TEXTER

Hur ser det egentligen ut i huvudet på ett metalfan*?

Jag fick frågan häromdagen i samband med en middag. Det var inte första gången. Det är en fråga som ofta uppkommer i de sällskap där man inte lyssnar på metal och där inte sällan kunskapen om kulturen och musiken är låg. *en som älskar metalmusik

Det finns något nedlåtande i frågan. Pröva att ställa den gällande andra områden, så märker du. Vi delar ju upp kultur i allmän, global, fin och i subgenrer.  Med mera! Och självklart är en subkultur som metal inte finkultur – den omfattas inte av den allmänna smaken. Även om en av definitionerna för finkultur är ”inte för alla”.

Har nyss läst ut Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingbergs bok om svensk metalhistoria: Blod, Eld, Död, utgiven 2011. Den tog mig tillbaka till en tid jag sedan länge hade stuvat undan. Men, som alltid finns allt kvar inom dig – bara lagt på olika platser i minnet – mer eller mindre tillgängligt.

Frågan ovan, samt att jag precis läst den här boken gjorde att jag kände ett behov av att reda ut det hela litegrand. Boken har efterlämnat en mycket konstig och tvetydig känsla. Både av att ha missat något och av att ha klarat mig från något.

Jag lyssnar på metal så fort jag får tillfälle. Det vill säga när jag kör bil ensam, när jag tränar, åker buss och när jag stryker. Alltid med hörlurar på förutom i bilen.  Det är dels av hänsyn till mina medmänniskor som sällan gillar musiken, men även av hänsyn till mig själv: Metalmusiken kan inte konsumeras hela tiden därför att den kräver ett engagemang. Musiken tillåter inte passivt lyssnande och den tar dig från allt det vanliga. Det är en magisk värld även om delar av den sortens musik har ett förankrat samhällsengagemang som är meningsfullt i motsats till mycket annan intetsägande musik. De flesta låttexter är idag mycket genomtänkta.

Sen handlar det om att det helt enkelt är väldigt bra musik. Så himla bra! När jag lyssnar på vissa låtar så ryser jag för att det är så bra och jag fattar inte hur någon kan komma på så bra musik! Men – vet samtidigt att många, kanske de flesta, uppfattar den som ett enda stort oljud.  Den här musiken är inte något du helt plötsligt slår på, lägger huvudet på sned och tänker: ”Men Gud, vilken bra låt!” Nej, det krävs nog att du gjort hela resan. Även om undantag kan finnas hos de reinkarnerade,  d v s norrmännen.  Där själva grejen kom före det musikaliska.  För övrigt krävs det nog också att du är rätt så musikalisk.

Men – det är inte bara hur musiken låter som det handlar om. En kultur har en kontext. Ett förhållningssätt till världen där önskan är att ligga utanför och ha egna regler.

Jag räknas dock inte till de riktiga fansen eftersom jag inte varit på spelningarna eller tejptradat osv. Som så många andra tjejer så satt jag i min ungdom och tittade på när bandet repade istället för att starta ett eget band eller delta. Man ville ju inte för allt i världen bli utslängd! Jag satt där med hörselkåpor och gjorde läxorna.

Jag fick dock vara med vid ett tillfälle – och det var när det behövdes någon som kunde läsa noter. Inför Rock-SM 1987. Då fick jag t o m sjunga! Fast bara i bakgrunden. Jag och Marlene. Hon svartklädd eftersom hon hade ljust hår och jag var vitklädd vilket passade mitt då svartfärgade hår. Självklart hade jag svart långt hår – precis som han jag var tillsammans med. Men vi var mest med som utsmyckning som tjejer var på hårdrockens tid.

I death-, och blackmetalvärlden är annars väldigt få kvinnor.  Det passar inte så bra. Du kan vara hur mycket feminist du vill, men här handlar det om andra saker. Samt om att tjejers röster sällan håller för att groowla. Generellt sett, alltså.

Men, min kärlek till musiken startade där i alla fall. Den kärleken omfattar alla dom gamla banden: Iron Maiden, AC/DC, Accept, Motörhead, Queensryche. Jag var dock den enda som gillade Metallica! Dom öppnade en ny värld för mig. Satt i timmar med hörlurar och lyssnade och lyssnade.  Wow!

Något som boken fick mig att minnas nu var jargongen och alla attiraljerna. Som inte var så trevliga. Och slagsmålen. Och den svarta livssynen. Hur rått det var!

Våldet låg alltid nära. Sa någon något fel så åkte han upp mot väggen. Tänder slogs ut och armar bröts. Skrattade någon vid bordet bredvid på en restaurang, så kunde den personen få se sitt bord åka runt helt utan förvarning.

Jag har ett sällsynt otrevligt minne från en kväll när en kille klagade över att han inte ville åka tillbaka till lumpen. ”Det fixar jag lätt” sa en annan kille. ”Bara blunda, eller jag lägger en jacka över ditt huvud istället, och lägg handen på den här kudden, så är det snart ordnat”. ”Okej” svarade han som inte ville tillbaka till lumpen, och följde uppmaningen. Alla satt och slötittade på vad som skulle hända. Själv trodde jag inte riktigt att något skulle hända alls. Men, strax hade den handlingskraftige killen hämtat en fylld flaska, som han med våldsam kraft drämde över handen på killen som inte ville tillbaka till lumpen. Han skrek som en galning. Inte konstigt med tanke på att handen var helt krossad. Tror aldrig den blev normal igen. Folk blev lite förbannade för uppståndelsen och någon körde honom till ”sjukstugan”. Men, lite så var det. Utslagna framtänder var lika harmlöst som att dunka någons huvud i en vägg. Vadå skador? Att någon blev jättearg och spårade ur var något man fick räkna med. Det gällde att vara på sin vakt och hålla sig undan.

Det var ofta en förolämpning som utlöste bråken. Det är lite roligt, för just förolämpningar har en lång nordisk tradition i kriminalhistorien. De stod för huvuddelen av rättsskipningen innan kristendomen infogade sexualmoral bland lagar i landet från 1600-talet och otukt i olika former började dominera.

Jargongen var mycket rå. Men oftast hjärtlig förmodligen? Skulle däremot aldrig ha accepterats av mig idag. Rasistisk, homofobisk och kvinnoförnedrande. Mycket sexskämt. Och utseendeskämt. Och skämt om allt.

Boken om svensk metalhistoria tar även upp den bristande hygienen hos vissa. ”En gång började det nästan växa mossa på en kille”. Det är lite på skämt men mycket allvar också.  Just för att skrämma iväg de som inte är äkta – believers.  Men även det avsnittet väckte också en del minnen. Won’t  go there.

Det ockulta var ett självklart inslag och hörde ihop med musiken. Vi sökte det okända och farliga. Anden i glaset var ett stående inslag. Vi smög runt på kyrkogården och berättade historier om hur kyrkoklockorna gick igång av sig själv och hur någon hade skrämts ihjäl helt enkelt under en tur till ett öde hus där det spökade. Någon påstod även att hans orm hade blivit som tokig under en kvällsseans och farit runt i herbariet tills locket flög av. En annan sa: ”Skulle man få en andlig bild av Åsele så skulle himlen vara helt svart av onda moln”. Det tyckte vi lät mycket bra. Här fanns ondskan och kyrkor hade inget starkt fäste här!  Hell Satan! Den som är minst rädd vinner! En kväll fick glaset på witchboarden en sådan fart att det flög iväg och krossades mot väggen. Kan inte svara på om det var någons extas (eller rädsla) som gav glaset en extra knuff eller om det helt enkelt flög iväg….

Alla filmer som sågs hade även skräcktema. Freddie Kreuger var min favorit. Vi lärde replikerna utantill. Jag förstod inte heller hur nån kunde hyra en film som inte var en skräckfilm?  ”Lägga pengar på något mesigt kärlekstrams”. Nu måste man dock komma ihåg att vi faktiskt bara var barn.

Varför denna dragning till det svarta? Svårt att säga. Det kan vara en blandning av mycket. Ett stråk av självdestruktivitet. En något livligare fantasi än andra har. Något som låg i tiden på 80-talet. En längtan efter att vara märkvärdig.

När jag var liten så kunde jag lägga mig under sängen på kvällen för att förekomma spökena. ”Ha, där fick ni! Jag ligger redan här!”

Att dras till det svarta kan ha varit ett uttryck för tristess också. Många deathmetalstjärnor kommer från helt normala medelklassfamiljer. Inte ens en liten skilsmässa i barndomen. Man söker spänning och något mera – något utöver det vanliga. Man vill tillhöra något annat och bli invigd i en hemlighet som inte alla känner till. Ta det extra steget.

Men om du vill leva ett ”normalt” liv så innebär det ett liv utanför denna världen. Ett gott liv är inte något som kommer av sig själv utan något du måste jobba på. Vill du uppfostra barn så är det inte heller något som reder ut sig själv. Barn skall ha bestämda tider och bra mat och en timmes läsning varje kväll oavsett fram till 13 års ålder. Där det finns barn passar inte metal.  Vill du lyssna på det så gör du det när du är ensam.

Min metalvärld har alltid varit med mig själv. Men jag har lyssnat och älskat i alla år. Ensam.  Idag återstår bara själva musiken-  för att det är bra musik.

Vad vet vi om ödets vägar? Ingenting. Vad hade det blivit om? Rockstjärnedrömmen finns nog hos många tror jag. Den finns kvar hos mig med fast jag vet att tåget har gått för länge sedan. Alla kommer ju till en punkt i livet när man inser att man inte kommer att bli professor, berömd författare, rockstjärna…. När det slår en att nu är det faktiskt för sent. Det finns inte en massa decennierelaterade livskriser utan bara en livskris och det är en mittlivskris. Just när man inser att man står vid ett vägval och får en insikt om livets villkor. Denna mittlivskris kommer vid helt olika åldrar för olika människor beroende av vem man är, vad man gjort i sitt liv och vilka mål man hade.

Jag kör mitt musikintresse ensam. Jag är en medelålders kvinna som står på en spelning med stora ögon i mitten av publiken och glider undan när en mosh pit drar igång. Medelålders funkar eftersom de flesta är just i min ålder. Inget utseendetrams heller. Det här är något annat.

Du måste alltid göra olika val i livet. Du kan samla in råd och åsikter men till slut står du alltid ensam om ditt beslut. Så jag känner att jag dels har missat något och dels har klarat mig från något. En kvinna som jag hade brunnit upp ganska fort där – tror jag.

Ungefär så här kan det se ut i huvudet på ett metalfan. Inte tomt. Inget kommer från ingenstans. Helt normalt, alltså.

I’m a headbanger