Julen närmar sig med stormsteg och vi pysslar på med allt vad det innebär. Vi gillar traditioner, mys och glitter och vi gillar att gnälla över småsaker som trängsel i julhandeln och jobbiga släktingar.
Vi förfasar oss över att Drottninggatan både i Stockholm och Göteborg har pyntats med julstjärnor redan innan Halloween, men det är ändå liksom som det skall vara. Julgnäll tillhör också traditionen.
I torsdags hade även Skaraborgs flygflottilj bestämt sig för att bjuda västsvenskarna på en julhälsning. Tolv stycken JAS-plan flög långsamt över landskapen i en perfekt julgransformation.
Här är GP:s artikel om flygningen
De flesta tyckte att det var maffigt och roligt att se planen. Inte alla dock.
Jag har lektion när himlen plötsligt fylls av det dundrande ljudet från planen. Då kastar sig ett par elever ner på golvet och under borden. En ropar “Vem anfaller Sverige?” Den eleven är från Syrien.
Jag har tidigare skrivit på min blogg om att bomba människor. De som har upplevt det glömmer det aldrig och vi har alla en instinktiv reflex att ta skydd. Men vi som inte varit med förstår inte.
Vårt julfirande kändes plötsligt så banalt. Vem hade tänkt ut att det skulle vara mysigt med en Jakt-Attack-Spanings-hälsning? Det ger olika perspektiv på hur man upplever en grupp stridsplan.
Några av de elever jag har misströstar starkt när vi talar om demokrati. “Hur kan det vara bra att alla slåss om makten?” När en ungdom endast ser kaos och förödelse kan det te sig bättre att styret hålls stabilt under en diktator.
Skolans uppdrag är stort och viktigt. Jag upprepar – inför demokrati som eget ämne.
