Twitteranalys

Jag är ingen flitig twittrare. Ibland delar jag intressanta artiklar jag gillar eller har skrivit själv och ibland kommenterar jag någon. Oftast gillar jag bara. Men jag läser det mesta och lever fortfarande i tron att det är på twitter som alla aktuella händelser dyker upp i samma sekund de sker. Det är många världshändelser – både hemska och roliga – som jag fått följa i realtid där och dela med vänner.

Genom åren har fokus dock ändrats. Från att ha varit en bra plattform för journalister och politiker, har det mera blivit ett klotterplank. Ja, faktiskt ett äkta, gammeldags klotterplank. Sånt man förr skrev på väggen i rökrutan eller på skoltoan. Ibland skrattar jag högt. Men oftast blir jag irriterad på mig själv att jag har lagt dyrbar tid på att läsa meningslösheter. Ofta obegripligheter som den som fattar fattar.

Mycket frågar man om råd. ”Hallå skoltwitter”, ”Hör upp biltwitter”. Eller så berättar man om något som hänt under dagen, som man finner anmärkningsvärt:

Isobel Hadley-Kamptz

@isobelsverkstad

“i fredags körde jag på en liten bostadsgata med bilar tätt parkerade på varje sida. Det ösregnade och jag körde långsamt för att kunna hålla koll på ev öppnade dörrar och uthoppande barn. Då valde bilen bakom mig att tuta. Sen körde han om i hög fart. Ja, det var en BMW. “

Sofia Mirjamsdotter

@mymlan

“På senare tid har jag ofta blivit omkörd på 40- och 50-vägar när jag kört enligt hastighetsbegränsningen. Hur bråttom kan man ha liksom? I nästa korsning har jag ju hunnit ikapp dem som körde om.”

 Ja, man småpratar helt enkelt. Och kan konversera med både kända och okända personer. Trevligt.

Några personer jag följer på Twitter känner jag på riktigt, vilket gör att jag fattar när de är ironiska och driver med något. Andra är svårare att förstå. Att twista något ett par varv görs gärna. Kanske framstår man då som mera intressant? Möjligen har några som sport att skriva obegripligt och sedan se hur många som ändå gillar? Det misstänker jag ibland.

Hursomhelst får du inte uppmärksamhet om du inte sticker ut. Därför överdriver många språket eller spetsar det med elakheter. Du bör även vara mycket frekvent för att synas. Att hålla sig till ett tema, vilket sas vara viktigt förr, verkar inte längre gälla. Du behöver inte heller vara särskilt noggrann.

Lotta Ilona Häyrynen

@LottaIlonaH

“Funderar på om jag är bekväm med att skriva “knullat ett grishuvud” i en kulturtext eller om jag behöver hitta en lite mer, öh, poetisk omskrivning. Initierat en kärleksakt? Idkat älskog? Kopulerat? Förlöst köttets lustar? Lönskaläge (åtminstone grisen var nog inte gift)?”

En som gjort sig ett namn genom att sticka ut på Twitter är ju Hanif Bali. En del kallar honom ”orädd”.

Det är sällan under mina åtta år på Twitter som jag får någon större uppmärksamhet. Förutom när jag skriver om det vansinniga i att legalisera droger.

En reflektion jag gjort är att personer som framstår som mycket hårda och oresonliga på twitter, i verkligheten visat sig vara mjuka och trevande. Intressant. Men självklart har alla medvetet eller ej en tonalitet i sitt skriftspråk.

Annars är det fortfarande också en annonstavla för partierna. När partiet gjort ett utspel eller skrivit en debattartikel. Kommenterar de andra partiernas utspel och så vidare och så vidare. Och aldrig mötas de båda.

Erik Helmersson skrev i DN i augusti om att Twitter som politiskt forum är dött. Att det blivit en rå ton, där syftet är att ge sig på personer. “Men risken är stor att forumet bara är början, att tonen som råder där sprider sig och normaliseras.” Då ser jag som en än större risk att ytligheten och meningslösheten normaliseras. Vad lägger vi vår tid på, egentligen?