiskt görs av oss alla som lever våra liv på nätet via våra telefoner. Att den önskan är ditt enda skäl?

Continue reading

Älskar bilar, precis som lille Jan Atl.

Idag är det en fin vinterdag i Göteborg. Det gnistrar av frost över gräset och i träden, solen skiner och barnen åker skridskor. Själv springer jag runt och tittar på allt, under min dagliga springtur. Det känns friskt i luften, trots att jag springer i stan och jag har hört att luftföroreningarna ligger lågt, trots vinter och vindstilla. Annat var det i Göteborg under vintrarna på 90-talet.

Medans jag springer går mina tankar till Åsele 1986. Bio på Folkets Hus – onsdagar och lördagar. Under de stränga vinterkvällarna lämnades bilarna på tomgång medans man var där inne och såg på film, så att de ej skulle frysa ihop. Under ett par timmar stod det alltså ett tjugotal bilar och brummade och vräkte ut avgaser som sakta steg mot det flammande norrskenet på kvällshimlen. Vid den tiden hade man i de större städerna i södra Sverige infört ”max 1 minuts tomgång”. Eller om det var två.  Norrlänningarna var nöjda med att det inte gällde dem.

Det minnet känns lika absurt, som minnena av när alla satt och rökte runt ett bord inomhus. Men så var det. Idag är miljöfrågan i ett helt annat läge. Medvetenheten och kunskapen är så mycket större. Och tänk hur Greta lyckats med att sätta miljöfrågan på agendan inom storpolitiken. Ett verkligt sändebud. Hennes budskap är att det inte går att vänta med något längre – vänta tills hennes generation blivit vuxna, utan att åtgärder måste vidtas omedelbart.

I Göteborg finns fyra mätstationer som mäter kvävedioxid varje dygn. Det arbetet görs i samarbete med något som heter Luftvårdsförbundet i regionen. Loggar man in på Göteborgs stad kan man lära att idag är kvävedioxiden nedåtgående och ligger på 20 mikrogram per m3. Miljökvalitetsnormen är 40.

Jag parkerar min bil i ett varmt garage. Det var inga problem att få en plats där. En söndagsmorgon kan jag se att ¼ av platserna i garaget står tomma. Att ha bil i stan är dyrt och krångligt, så det kan beror på det. Just nu lanseras bildelningsidéer och det är nog så bilbranschen ser sin framtid. Samt i el. Själv tänker jag ännu att min bil är en rejäl dos frihet. Att kunna åka iväg precis när jag vill, utan att behöva boka och stämma av med andra. Den friheten det innebär, med Kvaen på hög volym och destination endast känd för mig, hoppas jag kvarstår. Men förmodligen med en ännu miljövänligare variant.

Continue reading

Gott nytt år!

Då går det här året mot sitt slut. Mycket har skrivits om hur förfärligt det varit, vilket jag bara kan instämma i. Alla kan berätta om umbäranden och tragik. I somras var vår förhoppning att allt skulle återgå till det normala när höstlöven föll, men istället fick viruset ny fart. Just nu är läget allvarligt. Vårt hopp och vår drivkraft är dock stark och äntligen finns ett vaccin! Att vaccineringen mot Covid har startat nu, med ett på rekordtid framtaget vaccin, är nog en av de största bedrifter människan gjort. Själv ser jag verkligen fram emot att få vaccinera mig någon gång i april.

Mätningar visar att andelen skeptiska och vaccinvägrare har minskat markant sedan i somras. Andelen personer som inser att vaccinering är enda vägen för att kunna återgå till mer normal livsföring, ökar i takt med att restriktionerna slår till igen och antalet döda med covid fortsätter att rapporteras.

Men fortfarande finns de som är motståndare till vaccin. SvT har precis visat en dokumentärserie som följer anti-vaxxerrörelsen. Det är skrämmande att se hur de resonerar. Trots att det i över tjugo mycket välgjorda vetenskapliga studier belagts att autism inte på något sätt kan förknippas med vaccin, ignoreras det fullständigt. Att en sådan konspirationsteori kan få fäste, tror jag beror på den viktiga faktor i just konspirationsteorier om att vi inte vill att något hemskt som händer ska bero på slumpen. Har vi något att rikta vår besvikelse mot, går det lättare att hantera. Detta gäller de flesta konspirationsteorier.

Till den som har funderingar kring biverkningar av vaccinet kan jag rekommendera detta avsnitt av Vetenskapsradion: https://sverigesradio.se/avsnitt/1631102

Hörde att Spanien ska föra register över dem som inte vill vaccinera sig.  Detta med motiveringen om ett slags hälsoregister. Men frågan som många nu ställer sig är den om vi kommer att se ett samhälle där man nekas en rad tillträden om man inte vaccinerat sig, som resor, jobb mm. Att vaccination kommer att stå med i ditt pass o s v. Tag det inte för otroligt. Totalitära tendenser har visat sig ligga närmare till hands än vi kunnat ana, vilket blottlagts i hela corona-hanteringen i världen.

Det går inte att tvinga någon att injicera något i sin kropp mot dennes vilja. Som vanligt är det upplysning och utbildning som gäller! Men jag gissar att många är de som kommer att kräva vaccinationsintyg för att komma in på konster o s v. ”Här gäller vaccinationsintyg mot covid”.

Continue reading

Zoomspaning och zummering

Dagen före julafton tänkte jag summera ett fenomen under 2020, nämligen: zoommöten. Eller teamsmöten, eller google meets, skype och allt vad de heter. I begynnelsen – alltså i mars – när alla tvingades lära sig att delta på distans, handlade det mycket om att bara lära sig att komma in på mötet och sätta på ljudet. En del möten fick helt enkelt tas om, när ingenting hade fungerat ordentligt. Snabbt spreds ”mötes-bingo” med rutor som ”jag hör inte er” och ”sätt på mikrofonen”.

Många gjorde glada utrop om att ”Äntligen lär vi oss ta tillvara på digitaliseringen!” och ”Från och med nu kommer vi inte att behöva vare sig kontorslokaler eller åka på konferenser”. Riktigt så kommer det inte att bli.

Våren gick och allt fler lärde sig att behärska tekniken och många var vi som trodde att den gamla ordningen skulle vara återställd till hösten. Hösten började hoppfullt och jag hann med en liten fysisk konferens och en årlig nöjesresa. Sedan kom bakslaget med full kraft. Hårdare restriktioner och stränga varningar. Just nu är smittspridningen jättestor och morgondagen kommer att bli den julafton vi minns som ensam och uppkopplad. Mycket oroande är de virusmutationer vi ser nu och att de är enormt mycket smittsammare.

När distansmötena fortsatte under hösten, fungerade de mycket bättre. Teknikstrul har dock ersatts  med tekniktrötthet. Det är jobbigt att stå framför datorn och interagera med människor under långa  möten. Kanske har du en dålig arbetsställning hemma och kanske upplever du inte att dina synpunkter kommer fram på ett bra sätt. Vi har ett behov av att ses i verkligheten för att alla ska komma till sin rätt.

Men digitala möten kommer att fortsätta. Vi kommer att renodla dem och använda dem där det passar i framtiden. Många är de möten som snabbt kan avhandlas online, utan att vi behöver resa. Men det mesta och de flesta måste äga rum fysiskt. Vi är människor.

Continue reading

Kanterna suddas ut

Igår var det Nobeldagen. Jag såg att det sändes ett tal i TV, där illusionen om ett riktigt firande fanns. Blomsterväggar, högtid och ordning. Men man vet att det är tomt runtomkring.

Livet i karantän. Ibland kommer jag på mig själv med att föreställa mig att allt pågår som vanligt utanför min fåtölj och mitt skrivbord. Undrar om några kommer att gå på AW idag, eller om vi blir samma gäng på nyårsfesten? Inser strax att allt är avbokat. Fortsätter att kolla på twitter och jobbar sedan vidare med dagens uppgifter. Kommer på mig själv igen med att tänka att jag åtminstone kan gå på julottan, tills jag inser att även den kommer att ske online.

Det känns som om man inte vet vad man kan se fram emot. Vi kan inte säkert räkna med att den framflyttade avtackningsfesten kommer att kunna hållas, eller att det är över till sommaren. I våras föreställde jag mig att allt skulle vara återställt i höst.

Min fasta punkt nu är joggingtimmen mitt på dagen. Men även den kan både tidigare-, och senareläggas beroende av onlinemötena.

Tänker sedan på alla dem som inte beordrats hemarbete, utan jobbar på som vanligt. Kanske rädda att bli smittade – kanske får jobba dubbelt så hårt. Nu är våra verkligheter väsenskilda.

Jag hoppas verkligen på vaccinet. Det hänger faktiskt på vaccinet. Ser med fasa på den “antivaccerrörelse” som växer fram. Den har funnits länge, men dagens snabba möjligheter till påverkan har blivit en reell hälsofara.

Jag upplever det som att kanterna suddas ut*. Vi behöver verkligen dessa kanter att förhålla oss till. Födelsedagsfesterna, julfirandet, semesterresorna, shoppinglördagarna. Allt som är viktigt sätts på undantag. Begravningar måste begränsas och undervisningen hålls på distans. Det sista är förödande. Unga människor är mycket mera sårbara för dessa påfrestningar än vi äldre.

Onlinemötena håller på att förtära mig. De tar liksom aldrig slut. Jag tror även att vi bokar in fler möten nu, när det är så lätt?

Fjättrad vid datorn. I dålig arbetsställning.

Continue reading

Friskolor är oumbärliga

I den statliga budgeten som klubbades i september, var en del att skatten på alkohol höjdes. Finansminister Magdalena Andersson sa då i ett ofta citerat inslag att: ”Så om du tar en öl på fredag så kan du säga att du gör en god gärning, för då är du med och bidrar till försvaret”. Svenskt försvar håller på att byggas upp idag, varför den budgeten ska ökas.  Detta uttalande fick mycket kritik, eftersom skattepengar inte är sorterade på det viset. Skatt är aldrig öronmärkt, utan fördelas utifrån beslut.

Det finns många företag i landet som försörjer sig genom att som privat företagare göra tjänster åt skattefinansierad verksamhet. Jag har tidigare skrivit om detta och då givit som exempel hur det går till när ”Bertils väghyvel” gör jobb åt Trafikverket. Bertil har ett aktiebolag, vinner en upphandling, gör jobbet, betalar skatt och gör en vinst. Vinsten är helt nödvändig, eftersom det finns avbetalningar på investeringar, behov av nya investeringar, samt behov av likvida medel. Ingen ifrågasätter att Bertil tar ut vinst eller skriver arga insändare för att Bertil köper en ny cykel för de pengar han har tjänat.

Det kan även handla om en föreläsare som håller en ”feelgoodföreläsning” för kommunanställda i Öckerö, eller när Göteborgs kommun betalar en arkitektfirma för att rita en ny skola. Det finns många fler exempel.

Men när det kommer till de s k. välfärdsföretagen, låter det annorlunda. Det gör det därför att det är en moralisk fråga för vissa. De anser att möjligheten att tjäna pengar på människors behov är fult. Behov av vård och skola anses särskilja sig från behov av bra vägar och genomtänkt arkitektur i den nya skolbyggnaden. Men alla behöver ju bra vägar också.

Continue reading