Våga alltid ifrågasätta

20190815_105909

Nyligen skrev jag om den utmärka serien Chernobyl där kärnkraftskatastrofen från 1986 skildras. Hur vi efter några dagar fick veta att det skett en härdsmälta som var allvarlig och att radioaktivt stoff ramlat ner över framförallt norra Sverige. I serien får vi dock en inblick i hur det gick till innan de var tvungna att berätta vad som hänt. Något de velat mörka till en inledning. Samt vad som hände sedan.

Att sluta upp bakom Sovjetsystemet var viktigt. Vad som helst fick egentligen hända, bara fasaden mot omvärlden var intakt. Det kunde gälla det mesta. Från rymdprojekt till att uppfylla målen för antal producerade ton järnmalm. 

Att ifrågasätta det som var beslutat eller det som skulle döljas var förenat med stora risker. Hade du en politisk karriär du värnade var det inte att tänka på och var du en vanlig person fanns risk för internering och i värsta fall försvinnande.

I serien skildras hur partitoppar vid det första mötet efter katastrofen i Tjernobyl samlas för att få en redogörelse över vad som hänt, samt fatta beslut vad göra. Att där berätta hur det står till på riktigt görs inte och efter diskussion kliver en ålderman upp och markerar resolut att här och nu fanns en utmärkt chans att visa hur man arbetar i Sovjetunionen och hur man visar solidaritet med systemet. Efter detta anförande tystnar alla och begrundar orden.  Eller ordern. Ingen ifrågasätter.

När jag tittade på den scenen rös jag och kände mig väldigt upprörd! Så hemskt! Varför sa ingen något? Kunde det verkligen gå till sådär?

I ett totalitärt system formas tanken på flera sätt.

Om du vill protestera får du hela tiden vara på din vakt över vad som kan sägas och göras. Vidta försiktighetsåtgärder och planera. För ytterst kanske du riskerar ditt liv och din familj.

Alternativet är anpassning, vilket är det vanligaste. Sist kommer förnekelse. När du är helt övertygad om att det som görs är det rätta och att alla andra har fel. I Nordkorea finns många exempel på detta. Jämförelse kan göras med en sekt.

Men är det endast i totalitära system som detta sker? Anpassningen, förnekandet, den obrottsliga lojaliteten.

Ju fler som säger och gör samma sak, desto mindre är sannolikheten att någon ska protestera. Om många gör på ett vis, så tror vi att det är det rätta. Ju fler som bevittnar en misshandel, desto mindre är chansen att någon ska ingripa. ”Om inte någon annan gör något, så kanske jag tänker fel”. Man börjar att ifrågasätta sitt eget omdöme.

Kan detta även hända – säg till exempel – i Liberalerna?

Svaret är ja. Det kan hända överallt. Därför är det jätteviktigt att man hela tiden tar ett steg tillbaka och ger sig tid att reflektera över situationen. Det är lätt att dras med i ett grupptänkande – i en mobb. Du är inte vaccinerad mot det bara för att du är med i ett liberalt parti. Däremot är risken mindre, eftersom det i ideologin ligger öppenhet, individuella ställningstaganden, tolerans mot oliktänkande.

Men eftersom vi är rustade med den primitiva överlevnadsinstinkten om att höra till en grupp, så finns det alltid en risk för rädsla att stå upp mot något som känns fel. Plötsligt kan det kännas som om du sitter runt sammanträdesbordet i Tjernobyl. Då är det dags att ifrågasätta. Även om det bara  handlar om att starta en diskussion.