Mardrömmen är verklig

Vad fort det gick. Vad fort det gick för oss alla att anpassa oss till det utfärdade. Allt ställs in. Flygterminalerna ekar tomma. Gator ligger öde. Restauranger. Rekordstora varsel.

Igår var jag och Caisa ute och promenerade i solen och i Göteborg var det många människor ute och gick. Men det var före igår kvälls påbud om att ställa in alla resor utomlands till alla länder i hela världen kom. Det går fort. Ändrade scenarier på några timmar. Aktuellt ikväll visade motstridiga röster om huruvida vi var i stor fara eller ej.

Det blir en slags puscheffek också. Självaccelererande. Fast de flesta tycker att ett möte eller ett uppdrag ligger inom säkerhetsgränsen, ställs möten in  – bara därför att andra möten ställs in. För, ”varför ska vi ha ett möte med 15 deltagare, när mötet med 10 ställde in nyss?” Så blir det.

Vi vet att det är alla i riskgrupperna som ska hålla sig hemma och allt det andra om hur vi ska agera vi vet, men ändå lägger vi själva till en säkerhetsmarginal. Fast ingen bett oss. 

Jag påminner om dokumentären jag såg när Berlinmurens fall firade 30 år. Då intervjuades några personer som berättade hur det var när muren restes 1961: ”När de började bygga muren tänkte man att det här är ju helt vansinnigt! Så här kan de väl inte bara göra? Men muren byggdes och efter några månader hade man vant sig. Man anpassade sig.” Sedan trodde de att den skulle stå för evigt.

Det vi ser nu är en riktig mardröm. Man vaknar på morgonen och tror för en tusendels sekund att allt är en dröm. Men påminns strax om att det är verklighet.

En skräckfilm: I am legend.

Facebook