Vad fort det gick. Vad fort det gick för oss alla att anpassa oss till det utfärdade. Allt ställs in. Flygterminalerna ekar tomma. Gator ligger öde. Restauranger. Rekordstora varsel.
Igår var jag och Caisa ute och promenerade i solen och i Göteborg var det många människor ute och gick. Men det var före igår kvälls påbud om att ställa in alla resor utomlands till alla länder i hela världen kom. Det går fort. Ändrade scenarier på några timmar. Aktuellt ikväll visade motstridiga röster om huruvida vi var i stor fara eller ej.
Det blir en slags puscheffek också. Självaccelererande. Fast de flesta tycker att ett möte eller ett uppdrag ligger inom säkerhetsgränsen, ställs möten in – bara därför att andra möten ställs in. För, ”varför ska vi ha ett möte med 15 deltagare, när mötet med 10 ställde in nyss?” Så blir det.
Vi vet att det är alla i riskgrupperna som ska hålla sig hemma och allt det andra om hur vi ska agera vi vet, men ändå lägger vi själva till en säkerhetsmarginal. Fast ingen bett oss. Continue reading “Mardrömmen är verklig”









