Överfallet

Polisen trappar upp arbetet med att hitta den man som i augusti överföll och nästan slog ihjäl en kvinna. Mitt på dagen, med mycket folk i rörelse. Det står att han förmodligen valt ut henne, följt efter, för att sedan agera. Signalementet är 28-35 år, 185 cm lång. Ljushyad, kort hår och vanliga kläder. Ett random utseende, alltså. Ett par glasögon och en tygkasse med tryck har hittats, vilka kan tillhöra överfallsmannen. Polisen uppmanar allmänheten att fundera över om de sett något den dagen, eller om annan information kan dyka upp föranlett av dess föremål.

Man vet att sådana här förövare ofta slår till inom en radie av 3 km från sitt hem. De har tänkt på vad de ska göra under en lång tid. Förmodligen är han en enstöring – de är de farligaste – men kan i övrigt leva ett till synes normalt liv med jobb och egen lägenhet. Det påvra signalementet gör nu att var enda man i området med ungt utseende och denna längd – en mycket vanlig längd – blir misstänkta. Det måste vara mycket jobbigt för alla oskyldiga män i 30-årsåldern.

Men polisens vädjan är viktig: den kommer att få några att börja fundera. Om han finns i någons bekantskapskrets, kommer den att börja lägga ihop ett och ett. ”Visst var det så den dagen…” ”Nog brukar han alltid prata om…” ”Jag vet att han haft kontakt med det tyska företaget”. Och så vidare.

All sorts information är av intresse, säger polisen. Och ” Ingen ska behöva känna att deras rörelsefrihet begränsas för att en sån person är på fri fot, säger Thomas Fuxborg.” Så är det verkligen. Hotet väcker ett djupt raseri inom mig.

Jag har tidigare skrivit om denna iakttagelse, men upprepar den: det är vanligt på flygplatser o dyl. att man frågar den okände personen som sitter bredvid en på bänken, om den kan passa ens väskor, medans man går på toaletten. Man litar alltså på den som just då befinner sig precis bredvid dig – men inte på de övriga i hallen.

Många gånger har självaste gärningsmannen gått med i skallgång efter försvunnen person. Skakat på huvudet och sagt högt i gruppen att nu måste vi få fatt i den här personen. Det är också en ledtråd. Hagamannen kallades han som under flera års tid överföll och våldtog kvinnor i Umeå. Ett av signalementen var för en man små fötter. Han som senare greps för dåden hade vid ett tillfälle skämtat högt på sin arbetsplats om att ”det kanske är jag! Jag har ju storlek 39”. Efter det ska han ha lagt ut fler ledtrådar, vilket var det som till slut ledde till att man kunde gripa honom.

https://www.dn.se/sverige/overfall-i-motionsspar-utreds-som-mordforsok-polisen-gar-ut-med-signalement/