Årets bokmässa var precis som de jag varit på de senaste tretton åren – mycket bra!
Som gammal mässräv så har jag planerat dagen noga. Jag brukar börja med att scanna golvet innan folk kommer och då bestämma vilka böcker jag skall köpa . Sedan blir det faktiskt inte någon tid över till att gå runt, när alla bra seminarier jag vill gå på ligger tätt efter varandra, med tio till femton minuter mellan dem. Det borde räcka om man går raskt, men problemet är att det är så mycket folk överallt så att du fastnar hela tiden. Bokmässan borde inrätta en snabbfil på golvet där folk kan gå fort utan att behöva blockeras av de som står och tittar. Borde ha twittrat om det.
Det här kanske är lite typiskt Göteborg. Har tänkt samma sak när det gäller Centralen. När du går av tåget och har bråttom till bussen, blir du gärna stoppad av alla som envisas med att gå i jätteklump över hela perrongen, vilket tvingar dig till att ropa “Ursäkta, ursäkta!” hela tiden. Inrätta en snabbfil!
När dagen är slut köper du de böcker du valt ut innan, så att du slipper slipper släpa runt på dem hela dagen. Om det inte är något signerat ex från seminariet du gärna vill ha.
Mat då? Ja, det här med att äta regelbundet är ganska överskattat. Men, blir jag hungrig så har jag med en macka i väskan. Ät sen. Slösa inte tid på att stå i kö eller sitta ner nånstans. Du hinner ändå inte med allt du vill.
Här är en bild från ett seminarium om unga på nätet. Tyvärr syns inte Dilsa Demirbag-Sten på fotot, när hon är dold mellan Helena Dal och Britt Stakston.
Dilsa Demirbag-Sten berättade om Berättarministeriet och den verksamhet hon leder. De barnen som kommer till berättar-programmen är de som de i första hand behöver öva på att uttrycka sig i tal och skrift, se på det som finns på nätet med kritik blick och lära sig mera om sina fri- och rättigheter. För att kunna delta i debatt och diskussion på nätet och inte bara hamna i snedspår och bli offer för propaganda.
Idag kan unga i förorterna lätt beställa ingredienser till en bomb på nätet, men de kan inte föra ett intellektuellt samtal. De barn som halkar efter här idag, kommer att halka efter ännu mera. Berättarministeriet handlar om att ge barn verktyg att använda de arenor som finns i samhället och ge dem en känsla av att de behövs och kan verka i ett sammanhang.
Det känns mycket oroande att höra detta. Det finns mera vi kan göra. Men hejja Dilsa!
Olle Wästberg pratade om vad den senaste Demokratiutredningen kommit fram till, vilken han ledde, och om hur nå unga. Det är på nätet de unga finns. Politiker idag måste lära sig att vara där, något de är dåliga på. Han målade upp en mycket slående liknelse om att politiker inte anser sig ha tid att lägga på sociala medier. Men, att de gärna ägnar timmar åt att åka till Falkenberg för att tala för femton personer en kväll. Politiker måste lära sig att lägga de här två timmarna per dag åt att skriva på sociala medier. Delta i debatten på nätet. Bemöta osanningar och berätta vad de vill och gör.
Nu tycker inte jag att det är helt meningslöst att åka till Falkenberg en kväll, när det personliga mötet och berättandet är oslagbart, men mera nätaktivitet är absolut nödvändigt. Och att tänka i helt andra banor!
Jag har ända sedan jag började som ombudsman för Liberalerna i Västsverige våren 2013 försökt att få in nya tankar i arbetssätten. Det är ett arbete som pågår, men som vanligt tar det tid. Förhoppningsvis inte för lång tid. (Jag jobbar inte kvar som ombudsman idag)
Här är en bild på Eli Göndör, Jasenko Selimovic och Johan Lundberg. De talade om Johans bok, vilken kritiserar den politik som råder idag på landets museer. Om att kultur idag reduceras till identitetspolitik.
Johan Lundberg har ringat in hur hela anställnings- och planeringspolitiken idag har landat i ett identitetspolitisk dike, där allt skall ideologiseras. Om hur förnedrande det är att utgå från att en person har en viss åsikt endast utifrån sin hudfärg. Kraven på mångfald säger att somalier kan lockas att gå på en utställning endast om det jobbar någon från Somalia där. Det är förnedrande, anser han. Man är inte intresserade av människor med annan hudfärg – utan man är intresserad av människor med en viss hudfärg och med en viss ideologi.
Jasenko Selimovics förklaring till att identitetspolitiken utgör en sån oerhörd lockelse på minoriteter är att den ropar till en känsla av att vara förbisedd, som är lätt att ta till sig. De säger att du är bra och har det bra, men du hade haft det ännu bättre om du inte vore diskriminerad. Vi skall medvetandegöra detta för dig.
Att det är så lätt att ta till sig beror på att alla egentligen går runt och känner att de är värda en högre lön. Vi vill gärna tro på sådant och det är förklaringen till att vi köper identitetspolitiken, sade Jasenko Selimovic.
Det är även så lätt att placera allt i enkla teorier som vi läst på Universiteten. Att kunna förklara någon orättvisa utifrån en struktur istället för att själv ta tag i problemet är skönt.
Den som ser sig som ett offer behöver inte anstränga sig att ändra på sin situation själv, utan kan bara ropa på nya reformer. Det är faktiskt det som skiljer vänsterpolitik från ett liberalt synsätt.
Septemberhimmel över Hönö. Fortfarande milt och skönt väder!
