Blog

Influencern och företagaren Isabella Löwengrip ligger ofta före alla andra i sina trendspaningar. En bekräftelse på det är bland annat att hon var långt före alla andra med en influencer-avatar av sig själv 2018. Då var tekniken för detta mycket dyr och mycket hade inte kommit igång, varför hon pausade den satsningen. Idag ser det annorlunda ut – trenden med dem stiger sakta men säkert. Hon är mycket skicklig i att ana trender tidigt.

Den 15 juni skrev jag i Bohusläningen om att Löwengrip konstaterat att hon inte längre har ADHD, något hon diagnosticerades för tidigare. Då fick hon diagnosen på grund av sin stora energi och brinnande engagemang för företagande. Men nu har hon gått ut med att hon inte längre har ADHD.

För ett par dagar sedan skrev läkaren Ivo Boytchev (DN 31/7) om ADHD-frågan i SvD och därefter har den kommenterats av flera ledarsidor.

Jag har varit engagerad i frågan om överdiagnosticering av ADHD alltsedan den första, stora debatten om den 1997 – då tio år efter att diagnosen tagits fram av professor Christopher Gillberg m fl. i Göteborg. Då läste jag på Göteborgs Universitet och vi diskuterade livligt var problemet låg? Var det hos föräldrarna, var det personlighetsdrag, eller var alltihopa drivet av läkemedelsbranschen? Det antal barn – mest pojkar – som fick diagnosen ADHD 1997 var däremot mycket färre än idag. Ökningen är sedan dess konstant. Det har varit en kraftfull ökning det senaste decenniet.

Mitt personliga engagemang ökade under de år jag undervisade och fick se levnadsglada elever med mycket energi förvandlas till tysta och stillasittande – långt ifrån sitt forna jag.

Detta var något som upprörde mig väldigt mycket. Med centralstimulerande, narkotikaklassade preparat medicinerades de. Medicinering som det ännu saknas långsiktig forskning om. Hur påverkades och hur påverkas växande hjärnor? Det vet vi inte. Ändå fortsätter förskrivningen som om ingenting hänt.

Varför vågar inte fler ifrågasätta detta? Alla barn är olika med olika begåvning och personlighet. Varför finns det inte utrymme för alla? Att tvinga in alla i samma mall är en form av barnmisshandel.

Det vi däremot vet är att många som fick diagnosen ADHD som barn på 90-talet, idag önskar bli av med den, eftersom de har fått sitt vuxna liv mycket kringskuret. En person med en ADHD-diagnos är utestängd från flera områden i samhället, som jobb, vissa försäkringar. Om detta har jag också skrivit – men saknat respons. Nu kanske det kommer att ändra sig – efter att första steget mot att visa på överdiagnosticering tagits.

I valrörelsen för ett år sedan gick bl a. Moderaterna ut och började tala om att det råder en underdiagnosticering i förorterna. Detta endast mot bakgrund av den stora ökning av diagnoser i övriga områden. Att förorten låg efter, alltså.

Många kända personer i landet har de senaste åren gått ut med att de har ADHD och fler och fler började att söka få diagnos i vuxen ålder. (Tommy Körberg, Hanna Widell, Kakan Hermansson, Amanda Schulman, Brita Zackari, Kristin Kapsersen, m fl.) Att man vill förklara sitt beteende med diagnosen – som skiftar väldigt mycket utifrån grundsärdrag.

Jag hörde nyligen en kvinna på ett event berätta att hennes son fått diagnosen ADHD nu när han börjat på universitetet. Upprinnelsen var när allt körde ihop sig, eftersom han ville delta i allt roligt som skedde där. ”Det börjad brinna i huvudet på honom”. Hon avslutade med att säga att det bästa med att få en ADHD-diagnos, det var att ”nu kunde han göra sina tentor i enskilt rum med extra tid!”

Jag gissar att alla som försöker delta i allt roligt som händer runtomkring en, också kommer att uppleva en rejäl överbelastning.

Jag såg även ett inlägg nyligen, där en person som säger sig ha ADHD, skriver att varje gång hen ser en Marianne-karamell, hör hen en låt i huvudet med namnet ”Marianne” i. Men, jösses. Vem har det inte så?

Diagnossamhället har spårat. Men trenden vänder nu.

Men varför har ingen vågat kritisera överdiagnosticeringen tidigare, då?

Jag tror att det beror på att det är känsligt att ge sig in i den här debatten. Det finns barn som har NPF-diagnoser och stora behov av vård och särskilt stöd för att klara av vardagen. Ingen önskar såklart att de ska drabbas negativt, om diagnosen ifrågasätts.

Continue reading “Äntligen är ADHD-hypen på väg att avta”

Under de sista dagarna i juli, känns det som om hela landet stannar av. Rapports sändningar om kvällarna liknar mest landet runt, vilket vittnar om att den vanliga bevakningen inte är i bruk och regeringen framträder motvilligt i media, trots det utökade hotet mot landet efter koranbränningarna. Den gamla industrisemestern finns egentligen inte längre, även om man har rätt till fyra veckors sammanhängande ledighet under sommarmånaderna. Men minnet av den är alltjämt levande. Det är som om alla går ned i sommarrytm.

Vi behöver vara lediga då och då. Det gäller särskilt om sommaren. Den svenska sommaren är mycket kort och måste tas tillvara på. Det är ett av skälen till att skolorna fortfarande har sommarlov. Sverige har helt enkelt inte råd att slösa bort den ljusa, varma tiden på alltför mycket jobb inomhus.

Många lägger upp semesterbilder på Facebook och Instagram. Själv kikar jag på nämnda varje dag, gillar det jag ser, grattar födelsedagsbarn, uppskattar eventinbjudningar, men finner sällan varken lust eller skäl att själv lägga ut något. Ser Facebook mest som en telefonkatalog. Däremot bevakar jag Twitter noggrant. (Såg idag att de bytt namn till X.)

Då och då får jag frågan av nämnda medier: “Glöm inte att slå på aviseringar, så att du inte missar något viktigt”. Det vill jag verkligen inte. Jag har inte på aviseringar – har inte ens Facebook på telefonen. Det är nog stressande att se inkommande mejl.

Det gäller att freda sig mot oviktig information. Allt du ser ska hjärnan ta hand om på något sätt. Det gäller även att hushålla väl med sin tid. En timme om dagen på sociala medier blir faktiskt två veckor per år. Två veckor! Räknar du sedan bort att du sover, talar vi om att du lagt över en månad under året på att scrolla runt och skriva inlägg.

Continue reading “Stäng av aviseringarna”

Efter att ha förhalat sitt eget ja till Sveriges ansökan om NATO-medlemskap, har nu Turkiets president Recep Tayyip Erdogan sagt att vi ska få vår ratificering. Detta besked kom dagen innan NATO-mötet i Vilnius (11/7) och det hade föregåtts av lång mangling tillsammans med Jens Stoltenberg och Ulf Kristersson och förhandlarna. Många är de som jublar – särskilt folk från Liberalerna, som ansett att ett svenskt medlemskap varit nödvändigt sedan tjugofem år tillbaka.

Det som förhalat processen var Erdogans krav på Sverige om att utlämna misstänkta PKK-anhängare. Det började med en lista på över hundra namn, men därefter minskade antalet till ett trettiotal. Detta har aldrig varit aktuellt från Sveriges sida, men har Sveriges regering kontrat med att önska att Turkiet utlämnar de svenskar som flytt rättvisan här och gömmer sig där? Den mest kände är Rawa Majid, eller Kurdiske räven. Men regeringen har framhållit att vi inte blandar oss i inrikespolitik.

I sista stund slängde Erdogan även in ett krav om att få gå med i EU. Något som inte alls har med NATO-processen att göra. Känt sedan tidigare var dock hans önskan om att erhålla amerikanska F-16-plan. Efter dessa utspel har många börjat att kalla honom för “basar-handlaren”. Men han är en skicklig maktspelare som har förmågan att hålla alla på halster och att ständigt påskina att han bara arbetar för sitt lands bästa. Det var för övrigt det som gjorde att han blev omvald i år.

Den detalj som inte framkom förra veckan var exakt när Turkiets parlament ska godkänna Sveriges NATO-inträde. Som i förbifarten avslutar Erdogan med att tillägga att detta kan ske “tidigast i oktober” – när deras parlament öppnar efter sommaren. Det har framkommit att förhandlarna försökte att få besked om datum, men när de inte fått det, släppte de det och tänkte att med Erdogans ja är det en tillräcklig försäkran. Att Erdogan skulle skämma ut sig om han inte kan infria sitt ja.

Däremot borde vi tänka på att det är Turkiets parlament som ska godkänna ratificeringen – och inte Erdogan ensam. Vi anklagar Turkiet för att inte vara en demokrati och då borde vi inte heller jubla när han ensam säger ja.

Continue reading “Turkiet om Sveriges NATO-process”

Förra veckan var det en demonstration i Göteborgs hamn. En armada av fiskebåtar försedda med banderoller körde runt, runt i protest mot planer på vindkraftsparker till havs. Till GP:s reporter sade Peter Ronelöv Olsson, ordförande Sveriges Fiskares Producentorganisation: “Vi är inte mot vindkraftverk generellt, men man lägger vindkraftverken på fiskarnas lekplatser och på de absolut bästa fiskeplatserna”. (GP 2023-06-16)

Regeringen har beviljat tillstånd för vindkraft i Kattegatt. Både fiskarna och Försvarsmakten har lämnat negativa svar till regeringen under remissrundan, men beslutet kan inte överklagas, utan man kan endast ansöka om prövning hos Högsta Domstolen.

Vindkraftsparker växer upp på allt fler ställen och i takt med det ökade elbehovet, räcker det inte längre att lägga dem i skymundan till skogs. Västkusten erbjuder rejält med vind, något jag kan intyga efter trettio år på Hönö. Därför är det en attraktiv plats att lägga havsparker. Men det är även ett mycket trafikerat område.

Protestaktioner av liknande slag mot vindkraftsparker har vi sett på många platser i landet. Ska vindkraftsparken ligga på land, har kommunen veto. Hela 78% av planerade projekt stoppades under 2021, enligt en undersökning som Svensk vindenergi låtit göra. Fler kommuner i södra Sverige än i norra. Men den industriella expansionen som nu sker i Norrland är efterlängtad och där finns en annan inställning till utbyggnaden.

Continue reading ““Gärna vindkraft, men inte här””

Jag har skrivit om en fråga som engagerat mig allt sedan jag läste till lärare på 90-talet: diagnossamhället. Sedan dess frågan debatterats med jämna mellanrum. Idag är de första ADHD-barnen vuxna och många av dem önskar få bort sin diagnos. Bland annat influencern och företagaren Isabella Löwengrip. Har vi skapat ett samhälle där inte minst barn måste få en diagnos för att få hjälp med stöd i olika situationer? Och har vi skapat ett samhälle och en skola som utsätter människor för en orimlig press och stress, som vi sedan skyler över genom diagnostisering och medicinering? Diagnoser som tidigt i livet placerar en person i ett fack som senare kan vara mycket svårt att ta sig ur. Jag tar inte ställning till om ADHD är en rimlig diagnos eller ej. Den frågan lämnar jag till andra. Men jag vill bestämt hävda principen om varsamhet: Undvik att överdiagnostisera. Låt inte diagnoserna styras av ekonomiska bidrag till de enskilda skolorna.
Och framför allt: Ge utrymme för människors personligheter och olikheter. Vi får aldrig frestas att medicinera bort dem. 

Idag är jag publicerad i Bohusläningen, där jag skriver om betyg. Om hur alla system drabbas av inflation på något sätt. De senaste två betygssystemen vi haft har visat på högre andel höga betyg över åren, men utan att kunskapsnivåerna ökat i samma takt. Detta utifrån de nationella proven. De nationella proven ska vara en slags måttstock för betygen, men de korrelerar inte alltid. Samt att nationella prov inte görs för alla ämnen. Men det finns motstridiga undersökningar om detta.

I det relativa 1-5-systemet var det visserligen inte så bra att få en etta eller en tvåa, men det var fortfarande ett betyg. Att sätta underkänt – F – på en elev är svårt för många att hantera. Även om läraren förklarar att “det är inte du som är underkänd, utan det du visat i ämnet”, är det inte alltid de kan skilja på det. Många tappar helt självförtroendet och halkar efter.

När G, VG, MVG skulle bytas ut i Gy-11, var det en engagerad lärare som åkte runt på skolorna och pläderade för att behålla trestegssystemet. Han sa att framförallt blir det “för svårt” att sätta betyg i fem steg, istället för tre. (bortsett från underkänt) Lärare praktiserade dock internt till elever om de hade “starkt” eller ” svagt” betyg i något steg. Den elev som till exempel fick G+ skulle känna att den var “på väg” mot ett VG. Men det var inte säkert att eleven i slutändan fick VG, utan ett G – precis som den elev som fått G-.

I det nya systemet skulle eleven med ett G+ få ett D. Men stegen i F-A är svåra att förklara skillnaderna emellan, även om läraren känner sig säker på vilket betyg eleven ska ha. För ett enskilt moment kan det handla om en enda mening som skiljer ett E från ett D – o s v.

Att undervisa och sätta betyg är ett hantverk som tar några år att lära sig. För en ny lärare är det väldigt viktigt att rådgöra med en erfaren lärare vid betygssättning. En ny lärare tenderar även att vara strängare i sin bedömning än en erfaren.

Continue reading “Ingen ska behöva känna sig underkänd”

“Afghanistan är världens tystaste land”. Det kunde man höra i morse på radions nyheter. Det är nämligen förbjudet att spela musik där. Under ett par års tid har musik inte “varit tillåtet”, men nu är det förbjudet. De får inte heller sjunga. Kort sagt, all kultur är numera förbjuden av talibanerna. Detta är en upprepning av vad talibanerna gjorde på 1990-talet – trots löften om att den nya regimen skulle bedriva ett annat sorts styre.

Tänk att din störta rädsla kan vara att någon ska hitta ditt musikinstrument? Så är det nu för många i Afghanistan. För de vet att det leder till grymma straff.

Kultur är lika viktigt för människor som bröd. Vi är andliga varelser som vill skapa och uttrycka oss. Kultur håller traditioner vid liv och håller ihop samhällen och olika gemenskaper. Utgör kartor till det förflutna och kan orientera oss i framtiden. Det är ett grymt tillvägagångssätt att förbjuda musik. Det är att långsamt strypa näringstillförseln till själen.

För ett par dagar sedan deklarerade talibanstyret också att omvärlden skulle respektera deras särskilda lagar för kvinnor. Kvinnor tagna som gisslan av sitt eget land. För hur länge? Viljan till kamp är dock stor och eftersom skillnaderna är stora mellan olika delar av landet, förekommer motstånd och mobilisering för framtiden.

Nytt är även förbud för flickor att gå i skolan efter år sex. (Två tredjedelar av landets befolkning är under tjugofem år. ) Ett land som inte utbildar kvinnor hamnar ohjälpligt efter gällande de flesta områden. Detta eftersom kvinnor är de som fostrar barn och har hand om familjen. Det är direkt farligt att inte utbilda kvinnor.

Detta skrev jag den 16 augusti 2021- Om när talibanerna tog över:

Continue reading “Världens tystaste land”

Ingen handling ska fördömas så hårt som den som i ondskefullt syfte är riktad mot ett barn. Barn är värnlösa och ska skyddas och vårdas i alla lägen. Och det gäller vart enda barn på hela jorden. Varje vanvårdat barn är en synd.

Därför ska de som ägnar sig åt pedofili hittas, straffas och fördömas. Hårt.

Detta är även bakgrunden till ett lagförslag som EU-kommissionen – Sveriges kommissionär Ylva Johansson – lagt fram för att kunna hitta pedofiler och deras nätverk. Det handlar om möjligheter att kunna genomsöka privat konversation som sker på nätet i syfte att hitta barnpornografisk aktivitet och planläggning.

Många tar nu strid mot en sådan här lag, vilket är bra trots förslagets goda syfte.

I vanlig ordning anförs huvudargumentet för som ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”. Att vi som inte ägnar oss åt kriminell verksamhet lugnt kan fortsätta att skicka mejl och skicka bilder i Whatsup. Även om det skulle vara egen nakenbild eller ett grovt skämt som anspelar på sex.

Möjligen eller möjligen inte. Men hur ska det genomföras i verkligheten?

Det beskrivs som att en AI-robot dag in och dag ut ska scanna våra flöden. Mängden är så stor att det knappast går att föreställa sig. När AI-robotarna stöter på nakenbilder eller text där barn är inblandade fastnar det och går möjligen vidare till polisiär insats. För självklart är det inte en grupp trettioåringar med fett hår som sitter på en vind bland tomma pizzakartonger och colaburkar och går igenom konversationer.

Förespråkarna för det nya lagförslaget tonar ned det hela.

Heléne Fritzon, MEP för Socialdemokraterna, berättar att för att ett av de stora företagen överhuvudtaget ska kunna göra en spårning, måste först en ”betydande risk” identifierats om barnpornografi. Därefter ska en domstol utfärda beslut för att en spårning ska kunna startas. Fritzon säger även att namnet ”chatcontrol” är påhittat. Det heter Förordning för att bekämpa sexuella övergrepp mot barn. Europaparlamentarikern Heléne Fritzon uppger att det ”under 2021 rapporterades 85 miljoner bilder och videor världen över som visar sexuella övergrepp mot barn”. (SvD debatt 2023-04-10)

Det är svårt att inte dras med i hennes övertygande resonemang. Självklart ska detta bekämpas med all kraft som går att uppbåda.

Däremot kommer allt ditt och mitt material – oavsett karaktär – att registreras någonstans och vara tillgängligt någonstans för några. Risken för att det hamnar i fel händer eller läcker ut finns såklart. Det finns ingen – jag lovar – som inte har något som den vill hålla privat och endast för de ögon meddelandet var avsett för från början. Och det finns många som då och då skrivit något dumt de sedan ångrar. Eller skämtat på ett sätt som endast mottagaren förstod.

Continue reading “Förslag om Förordning för att bekämpa sexuella övergrepp mot barn”

Att Ukraina vinner kriget mot Ryssland är avgörande ur flera aspekter. Landet blev fritt från Sovjetunionens ok i början av 1990-talet och har sedan dess gjort en resa mot självständighet och demokrati. Invasionen för drygt ett år sedan var olaglig ur alla överenskommelser och lagar, men det hände ändå. Alla måste hjälpas åt för att landet åter ska bli fritt.

Det kan inte vara möjligt att år 2023 överta ett annat land med våld, som vore det dåtid. Men det vi ser är precis ett sådant försök. Det ukrainska folket är fast beslutna att så aldrig kommer att ske. Men det kräver att EU-länderna och andra länder fortsätter att förse dem med alla sorters vapen. Den senaste tiden har de även fått de nya pansarvagnarna Lepoard 2 samt HAWK luftvärnssystem (Eldenhet -97 och -98) . EU har även utbildat ukrainare på en kurs i Spanien, i hur man använder avancerade vapen.

Continue reading “Vapenindustrin – förutom den mänskliga katastrofen en miljökatastrof”

Nu är den svenska uttagningen till Melodifestivalen färdig och vinnaren är utsedd. Tydligen var Loreen en favorit, men bland artisterna har både nya stjärnor och välkända namn synts.

Under en handfull lördagar har den som önskat kunnat följa #melfest på plats eller i TV-soffan. Jag känner många som tycker det är en festlig tid med Mello och som är väl insatta i hur allt går till och vilka som vunnit genom åren. De ordnar små fester och klär upp sig.

Samtidigt har jag sett hur många dissat hela arrangemanget stenhårt på Twitter. Att nivån varit bottenlåg och att spektaklet borde läggas ner.

Men varför tittar man om man tycker det är så uselt?

Själv är jag inte särskilt intresserad och från min horisont ser det ut som att det är samma låtskrivare år efter år, men jag kastar ett getöga på det emellanåt. Det jag ser är framförallt en familjefest. Många barn är där, man ser ballonger och skyltar. Mello är en arena där generationer möts och den har en lång historia.

Continue reading “#Mello”