Jag har bott på Hönö i väldigt många år. Faktiskt hela mitt vuxna liv. Kommer dock alltid att se mig som Åselebo.
Här är otroligt vackert- året om. Jag tillhör dem som är utomhus året runt. Fast när du är ute i trist och hårt väder, så möter du inte många personer. Bilderna ni ser är tagna en vacker dag – lördag morgon.
Sedan ett par år tillbaka bor det två korpar på Hönö, nära kyrkogården. De är magiska fåglar som jag gillar mycket. Stora, svarta, iakttagande, lekande. Tänk om jag hade kunnat fånga dom på bild!
Den här helgen har jag bara myst på olika vis. Gått runt och städat och funderat. Ja, jag erkänner – jag älskar att städa. Du får ett rent och ordnat hem under tiden du rör på dig och kan låta tankarna flyta fritt från det ena ämnet till det andra. Samt möjlighet till att lyssna på nya album ordentligt. Continue reading “Fokusera på det du kan”
Årets bokmässa var precis som de jag varit på de senaste tretton åren – mycket bra!
Som gammal mässräv så har jag planerat dagen noga. Jag brukar börja med att scanna golvet innan folk kommer och då bestämma vilka böcker jag skall köpa . Sedan blir det faktiskt inte någon tid över till att gå runt, när alla bra seminarier jag vill gå på ligger tätt efter varandra, med tio till femton minuter mellan dem. Det borde räcka om man går raskt, men problemet är att det är så mycket folk överallt så att du fastnar hela tiden. Bokmässan borde inrätta en snabbfil på golvet där folk kan gå fort utan att behöva blockeras av de som står och tittar. Borde ha twittrat om det. Continue reading “#Bokmässan”
I helgen var jag på en kräftskiva, som började med att vi fick fånga våra kräftor själva, för att sedan koka dem dagen därpå. Men hjälp förstås. Även om han som hjälpte oss inte kunde låta bli att kommentera att alla hela tiden skulle fota och lägga ut på alla sociala medier som finns.
Det var väldigt roligt – både själva kräftfisket och festen, men roligast var ändå att träffa en handfull nya kvinnor. Vi kände inte varandra innan. Det fanns endast en gemensam kontakt. Det blir alltid annorlunda när det bara är kvinnor. Helt andra samtalsämnen, kan jag lova! Continue reading “Ännu en kvinnohelg”
Jag var ett efterlängtat barn som föddes halv åtta en lördagskväll, precis när signaturmelodin till Hylands hörna började att spelas. På bilden ser ni mig, året är 1972 och jag tuggar på något oklart. Har alltid funderat lite över om jag blev en partyvild person just eftersom jag föddes en lördagskväll? Det partyvilda har mattats av de senaste åren, vilket beror på….de politiska ambitionerna!
Jag är ju en av deltagarna på Liberalernas ledarskapsakademi för kvinnor, vilket känns verkligen roligt! Under fyra helger skall vi under hösten och våren (“läsåret” – naturlig rytm) fördjupa oss i vår roll som politiker. “Läxa” till nästa gång är bland annat att göra en form av “självprofil”. Har gjort några sådana genom åren, men den här gången ingår det att låta ett antal personer ge sin bild av hur de uppfattar mig. Dessa personer utgörs av en mix av vänner och kollegor, dock inte nära familj. Continue reading “Hur är jag?”
Jag har alltid gillat hösten. För mig är det nystart. Men, jag gillar nog alla årstider.
Jag uppskattar mera att hösten är längre i söder än i norr. När jag växte upp var det endast ungefär en månads skola, innan snön började falla. Sedan började snöskottningsplanen, fler minusgrader, dovare ljud. Mornarna startade med att vi körde sparkarnas medar över varandras medar, för att få bort is och frost, så att den skulle få bättre glid när vi sparkade iväg över gatan och snön fortsatte att falla tungt. Djupfrysta månader i mörker, tjocka kläder och frostskador. Men även promenader över isen i skoterspåren i fullmåne. När det gnistrade som ljusaste dag. Ibland till flammande norrsken. Kompakt tystnad. Continue reading “Höst igen”
Har följt de senaste dagarnas debatt om pedagogikprofessor Jonas Linderoths utspel där han ber om ursäkt för den felaktiga pedagogiken som grundlades på 90-talet. För att den ligger bakom den försämrade statusen för lärare och en försämrad skola. Jag håller inte med honom om att vi kan skylla på 90-talsreformen.
Självklart uppfanns inte den nya pedagogiken i ett slag. Former av problem kom långt tidigare.
Den nya läroplanen Lpo94 hade ett annat fokus än tidigare. Nu skulle man bli mera inriktad på målen med undervisningen. Att veta vad man skulle nå. Hur målen skulle nås blev en uppgift för läraren att själv staka ut. Man litade på att lärarna skulle klara detta med större frihet att själv hitta vägar att nå målen. Tidigare var det mera detaljerat.
Undervisning är berättande, men eleverna måste ju faktiskt även arbeta själva. I grundskola och gymnasium ges tid till detta.
Här fanns det nu även ett tydligt elevperspektiv, där elevens motivation skulle stå i centrum och läraren skulle möta den på ett aktivt sätt.
Det var en jättebra intention. Många var de elever som tidigare försökt fråga om varför de skulle lära sig något om något och fått svaret att så var det bara. Såklart inte av alla, när de flesta lärare nog försökt förklara och rita upp exempelvis grammatik som en verktygslåda med olika fack för språket och så vidare.
Idag vet vi att elever som kommer från icke studievana hem har svårare än andra att klara av att söka information själva och sedan sammanställa det. De behöver tydlig vägledning – kanske ständig vägledning i sitt kunskapsbyggande. När vi ser att alltför stor frihet inte fungerar, går vi tillbaka till att hålla hårdare i lektionerna. Det vet lärare. Det märks, nämligen. Du anpassar undervisningen – och har möjlighet till det.
I dagens staccatoliknande debattklimat är minnet kortare än någonsin och debatten så svartvit. Det kan ibland förefalla som om det är antingen eller. Antingen stenhård ”katederundervisning” (betyder att läraren står framför eleverna där det förr i tiden stod en kateder, och går igenom ett ämne för alla samtidigt) eller flummiga ”egna arbeten”. Och ”katederundervisning” användes förr och var framgångsrik och därför skall man gå tillbaka till det. Continue reading “Skolan var inte bättre förr”
Det pågår ett projekt som heter “Mars one”. Det är ett privatfinansierat rymdäventyr som syftar till att ta sig till Mars och där bygga upp bostäder. Kan ju vara bra att ha när jorden inte räcker till.
Folk från hela världen har sökt sig till projektet och jag har ett minne av att en kvinna från Mölndal kom med – fast jag har inte hittat någon bekräftelse på det. Hörde i alla fall en radiointervju med henne där hon förklarade varför hon ville delta och hur hon tänkte. Alla skall, när det beger sig, få ta med en privat sak ombord på rymdfärjan och hon ville ta med en kattunge, eftersom det förmodligen skulle bli ensamt annars.
Tanken är att de uttagna skall tränas upp i öknen någonstans i en kopia av bosättningen som sedan skall byggas på Mars. Själva resan dit skall göras om ca tio år. Det är krångligt, dyrt och det tar förfärligt lång tid att åka till Mars, så därför finns ingen returbiljett. Continue reading “En enkel till Mars”
Igår skrev fyra företrädare för de monoteistiska religionerna i Sverige en debattartikel på DN som blivit omstridd och debatterad. Mattias Breds tolkning på ledarplats på GP idag är att de försöker “flytta fram sina positioner”. Men jag anser att detta är en helt nödvändig utveckling vi ser.
Det är fullständigt avgörande att företrädare på olika positioner går ut och tar ställning mot användandet av religionerna i våldssyfte idag. För nu sammanblandas våld och religion friskt. För det är just det de försöker få fram i artikeln – att vi måste skilja på folks vanliga religiösa förställningar och utövande och politiserad religion.
Vidare skriver Bred att “för många troende är det ett kontroversiellt ställningstagande att de monoteistiska religionerna skulle ha samma Gud”. Lite svårt att förstå vad han menar, när det är så. De tre monoteistiska religionerna bygger på varandra – de hänger ihop. Självklart får du ha din egen föreställning om vad du vill tro på och idag är det faktiskt ganska vanligt att man sätter ihop de delar man själv gillar, men då handlar det inte längre om Judendom, Kristendom eller Islam. Continue reading “Viktigare än nånsin att förklara religion”
Igår gjorde vi en liten utflykt till Thyborön eftersom det var regn och vindstilla. På bilden syns ett hus (tror det var en kyrka, faktiskt) där någon eller några gått loss med snäckor. Det är ju lite roligt att nån orkar limma tusentals snäckor på ett hus, men efteråt tänkte jag att det andades lite frustration. Vad göra av all energi? Men det är förmodligen min rationella sida som talar.
Samhället var bedagat, precis som grannsamhället Agger. Övergivet av de flesta, men ändå bebott.
Jag slås ofta över hur mycket plats det finns i både Sverige och Danmark. När du flyger så ser du nästan bara skog. I Danmark bor mer än hälften av befolkningen i Köpenhamn och landsbygden gapar tom. Tomma gårdar och halvt nedlagda samhällen. Här skulle det rymmas mycket mera folk och jag har en stark känsla av att det behövs! Continue reading “Landsbygd”
