”Lämna religionen hemma” skriver Alice Teodorescu idag i GP. I sin ledare skriver hon att den dom som kom från EU-domstolen, vilken ger ett belgiskt företag rätt i frågan att förbjuda en anställd att bära huvudduk, var bra. Att ”ålägga anställda neutral klädsel” blir i fortsättningen något en arbetsgivare kan göra om den så önskar. De får alltså godtycklig utifrån sina preferenser begränsa en personlig yttring genom attribut som kan visa en ”filosofisk, politisk eller religiös övertygelse”.
Domen är mycket dålig.
Vi har visserligen den senaste tiden sett en hel del problem kring att folk vill köra sitt alldeles egna race på sin arbetsplats. Barnmorskan som vägrade genomföra aborter utifrån sin religiösa övertygelse, tas upp som exempel på problem. Det håller jag med om. Det är som att man insisterar på att jobba som gymnasielärare, men vägrar att sätta betyg. Det går såklart inte. Du kan inte jobba någonstans, och där välja och vraka vad du vill göra utifrån egna föreställningar och hänvisning till någon religion.
Att bära chador eller hijab kan vara problematiskt på en arbetsplats också. Av hygieniska skäl och säkerhetsskäl funkar det inte överallt. Vi har även en del uniformsyrken, där det såklart inte heller går att bestämma själv hur du vill se ut.
Men om man sammanblandar ovanstående med att bära något attribut som har en religiös, filosofisk eller politisk innebörd, då har vi försatt oss i stora problem. Föreställ er omöjligheten i att börja göra en förteckning över alla de ting dessa tre jättekategorier kan representera. Här finns även ett stort utrymme för egna tolkningar, när gränser är hårfina och varianter finns i en uppsjö.
Alltid när du börjar förbjuda något så uppstår svårigheter över var gränsen skall gå – var du skall sluta. Förbjuder du någon att bära ett kors, så byter hen ut det mot något annat.
Att urskilja om ett smycke är politiskt kräver stor kunskap. Även när du kanske har skaffat dig en katalog över symboler, så uppstår det nya. Likt droger som lägger till och drar ifrån en ingrediens för att inte klassas som narkotika.
De som förespråkar skoluniform gör det bl a. av skälet att ”jämlikhet uppstår när alla ser likadana ut”. Man tror att klasskillnader och mobbing skall minska om möjligheten att visa upp sig i dyrare kläder försvinner. Men det som händer är att de som har möjlighet och vill, kompenserar förlusten av att utmärka sig med kläder, genom att utmärka sig på andra vis. Ett flådigt pennfodral, skor i angiven färg och form, men av ett exklusivt märke, eller att på ett annat finurligt sätt urskilja dig.
Det blir en alltför stor generalisering när man sammanblandar alla sorters personlig utövning med det som verkligen hindrar dig från att sköta ditt jobb. Oftast handlar det om arbetsvägran utifrån religiös övertygelse, vilket redan idag är skäl till omplacering eller avsked. Och kommer du inte överens med din arbetsgivare, så är det inte hållbart att jobba kvar där i alla fall.
”Lämna religionen hemma” skriver Teodorescu. Javisst, men här ges verkligen möjligheter att utöva sin övertygelse på jobbet – som arbetsgivare.
Det ligger i tiden att vara mera intolerant. Och tyvärr följer många med. Medvetet eller omedvetet.
