Influencern och företagaren Isabella Löwengrip ligger ofta före alla andra i sina trendspaningar. En bekräftelse på det är bland annat att hon var långt före alla andra med en influencer-avatar av sig själv 2018. Då var tekniken för detta mycket dyr och mycket hade inte kommit igång, varför hon pausade den satsningen. Idag ser det annorlunda ut – trenden med dem stiger sakta men säkert. Hon är mycket skicklig i att ana trender tidigt.
Den 15 juni skrev jag i Bohusläningen om att Löwengrip konstaterat att hon inte längre har ADHD, något hon diagnosticerades för tidigare. Då fick hon diagnosen på grund av sin stora energi och brinnande engagemang för företagande. Men nu har hon gått ut med att hon inte längre har ADHD.
För ett par dagar sedan skrev läkaren Ivo Boytchev (DN 31/7) om ADHD-frågan i SvD och därefter har den kommenterats av flera ledarsidor.
Jag har varit engagerad i frågan om överdiagnosticering av ADHD alltsedan den första, stora debatten om den 1997 – då tio år efter att diagnosen tagits fram av professor Christopher Gillberg m fl. i Göteborg. Då läste jag på Göteborgs Universitet och vi diskuterade livligt var problemet låg? Var det hos föräldrarna, var det personlighetsdrag, eller var alltihopa drivet av läkemedelsbranschen? Det antal barn – mest pojkar – som fick diagnosen ADHD 1997 var däremot mycket färre än idag. Ökningen är sedan dess konstant. Det har varit en kraftfull ökning det senaste decenniet.
Mitt personliga engagemang ökade under de år jag undervisade och fick se levnadsglada elever med mycket energi förvandlas till tysta och stillasittande – långt ifrån sitt forna jag.
Detta var något som upprörde mig väldigt mycket. Med centralstimulerande, narkotikaklassade preparat medicinerades de. Medicinering som det ännu saknas långsiktig forskning om. Hur påverkades och hur påverkas växande hjärnor? Det vet vi inte. Ändå fortsätter förskrivningen som om ingenting hänt.
Varför vågar inte fler ifrågasätta detta? Alla barn är olika med olika begåvning och personlighet. Varför finns det inte utrymme för alla? Att tvinga in alla i samma mall är en form av barnmisshandel.
Det vi däremot vet är att många som fick diagnosen ADHD som barn på 90-talet, idag önskar bli av med den, eftersom de har fått sitt vuxna liv mycket kringskuret. En person med en ADHD-diagnos är utestängd från flera områden i samhället, som jobb, vissa försäkringar. Om detta har jag också skrivit – men saknat respons. Nu kanske det kommer att ändra sig – efter att första steget mot att visa på överdiagnosticering tagits.
I valrörelsen för ett år sedan gick bl a. Moderaterna ut och började tala om att det råder en underdiagnosticering i förorterna. Detta endast mot bakgrund av den stora ökning av diagnoser i övriga områden. Att förorten låg efter, alltså.
Många kända personer i landet har de senaste åren gått ut med att de har ADHD och fler och fler började att söka få diagnos i vuxen ålder. (Tommy Körberg, Hanna Widell, Kakan Hermansson, Amanda Schulman, Brita Zackari, Kristin Kapsersen, m fl.) Att man vill förklara sitt beteende med diagnosen – som skiftar väldigt mycket utifrån grundsärdrag.
Jag hörde nyligen en kvinna på ett event berätta att hennes son fått diagnosen ADHD nu när han börjat på universitetet. Upprinnelsen var när allt körde ihop sig, eftersom han ville delta i allt roligt som skedde där. ”Det börjad brinna i huvudet på honom”. Hon avslutade med att säga att det bästa med att få en ADHD-diagnos, det var att ”nu kunde han göra sina tentor i enskilt rum med extra tid!”
Jag gissar att alla som försöker delta i allt roligt som händer runtomkring en, också kommer att uppleva en rejäl överbelastning.
Jag såg även ett inlägg nyligen, där en person som säger sig ha ADHD, skriver att varje gång hen ser en Marianne-karamell, hör hen en låt i huvudet med namnet ”Marianne” i. Men, jösses. Vem har det inte så?
Diagnossamhället har spårat. Men trenden vänder nu.
Men varför har ingen vågat kritisera överdiagnosticeringen tidigare, då?
Jag tror att det beror på att det är känsligt att ge sig in i den här debatten. Det finns barn som har NPF-diagnoser och stora behov av vård och särskilt stöd för att klara av vardagen. Ingen önskar såklart att de ska drabbas negativt, om diagnosen ifrågasätts.
Continue reading “Äntligen är ADHD-hypen på väg att avta”