Idag upphör alla restriktioner. Två års umbäranden, sjukdom, död och nedstängning är över. Glädjen är mycket stor och vi ser alla fram emot att kunna röra oss fritt i samhället igen – även om smittspridningen fortfarande pågår och att vi fortfarande ska vidta försiktighet. Men den som insjuknar i Covid, eller mutationen Omikron och är vaccinerad, blir inte särskilt sjuk längre. Covid klassas från och med nu som en influensa bland andra.
Ganska kort tid in i pandemin var man rejält less på att höra om den, även om det var viktigt. Hur smittspridningen fortsatte, vilka restriktioner som gällde hos oss och i andra länder och hur vi skulle uppföra oss. I början var det mest tvätta händer och håll avstånd. Minns ni att toapapperet tog slut under våren 2020? Ja, när jag säger det minns ni, men erkänn att det minnet sedan länge var undanlagt? Vi hör inte ens om vaccinpass, trots att det varit det stora diskussionsämnet under hela hösten. Som jag uppfattat det, så är det nu frivilligt för olika arrangörer att använda vaccinationspass om de så önskar?
Två år har vi levat med pandemin och turerna har varit många. Själv är jag mycket glad över att mitt land inte har haft inlåsning som metod, utan att vi klarat av restriktioner med tillit till att folk klarar av att följa dem.
Under de här åren har analyserna avlöst varandra om hur vi påverkats och vilka följder pandemin kommer att få. I stort sett varje dag har vi ältat detta. Men jag vågar hävda att det är först nu – när vi kan resa oss upp och börja överblicka slagfältet, som vi kan börja att på riktigt analysera vad vi varit med om. Det är egentligen helt makalöst: hur en hel värld stängde ned. Vilka följder kommer det att få psykologiskt? Ekonomiskt kommer vi nog att hämta oss ganska fort. Dock med en stor omstrukturering! Ett stålbad som rensat ut de som ej klarade anpassning.
Det som idag ter sig solklart, kommer att framstå i ett helt annat ljus om en tid. Vänta bara och se.
