Har funderat över Isak Skogstads tweet. (Isak är lärarstudent, nyligen avgående ordförande LR student och flitig twittrare) Han skrev ”Arbetsmiljön för lärare är katastrofal. Fick nu besked om att ytterligare en vän i 25-årsåldern har lämnat yrket p g av. stress”
Det är jättetråkigt, tycker jag. Vi behöver verkligen nya lärare. Jag skulle vilja veta mera om vad som fick hans vän att lämna. Ledtrådarna arbetsmiljö och stress finns.
När det gäller arbetsmiljön så skall det vara lugnt i klassrummet. Punkt slut. Om det inte är det så har skolan en dålig ledning. För en lärare skall ha så pass i ryggen att den kan ha befogenhet att upprätthålla ordning. Vi kan inte ha ett skolsystem som är helt avhängigt enskilda lärares pondus. Det måste finnas något bakom varje lärare. Vi vet även att i friskolesystemet så är en del rektorer rädda för att elever skall byta skola om de blir hårt hållna. Men, det skall ingen rektor frukta. Det är en rörig skolmiljö som gör en skola oattraktiv – inte lugna klassrum.
Att det sedan är liv och stoj utanför, är helt självklart i en skola. Det kan vara rejält livat där, men det ingår. Tillåt dock aldrig skojbråk!
Sedan måste ju rektorer också ha något i ryggen. De är ofta klämda mellan huvudman och lärarkår, samt hårt bundna till en stram budget. Att kvaliteten på huvudmän varierar stort är också ett problem. Allt handlar om god ledning.
Lärarauktoritet något du förvärvar för varje år du arbetar. Jag har mycket bra ordning i mina klassrum nuförtiden, men det hade jag inte de första åren. För varje år du jobbar blir du kunnigare i både dina ämnen och ditt handlag. Att undervisa är att lyckas hålla 32 elever fokuserade på just det lektionen handlar om. Och där många befinner sig på olika nivå och kanske inte tycker att just ditt ämne är lika jättespännande som du gör. Att lyckas med det är ett hantverk.
En vanlig dag för en lärare i humaniora kan starta med en genomgång av judendomen. Innan lunch pratar du om NATO och på eftermiddagen fortsätter du med att tala om någon nationalekonomisk teori. Så håller det på. Varje dag. En lärare på gymnasiet är väldigt välutbildad och oerhört kunnig. Det är mycket att hålla i huvudet. Förutom lektionsinnehållet, så händer det saker hela tiden när du har med elever att göra. Men att lyckas hålla alla bollarna i luften, det klarar du ju inte från dag ett. Precis som i vilket annat yrke som helst, så blir du skickligare för varje år.
När jag gjorde praktik, så minns jag att jag lade tre dagar på att planera en lektion om EU. Såklart insåg jag att det arbetstempot inte skulle hålla när jag började jobba och visst förskräckte det en hel del.
Något jag sett är att rektorer ofta sätter nya lärare på svåra elevgrupper. Detta av två skäl. För det första för att de svåra elevgrupperna har låg prioritet och för det andra för att de som jobbat länge har ett bättre förhandlingsläge kring sin tjänst och önskar inte jobba med lågstatusgrupper. (Eller lågstatusprogram) Det är helt fel. Svåra elevgrupper behöver lika bra lärare som alla andra sorters grupper. Alla elever förtjänar bra lärare. Som ny lärare är det svårt att lyckas med en svår grupp, helt enkelt. Du går i alla fallgroparna och undrar efter ett tag vad du håller på med. Efter alla svåra tentor du klarat i dina ämnen, efter alla ambitiösa lektionsplaneringar, så finner du dig endast stå och skrika åt en grupp att sitta stilla. Nej, här skall du sätta in de mest garvade lärarna, som vet vad som krävs och som litar till sin förmåga. Samt ge dem betalt för detta. Lönespridningen bland lärare är fortfarande för liten, trots två lönelyftsreformer.
Förr i tiden, långt innan kommunaliseringen, så undervisade du på halvfart de första två åren. Samtidigt som du hade tillgång till en erfaren lärare som mentor. Att bolla lektionsupplägg och misstag med någon som varit med i många år. För att inte tala om betygssättning. Just betygssättning måste alla nya lärare ha hjälp med i alla fall, vilket sker på övrig tid. Det är väl just här som stressen kommer in.
Att den som hade mentorsuppdrag inte heller undervisade på heltid behöver väl inte sägas.
Idag kan en lärare få höra att lärare inte använder tiden effektivt. Ett kommunalråd i Timrå sa häromdagen att: ”Om man tittar till hur lite tid lärarna har med eleverna, så tycker jag att de tjänar ganska bra”. En sådan kommentar visar antingen mycket dålig kunskap om vad en lärare gör, eller ett rent kunskapsförakt. Åsa Fahlén från LR kommenterade dock att ”det inte handlar om bemannad förvaring”.
Att detta ens skall behöva sägas visar på att det förekommer en skev syn på utbildning (och bildning) i Sverige.
Att utbilda framtidens generationer måste vara högprioriterat. Det är en sådan otroligt god investering – både på ett mänskligt och ett samhällsekonomiskt plan. Här har vi inte råd att förlora nyutbildade lärare för att de inte tas omhand och ges bra förutsättningar från start. De kommuner och rektorer som inser att satsa på lärare gör ett smart val. De som sjabblar bort nyutbildade lärare för att de sätter dem på svåra elevgrupper, ger dåligt stöd och dåligt lön, gör ett osmart val. Dags att ta avhoppen på stort allvar.
