Den uppmärksammade konstutställningen Evig anställning i Göteborg har stoppats. Bakom verket står en konstnärsduo bestående av Simon Goldin och Jakob Senneby, skapat på uppdrag åt Trafikverket. Konstverket bestod av en person som helt enkelt skulle röra sig i området runt Korsvägen och fylla sina dagar med vad än hen önskade: Stämpla in på morgonen och stämpla ut på eftermiddagen. Resten av livet. Statens konstråd har haft en ansvarig projektledare för denna ” Gestaltning av Västlänkens stationer”.
Konstverket kan kanske ses som ett projekt, där den med evig anställning skulle hantera det totala anslaget för alltihopa, genom att placera delar av det på börsen och därefter bekosta sin lön med avkastning. Detta skulle spegla tesen att lönearbete aldrig lönar sig gentemot att ha kapital. Att en del får slita hårt i sitt anletes svett, medan de som lyckosamt fötts i en rik familj, kan glida dagarna igenom. Att detta kan gestaltas genom att någon bara stryker omkring på Korsvägens station. Kanske läser en tidning, knäpper nötter eller stretchar.
Jag tycker att idén är mycket intressant. Den blir en manifest illustration över vad vi gör med våra liv och vad vi egentligen fyller våra dagar med. Konst ska väcka känslor och kanske kan bidra till eftertanke och reflektion. En del har nog bestämt sig för att deras arbete är mycket meningsfullt. Om du undervisar barn, eller hjälper våldsutsatta i rätten. Att arbeta i sjukvården och för Röda Korset visar på direkta resultat. Men visst går mycket tid bort under meningslösa möten och till synes onödig administration. För att inte tala om den tid det går åt till att ta sig fram och tillbaka varje dag – något som pandemin givit oss en upplysande lektion i. Andra jobb kanske däremot ter sig direkt meningslösa, förutom just det faktum att de genererar en månadslön. I alla fall så avverkas dag för dag av vår livstid i anslutning till en anställning genom de krav som medföljer en sådan. Dagar vi aldrig får igen. ”Alla dessa dagar som kom och gick – inte visste jag att det var livet”.
Konstverket Evig anställning var klappat och klart, men har nu stoppats av Trafikverket, med hänvisning till ”tidsbrist” samt ett lagligt hinder (kapitalförsörjningsförordningen) för att genomföra det. Jag gissar att ett eventuellt kontraktsbrott också måste ses över. Detta beklagas självklart av de direkt inblandade, men även av vanliga medborgare som tyckte konstprojektet lät intressant.
Jag har nu deklarerat att jag tycker idén med konstverket är genialisk. Däremot tror jag inte att det är en god idé att verkligen genomföra den.
Tydligen har över hundra personer sökt tjänsten som levande konstverk. Det finns troligen lika många bevekelsegrunder till det. Men jag tror att det som verkligen väntar den person som ska vara det levande konstverket, är en vardag fylld av hot, trakasserier och direkta angrepp. Hen kommer att bli slagen, folk kommer att skrika allt mellan himmel och jord åt personen och hen kommer att få skräp kastat på sig.
Vi vet att både den rara Lisebergskaninen och de mera skrämmande spökena i Spökhus, utsätts för sparkar och slag. De utklädda personerna väcker både ilska och skräck hos en del.
Vi människor har ju ett behov av att kunna orientera oss och människor utklädda till gigantiska gosedjur eller annat gör att detta sätts ur spel. De flesta kan hantera det, men inte alla. Personen som skulle vara det Eviga konstverket skulle kanske inte klä ut sig, men ändå väcka känslor av ilska och avsky – en tanke bakom är ju att det ska vara ren provokation – på olika sätt. Kanske skulle någon projicera den egna känslan av meningslöshet i livet på den som placerats som en symbol för just detta mitt ibland oss. Det är inte ens säkert att alla skulle se hen som en människa, utan som en offentlig spottkopp.
Det jag vill varna för är att hur lätt det är att avhumanisera någon. Man glömmer alltför lätt bort att det finns en medmänniska bakom masken. Den insikten är viktig att minnas idag den 27 januari, som är förintelsens minnesdag.
Kanske har bara uppmärksamheten kring konstverket och diskussionen om den redan fullfyllt sitt syfte? Att väcka tanken på vad vi gör med våra liv. Och den tanken måste vara ständigt levande. Vår anställning är ju inte evig.
Bild: Bygge av Västlänken / vägarbete bredvid Centralen. Gigantiskt projekt som jag upplevde som ett stort lerdike den här dagen. Jag beundrar de som jobbar där.
