Den politiska dynamiken kan få förutse

Idag lördag diskuteras fortfarande den gångna veckans politiska turer. Många kallar det ”kaos”, ”pinsamt”, ”ovärdigt” och ansvarsfrågan bollas mellan partierna. Hur kunde det bli så att Magdalena Andersson framröstas till statsminister, för att endast sju timmar senare be om entledigande?

Andreas Norlén har hittills framstått som den fasta klippan i det stormiga havet i svensk politik. Outtröttligt fikade han med partiledarna i omgångar innan vi fick en regering på plats efter valet 2018. Inget tycktes pröva hans tålamod och han var orubbligt lugn och systematisk. Men något rämnade i veckan, när sinnet rann över och den hittills lugne talmannen lade skulden för debaclet på Miljöpartiet. ”Hade jag fått veta de här villkoren – hade jag fått veta i förväg att det fanns ett sånt här villkor kopplat till budgeten, så hade jag skjutit på min statsministernominering så att vi hade röstat om statsminister efter budgetomröstningen. Och då hade vi sluppit den turbulens som uppstod under onsdagen”. Talmannens ilska kommer från en man som är van att få beröm för sin kontroll. Ingen vill bli anklagad för att ha slarvat med förarbetet, planeringen.

Miljöpartiet har dock en annan syn på det hela. Att de inte gjort annat än att följa hos dem fastslagen princip om att aldrig regera på oppositionens budget.

Frågan blev då intressant om när de informerade Magdalena Andersson om detta. På denna fråga är Märta Stenevi osäker – om det var före eller efter statsministeromröstningen. Hon minns inte riktigt, vilket är naturligt – särskilt under en sån stressig dag som onsdagen var. Om man inte för anteckningar kan det vara svårt att hålla isär händelser. Minnet spelar oss ofta ett spratt, även om vi tror oss vara säkra på något. Det har bevisats många gånger att vi omformar händelser allteftersom det krävs. Att som Märta Stenevi erkänna att hon inte är säker är därför ett sundhetstecken. Mp hävdar att de dock inte kunde ge svar förrän de fått klart för sig hur C skulle agera.

Nu nöjer sig inte moderater med det svaret, utan kräver att Stenevi rannsakar sitt minne. Socialdemokraterna hävdar dock att de inte fick veta något förrän efter budgetomröstningen, vilket är det självklara svaret från dem.

Mp ger även uttryck för en enorm besvikelse över Centerns agerande. Hur C bara schappar, trots veckor av gemensamma överläggningar kring skogs-, och vattendragsfrågan för att hitta en kompromiss som båda partierna skulle känna sig okej med.

Centern försvarar sig med att de står fast vid att de nu är det enda stabila mittenalternativet i svensk politik – vilket är något många svenskar önskar.

Det som förvirrar de svenska väljarna nu är att alla hörde ju hur Stefan Löfven i somras sa att om hans budget inte skulle gå igenom, så skulle han – och Mp – avgå. Eftersom det även gällde Magdalena Andersson så skulle ju hon försäkrat sig om att hon hade Mp:s stöd innan budgetomröstningen. Hon vill ju bli statsminister! Detta sammantaget gjorde det svårt för talmannen att planera upplägget. Idag hörs många spekulationer om att Magdalena Andersson var medveten om att Mp skulle hoppa av och att C inte skulle rösta på budgeten – eftersom de sagt det tidigare. Och att hon ändå lät upplägget rulla är för att hon önskade nuvarande läge: att kunna gå fram med en ren S-regering fram till valet. Lyckas det kan hon i valrörelsen berätta att hon tvingats regera på en kompromiss-budget (den stora delen av oppositionens budget som vann, bygger faktiskt på regeringens budget) plus att hon kan kampanja som statsminister, vilket ger mycket cred.

Centern har fått mycket kritik efter veckans händelser. De beskylls för att inte ta ansvar någonstans. Men Centern framhärdar med att de nu är det enda mittenalternativet utan löften och bindningar till ytterkantspartierna. Ett alternativ många svenskar önskar ska finnas, säger de.

Många är alltså upprörda över veckans politiska röra. Att man skäms över Sverige och att de inte kunde lösa detta på ett snyggare sätt.

Visserligen kan man ställa höga krav på det politiska etablissemanget som inte gör annat om dagarna än att planera utspel, kalkylera på dessa och lägga pusslet. Förhoppningsvis utifrån sin politiska inriktning.

Men jag tycker det verkar finnas en övertro på människors rationalitet. Inom ekonomisk teori finns modellen The economic man. En fiktiv person som gör rationella, ekonomiska val i alla situationer. Som det borde vara. Problemet är bara att han inte finns och aldrig kommer att finnas. Vi är människor och vi är inte rationella. Och vi gör fel. Trots vad vi sagt och tyckt kan vi agera i motsats mot det. Ologiskt, men vanligt.

Den stora förklaringen till veckans politiska grundstötning är dock den politiska dynamiken.

När en förutsättning ändras, sker justeringar hos de andra. Den politiska utvecklingen får sin egen dynamik. Den är omöjlig att förutse, även om den förefaller enkel och solklar i efterhand. Ibland är det svårt att peka ut exakt vilken förändrad förutsättning som leder till en ny spelplan – det kan vara samverkande faktorer. Glöm inte att Magdalena Andersson fick hyllningar från alla partier och från många andra länder när hon på onsdagsmorgonen röstades fram som Sveriges första kvinnliga statsminister. Många hade talat om vad som kunde hända under eftermiddagens budgetomröstning, men ändå hamnade många i ”politisk chock”.

Människor och partier påminner om varandra. De drivs av värderingar och vilja att göra sitt bästa. Och ibland är de ofullkomliga. Det ska inte bara beklagas. Tvärtom. Det gör både livet och politiken mera spännande.

På måndag ska riksdagen åter rösta om Magdalena Andersson ska bli statsminister.