Det pågår ett projekt som heter “Mars one”. Det är ett privatfinansierat rymdäventyr som syftar till att ta sig till Mars och där bygga upp bostäder. Kan ju vara bra att ha när jorden inte räcker till.
Folk från hela världen har sökt sig till projektet och jag har ett minne av att en kvinna från Mölndal kom med – fast jag har inte hittat någon bekräftelse på det. Hörde i alla fall en radiointervju med henne där hon förklarade varför hon ville delta och hur hon tänkte. Alla skall, när det beger sig, få ta med en privat sak ombord på rymdfärjan och hon ville ta med en kattunge, eftersom det förmodligen skulle bli ensamt annars.
Tanken är att de uttagna skall tränas upp i öknen någonstans i en kopia av bosättningen som sedan skall byggas på Mars. Själva resan dit skall göras om ca tio år. Det är krångligt, dyrt och det tar förfärligt lång tid att åka till Mars, så därför finns ingen returbiljett.
Personligen förstår jag inte alls hur någon kan vilja åka med på en sådan resa. Kan inte tänka mig något värre än att färdas länge i rymden och jag gillar inte science fiction heller. Och sen när du väl är där finns inte minsta möjlighet till långa joggingturer med vinden i ansiktet! Så hemskt!
Men, uttagningen till Mars one fick tusentals sökande, så mina negativa känslor inför rymdresor delas inte av alla.
Resan kan även innebära ett snart möte med döden. Så mycket kan gå snett. Färjan kan explodera eller börja läcka. Det finns inga garantier för att landningen på Mars går bra. Det är inte alls säkert att bostadsmodulerna kommer att fungera som det är tänkt och all proviant som skall skickas dit separat i förväg kanske kommer på avvägar? Ja jösses Amalia. Så mycket osäkerhet!
Men, egentligen så är ju själva livet rätt liknande. En enkel mot döden. En resa vi förhoppningsvis kan fylla med liv och glädje trots allt vi stöter på under vår färd. Även vår färd i livet är ju helt utan garantier om att det skall bli som vi tänkt. Ett riskfyllt äventyr som vi kastats in i utan att vi blivit tillfrågade om vi vill. En människa finns plötsligt.
Det finns storheter inte ens den allra intelligentaste person kan förstå, och det är sånt som evighet och oändlighet. Vi säger att rymden är oändlig – men vi förstår det inte. För det betyder ju utan slut – och något sådant går inte att omfamna intellektuellt. Om rymden är Oändlig så fortsätter den i all Evighet och vore det inte så – så måste det finnas en gräns någonstans där det är stopp. En mur? Kan man färdas hur länge som helst i rymden utan att det tar slut? Du åldras inte på samma sätt i rymden, så vad är tid? Här tar svaren slut.
Likadant är det med döden. Det är vår oförmåga att förstå döden som bl a gör att religioner finns. Får det är mycket svårt att inte ha något att förhålla sig till. Vi behöver alltid någon form av konturer som förklarar – ger en karta – och människor har alltid jobbat på den här kartan. Existentiella frågor är viktiga för människan.
Innan vi visste att jorden var rund så fanns föreställningar om att det runt den var en mur eller ett vattenfall. När vi inte visste gjordes olika förklaringar till hur allt hängde ihop. Som jag skrev sist – när hjärnan inte vet så hittar den på när den aldrig kan leva med tomrum. Tomrummet kring förståelsen av Evighet och Oändlighet fyller vi med diverse olika förklaringar om Gud och Vetenskap. Själv förstår jag inte heller “svarta hål”.
Att vi kommer att få koll på hela Universum känns otroligt idag. Rita The Karta och börja umgås med andra “folkslag” i en annan galax. Men vem vet? Det som var helt otroligt på 1500-talet är fullt möjligt idag.
