Debatt om skolor i Almedalen

IMG-20180707-WA0003

Idag är sista dagen på Almedalsveckan. En av de paneler jag har deltagit i var anordnad av Parmaco, som gör och hyr ut modulskolor. Under åren framför oss kommer vi att behöva bygga över tusen skolor i landet, vilket motsvarar en mycket stor investering för landets kommuner. En svårighet som föreligger är att det är svårt att beräkna exakt hur många elever skolan behöver vara dimensionerad för. Förutom den svårigheten, så måste vi medta den faktor att elever kan välja och välja bort skolor, varför antal elever kan variera kraftigt i en skola från ett år till ett annat. Hur bygger man då? I en kommun vill man inte stå med tomma kvadratmetrar som kostar pengar.  Parmacos affärsidé är då att det ska vara lätt att lägga till och dra ifrån skolbyggnader, vilket är görligt med deras moduler. Moduler har dock dåligt rykte, som att de är av dålig kvalitet och är otrivsamma, vilket företaget försöker arbeta bort.

I panelen fanns även Nackas kommundirektör, kommunalråd från Södertälje och en professor från KTH/ Chalmers. De tog upp svårigheten i att planera och Elof Hansjons (s) från Södertälje hade en tanke om att detta är en statlig angelägenhet och att det borde  finnas en allmän standardmodell som alla skulle kunna använda sig av.

I det har han en poäng. Det mesta i en skola är gemensamt . Men problemet är att det finns olika idéer om hur man ska jobba pedagogiskt. Anna Kadefors var inne på samma spår. Att vi borde samla erfarenhet och kunskap om byggprocessen, så att den finns som en tillgänglig bank för kommunerna. Kanske hos Boverket? Något sådant saknas idag. Över lag så är processerna väldigt långa från beslut till färdig skola. Under tiden byts folk ut. De som gav idéer i en workshop från start kanske har slutat att jobba för länge sedan när skolan väl står klar.

Alla byggen tenderar att bli dyrare än planerat och om detta finns två teorier. Antingen är det för svårt att sätta en slutlig prislapp, eller så är det så att inblandade i processen ljuger om summan för att få igenom projektet. När man väl närmar sig inflyttning, med alla planer och förväntningar det innebär för personal, planering och elever, så återstår inget alternativ än att pytsa in de pengar som saknas för att hålla löften och planer. Anna Kadefors sa att det lutade åt det senare.

IMG-20180707-WA0005

I Öckerö lägger vi på 10% på kostnaden, när man vet att det alltid dyker upp överraskningar som kostar extra. När vi byggde den nya Brattebergsskolan så gjordes det en geoteknisk undersökning av berggrunden. Olyckligtvis träffades då ett antal bergstoppar och inte övriga avvikelser, så  undersökningen gav inte en rättvis bild, varför extra jobb krävdes vid byggandet. För en extra kostnad. Vi har även svårt att få flera anbud.

Jag ville peka ut två frestelser i stora byggen. Dels frestelsen att för någon person i processen sätta sitt personliga avtryck (pedagogisk idé vilket utformar byggnaden, eller bara en arkitekt som vill utmärka sig) samt frestelsen att vara rationell i processen och därmed runda politikerna. I slutändan är det alltid politikerna som får stå till svars. Det är det som är poängen med att folkvalda politiker fattar beslut i (bygg-) frågor – för att kunna spåra ansvarsfrågan och därmed kunna ställa någon till svars! I en demokrati får man rösta fram eller rösta bort personer, men då måste man veta vem som beslutat vad. En tjänsteman kan man inte rösta bort, varför ordningen är sådan att tjänstemannen verkställer fattade beslut. Hamnar för många – eller fel – beslut hos tjänstemän så blir det inte bra. Processen ska vara tydlig och lätt att följa. Men om processen är lång och otydlig är det svårt att veta vem som fattade vissa beslut. Att ha en bra process och veta vem som ska göra vad är mycket viktigt. God kommunikation är a och o.

Alla kommuner är olika och har olika förutsättningar och styre. Men vissa erfarenheter är desamma och det är en god idé att samla en erfarenhetsbank som alla kan ta del av. Anna Kadefors visade på skräckexemplet med Orust skola, som på grund av en rad omständigheter blev ofantligt mycket dyrare än planerat.

Tidigare den här dagen hade jag lyssnat på ”Framtidens skola – kan den se ut hur som helst?” med ett exempel på en helt ny skola i Huddinge kommun. Vårt liberala kommunalråd Malin Danielsson berättade och deras nya kommunala fastighetsbolags ordförande berättade. Skolans arkitekt berättade hur de tänkte utifrån uppdragsbeskrivningen och samhällsbyggnadschefen fick också berätta. Den skolan hade en rejält kreativ beskrivning om att inga rum var fasta, utan hela upplägget bygger på flexibelt arbetssätt, vilket lärarna kommer överens om allt eftersom. Skolan framstod för mig som en mardröm. Malin Danielsson har dock bjudit in mig att komma och titta på skolan själv vid tillfälle. Det ska jag absolut göra!

Varför anser då jag att den skolan är en mardröm?

Jag har tidigare skrivit om pedagogik i skolan och har själv jobbat i många år som lärare. Det finns två huvudspår gällande pedagogik och det är en konstruktivistisk syn på lärande och en syn om att det är läraren som ska hålla i undervisningen. Nu är det ju inte så att bilden är svart eller vit, utan du står med ena foten i det ena eller det andra synsättet. Jag anser dock att det är viktigt att läraren håller i gruppen och är den som är ansvarig för undervisning och planering. Mycket av ungas stress kommer från otydliga projekt i skolan och uppgifter som saknar avgränsning.

Det finns inga genvägar till kunskap. Pedagogiska idéer kommer och går, men människan är densamma. Och om du anser att du som lärare ska hålla i klassen och ansvara för undervisningen så finns det inte så många idéer om hur ett klassrum ska se ut. I den konstruktivistiska idévärlden fungerar det däremot med högt och lågt, glasväggar, rum för att synas eller att gömma sig i beroende av vilket humör eleven är på. När jag tänker på visioner, så handlar det om nya material, ny teknik och miljöhänsyn. Inte hur man lär sig något.

Samhällsbyggnadschefen i Huddinge kommun var dock tydlig med vilken pedagogik de jobbade med på deras nya grundskola och att det var solklart för föräldrar och elever när de valde.

Det är även viktigt att alla lärare som jobbar där omfamnar arbetssättet. En rektors styrning är helt avgörande. Otydligt ledarskap ger en rörig skola.

Det är det som är poängen med det fria skolvalet – att välja den pedagogiska modell man tror på. Föräldrar i resursstarka familjer tenderar att prioritera barnens trivsel högt. Föräldrar i familjer med svag förankring i samhället och små ekonomiska medel prioriterar goda kunskaper och arbetsro i klassen. De vet att det är deras enda chans att hjälpa sina barn att ta sig vidare i samhället i framtiden, när de saknar kontakter. Jag vill ha ett samhälle där alla ska få samma chans från start. 

Deltagare bild ovan fr v: Lena Dahlstedt kommundirektör Nacka, jag, Elof Hansjons kommunalråd Södertälje (s), Thomas Jansson vd Parmaco, Anna Kadefors professor  KTH/  Chalmers,  Moderator Bo Höglander. Bakom mig på den översta bilden står August Isacsson, student KTH. Deltog gjorde även Mattias Bokenblom, forskningsansvarig på Kommuninvest.

Facebook