“Det finns en frihet i att inte vara beroende av bidrag från staten”. Den frasen är sann om man ser till sig själv och sin personliga ekonomi. Men den är felaktig när det kommer till studieförbunden.
Bidragens regler för hur de får användas är en bred ram – så läge man håller sig inom demokrati och mänskliga rättigheter. En självklarhet för de flesta.
Jämför med när Polismyndigheten ger tillstånd för en demonstration. De värderar inte innehållet i demonstrationen. Tar inte med i bedömningen om tillstånd om vad den ska skandera, utan ser endast till säkerheten. Folkbildningsrådet, som fördelar de statliga medlen till studieförbunden, gör inte heller en sådan värdering av innehåll.
Om det istället finns ett beroende av privata donatorer, har kraven genast en koppling till namn och ära. Ett projekt de kan finna misshagligt med risk för att smitta av sig företaget eller familjen, stoppas direkt. Eller att pengarna dras in. En familj eller ett företag kan aldrig vara neutrala på det sättet. Många fler hänsyn måste tas.
Därför är bidrag från det offentliga mer frihet än donationer från näringsliv eller familjer. Tvärt emot vad många idag tror.
Bäst är ändå att minska beroendet av bidrag överhuvudtaget. Det bekräftas av regeringens förslag till drastisk nedskärningar av studieförbundens verksamhet. Bäst att inte vara offer för tillfälliga politiska opinionsvindar.
