Det var Nanna, Lola, Rozzy och Maj

Maj Linné firar midsommar i Åseledräkt 2006 (1)
Det var Nanna, Lola, Rozzy och Maj. Och många flera kvinnor i den äldre åldersgruppen. Dessa kvinnor kom pålitligt till alla träffar som IOGT-NTO i Åsele ordnade. Oavsett om det var aktiviteter för barn, styrelsemöte eller annan träff. Så uppfattade jag det i alla fall, även om verkligheten förmodligen skulle visa sig vara en helt annan, om jag haft möjligheten att sätta mig och fråga om detta idag. Men alla dessa kvinnor är döda sedan länge och tid för frågor förbi. Men minnesbilden är tydlig. Stora, lugna och fulla av skratt. Genuint engagerade i frågor som rörde allt från den nära miljön, som grillning på Åslia, till narkotikaodling i den gyllene triangeln. Vi deltog i projekt som orkidékampanjen och ”våga stuffa”. (Det sista om att lära sig att dansa nykter?)

Jag växte upp i en av de stora folkrörelser som formade svensk demokrati. Där man lärde sig samarbete och sammanträdesteknik. Folkrörelser, föreningsliv som lockade till sig alla sorters människor. En del framåtdrivande och duktiga. Andra mest bara hangarounds, som kanske bakade bullar ibland eller skottade uppfarten. Men alla var med.

Ensamhet bland äldre har blivit en politisk fråga.

I Liberalerna talar Barbro Westerholm om att möjligheten att få komma till ett äldreboende måste bli mycket bättre, när det finns så många som blivit isolerade i ett stort, ensamt hus. Kd:s Jakob Forssmed skrev i DN häromdan om hur många kanske bara talar med någon en enstaka gång i veckan. Ofrivillig ensamhet är en svår plåga. Över 300 000 svenskar lider av detta.

Det sägs att detta är baksidan av individualismen – det liberaler strävat efter. Att kunna klara sig helt själv. Men liberalismen handlar om att kunna leva det liv man önskar – att göra dessa val själv.  Så fort det blir en påtvingad situation – oavsett vad – så har vi ett problem. Frihetsbegreppet är subjektivt. Liberaler önskar ju såklart även möjlighet för socialister att leva i det samhälle de önskar – om det är en självvald gemenskap, likt den i en kibbutz.

DN ledare efterlyser idag ett politiskt ansvar att ”skapa en social infrastruktur där starka relationer kan frodas”. Exakt vad det innebär är oklart, men de hänvisar till Storbritanniens nyligen inrättade ensamhetsminister. Kan denne vara med och organisera arenor där de ensamma kan mötas? Ja, kanske. Men jag ser hellre att de organisationer som finns lyckas locka tillbaka människor och ta tillvara på det stora engagemang som finns. Organisationers folkbildade roll är mycket stor och viktig. Att få sin världsuppfattning ensam vid datorn och genom ensidig kanal/arena kan vara farligt.

Ansvaret ligger hos de politiska partierna, studieförbunden, idrottsföreningarna med flera. Dessa måste vara mera tillgängliga och göra det lätt att vara med. Jobba med sin inkluderingskultur.

Jag måste berömma Vänsterpartiet som i sitt Almedalstal presenterade ett förslag om gratis deltagande för barn i idrottsföreningar under sommaren. Sådant kan vara en avgörande händelse för många idag och ett steg in i en livslång gemenskap. Det är välriktat bidrag – bidrag som leder in i aktivitet istället för passivitet, som många andra. Däremot är V:s förslag underfinansierat, vilket innebär att det blott är ett spel för galleriet.

Beröm ger jag också åt våra politiska ungdomsförbund, som mer än gärna välkomnar alla som vill vara med.

Ge incitament istället för istället för direktiv.

 

Bild: Maj Linné – midsommar 2009 (min mormor)