Eskil Erlandsson

Min förra text handlade om vreden över våldtäkten på Burger King på Avenyn. Den handlar om hur viktigt det är att polisen har resurser att agera mot sexuella övergrepp. Ingen ska tro att den kan göra som våldsmannen gjorde på restaurangen utan att gripas, lagföras och straffas för handlingen.

Med detta sagt vill jag ändå resa frågan om åtalet mot Eskil Erlandsson. Under den gångna veckan har vi kunnat följa rättegången mot honom, där tre riksdagskvinnor har berättat om hur han har tafsat på dem i samband med middagar där även andra personer deltog.

I onsdags vittnade Camilla Andersson om att Erlandsson under en minut ska ha smekt hennes lår med fingret. Hon ”fick panik och kände sig kränkt” Tre partikamrater till Andersson ska ha vittnat om att hon efteråt var mycket upprörd. Det såg ”märkligt” ut, även om de inte såg själva tafsandet.

”Jag är stark och kan stå upp för mig själv, men jag tänker på de andra, som kanske inte kan det” säger Cecilie Tenfjord Toftby, som vittnade mot Erlandsson i måndags. DN-artikel här

Själv undrar jag på vilket sätt hon stod upp för sig själv? Det naturliga hade väl varit att hon där och då frågat vad han höll på med. Det var väl han som skulle skämmas – inte hon. Även om jag förstår att hon förmodligen blev otroligt ställd.

Jag försvarar inte Eskil Erlandssons agerande, det framstår som minst sagt gubbsjukt. Min poäng är att det framstår som beklämmande att rättsväsendet ska behöva lägga resurser på att reda ut hans handlingar. Tre kvinnor som inte är i beroendeställning till Erlandsson väljer att gå till rätten istället för att säga till på plats. Därmed får vi ett exempel på hur vi in i det minsta positionerar människor som förövare och offer.

Om vi slutar att kommunicera med varandra och istället överlåter meningar och känslor åt staten, då har vi stora problem. Vi riskerar ett samhälle där vi blir hjälplösa offer för saker som vi själva borde kunna hantera istället för att överlåta till rättsväsendet.

Nyligen slutade ett liknande mål i Högsta domstolen. En chef hade tagit en anställd på låret under en personalfest. Han blev friad, när det inte ansågs vara ett brott. Det framstår som rimligt. Till denna prejudicerande dom hänvisar Erlandssons advokat.

Det bästa hade varit om Erlandsson bara berättar hur det är och därmed stått för sitt agerande: Att han har svårt att hålla händerna i styr. Kvinnorna som vittnat i veckan är som nämnts ovan inte heller kvinnor i beroendeställning, utan riksdagsledamöter. Nu blir det ett löjets skimmer över det hela. Speciellt som Erlandsson inte har annat att komma med än att hänvisa till ”vikingasjukan”. Alla skrattar när försvaret hävdar att ofrivilligt krökta fingrar också leder till ofrivilligt krafsande på bordsgrannens lår.

Den typ av beteende som Erlandsson står åtalad för kan självklart inte accepteras. Men om allt som upplevs som obehagligt ska polisanmälas går vi från löje till fara. Används statens resurser på det här viset, riskerar vi att inte kunna lägga kraft på de riktiga sexualbrotten. Snacka om att missa målet.

Media följer noga rättegången mot Erlandsson. Varför det? Jo, för att det har underhållningsvärde.

Jag ber dig som läsare att reflektera över kontrasterna mellan mina två senaste texters innehåll.

Facebook