RIP Jo Cox

Den brittiske parlamentarikern Jo Cox mördades igår. Så ofattbart tragiskt på alla sätt och vis. Först för henne, hennes familj och sedan för hennes politiska arbete.
20160609_113625

Hon var aktiv i människorättsfrågor och demokratifrågor och var mitt uppe i slutspurten för valkampanjen att få Storbritannien att stanna i EU. Där satte någon stopp. Tog sig rätten att ta ett liv. Tänkte att argumenten inte skulle räcka.

Måtte nu Ja för stanna i EU vinna över Brexit. EU är vårt demokratiska hopp, även om problemen har hopat sig idag! Vilken väg skall vi annars ta?

Det sägs idag att hon varit hotad tidigare. Just hot mot politiker och speciellt mot kvinnliga politiker är mycket vanligt. Det som hänt nu kommer att avskräcka ännu fler att ta steget in i politiken. För det är just rädsla för hot och våld som gör att många inte anser det vara värt att kämpa offentligt för sina politiska ideal. Varför ta risken? Överlämnar det till andra.

Återigen var det en enstöring till man som är förövaren. Vi har sett dem förr. Ausonius, Mangs, Breivik, Lundin, Mateens m fl. Listan kan göras mycket längre. Deras ideal är oftast högerextrema och de anser sig göra en insats för sin grupp, fast ingen bett dem. De är alla terrorister och ett hot mot det demokratiska samhället. Continue reading “RIP Jo Cox”

Rätten att röra på sig

I veckan var det 27 år sedan jag kom till Hönö – direkt från Fpu-kongressen i Gävle. Som enda bagage hade jag en bag. Pappa hade ordnat jobb åt mig på Golfen Center, där jag började jobba omgående. Stekte hamburgare, gjorde pommes frites och mos, hyrde ut golfklubbor och videoband och lyssnade på Helloween. Lämnade Umeå för den exotiska platsen. Men, jag hade inte tänkt att stanna. Över sommaren, kanske, sen fick jag se. “Jag är helt fri – äger inget, har inget som binder mig” sa jag till tanterna på Golfen, som utbrast “Herregud så gött det låter”.

20160616_164502

Kläder i en garderob – en symbol för ett hem.

20160504_094444 Bild: Hönö, Sandvik. Men, livet utan band blev kort.  Innan jag visste ordet av hade jag både familj och hus. Det känns dock fortfarande exotiskt att bo i yttre skärgården. Lukten av tång och ljudet av måsar piggar upp ännu. Jag valde att bo här. Och jag kan åka tillbaka till Lappland och promenera på gatorna där jag växte upp. Jag kan faktiskt till och med vara på den gård där jag växte upp, eftersom min morbror bor där idag. Och gå runt i den skog jag var med och planterade för många år sedan.

Jag flyttade ganska många mil även om det var inom samma land. Har även haft funderingar på att bo i andra länder. Har rest en del också. Privilegierad.

Att bosätta sig där man vill och att resa dit man vill är något väldigt självklart för de flesta i Sverige. Unga gör upp planer för utlandsstudier och ser inga hinder för framtiden. Att framtiden finns är de rätt säkra på också. Samt en garanti att få leva åtminstone till åttioårsåldern.

“Vad är det som är bra med Sverige?” frågar Fredrik Wikingsson en kille i filmen Trevligt folk. Filmen som handlar om ett integrationsprojekt i Borlänge där ett gäng somaliska killar skall lära sig spela bandy för att delta i Bandy-VM. Då svarar han att “här har jag en framtid”. Även om hemlängtan var mycket stark. För hemma fanns ingen annan möjlighet än att bli soldat. Continue reading “Rätten att röra på sig”

Fortfarande provocerande, fortfarande farligt, fortfarande politiskt

Avenyn idag. Festflaggorna som täckte gatan igår under paraden är idag hissade på halv stång.

20160613_104701

I morse när jag var upp till konstmuseet för att ta det här fotot så hade jag väldigt svårt för att hålla tårarna tillbaka.  Det gick liksom inte.

50 döda i Orlando. Ännu fler skadade.  Hur kan någon vara så ond? Och tänka sig ha rätten att ta liv på det här viset? Ändra framtiden för alltid och förstöra så fruktansvärt mycket? Fullständigt ofattbart.

Det som hände visar att det fortfarande är farligt och provocerande att vara en hbtq-person. Själva priderörelsen startade som en motreaktion mot en dödsskjutning på en gayklubb. Gårdagens avslutning på Prideveckan i Göteborg var också viktig för att just i Göteborg så var det extra farligt att vara homosexuell förr. På 1980-talet fanns uttrycket “knacka bög” här. Vi har kommit en bit, men gårdagens händelse i Orlando visar att det bara är att fortsätta kampen för allas lika värde och rätten att vara den man är.

Pride har en särställning som vi måste stå upp för. Det är inte vilket jippo eller föreningsarrangemang  som helst, utan en manifestation för människors lika värde.

Continue reading “Fortfarande provocerande, fortfarande farligt, fortfarande politiskt”

Bögbröllopsdemonstrationen i Karlstad

1992 ordnade vi i LUF ett “bög-bröllop” i Karlstad. Jag tror att vi kallade det så? Två killar klädde upp sig i frack och så “demonstrerade” de ett bröllop i stadens centrum. Det gav stor uppmärksamhet och debatten var i full gång under lång tid därefter. Och då var det ändå hela 13 år sedan sjukdomsdiagnosen tagits bort från homosexualitet. Tänk vad gammaldags det känns!

Tre år efter den demonstrationen klubbades äntligen lagen om att samboförhållanden även skall gälla homosexuella par. Fast det fick då heta “registrerat partnerskap” -en slags halvvariant av det juridiska bröllopet. Protesterna inför det beslutet var omfattande – framförallt från frikyrkligt håll.

Ett motargument mot registrerat partnerskap var att “om homosexualitet kom att normaliseras så skulle antalet homosexuella explodera” Väldigt konstig inställning, eftersom du är den du är och det är ingenting du väljer, likt dagens outfit eller liknande. Men, framförallt ett argument som visade på stor okunskap.

En av dem som demonstrerade bögbröllopet i Karlstad är idag gift med en man och häromdagen firade de fyraårig bröllopsdag. Jag hade själv äran att få vara en av deltagarna. Kampen dit har varit lång och det var mycket rörande och känslosamt att till slut få uppleva ett riktigt bröllop! Continue reading “Bögbröllopsdemonstrationen i Karlstad”

Dröm, fiktion, verklighet, vision

När jag var barn drömde jag under en period samma dröm om och om igen. Drömmen var som så att jag gick runt i Åsele (där jag växte upp) och insåg att jag var alldeles ensam. Det fanns inte en människa kvar i samhället och alla affärerna var stängda. Alla hus igenbommade och gatorna hade vuxit igen av buskar och gräs. Jag gick runt förundrad och tittade, ropade, väntade.

Helt plötsligt så hör jag en häst komma galopperande på avstånd. Det enda som hörs är hovarnas smattrande och ju närmare den kommer desto fler ljud från hästen tränger igenom. Frustande uppenbarar sig snart en stor, svart hingst. Precis när den kommer inom synhåll och börjar springa mot mig, så vaknade jag. Fullkomligt livrädd. Jag berättade om drömmen i skolan och vi både skrattade och försökte tyda den. Det här var på den tiden vi ägnade åt oss att kolla på skräckfilmer så fort tillfälle bjöds. Länge sedan nu, men minnet sitter kvar.

För en tid sedan såg jag filmen “I am legend” med Will Smith. En nattsvart framtidsskildring. (Vilket de alltid är! I alla framtidsskildringar har demokratin rasat ihop och anarkin är fullständigt och jorden förgiftad) Den var läskig! Och påminde mycket om min barndomsdröm. Ensam lever han vidare efter en katastrof och tar sig fram dagtid i en stad som naturen tagit över. Nattetid är värst. Klart sevärd!

För, när människan inte finns around, så tar naturen över. Continue reading “Dröm, fiktion, verklighet, vision”

Nationaldagen!

Idag har en grupp från LUF (Liberala Ungdomsförbundet) varit hemma hos mig. Vi har grillat, spelat kubb och badat. Jätteroligt att de ville komma förbi och hänga hos mig en stund mitt på denna underbara dag! Fullt solsken och alla glada!

De var dock inte ute på Öckerö för att träffa mig. Innan de kom till mig hade de gjort en politisk aktion i kommunen. De hade satt upp Pride-flaggor i papper på kommunhuset för att visa sitt stöd för Prideveckan som börjar i Västsverige nu. IMG_20160606_130356

Den som har hängt med känner till att Öckerö kommun förra veckan röstade för att kvarstå vid den gamla flagg-policyn om att endast flagga vid nationella högtidsdagar. Kommunen sköter två platser med flaggstänger. En vid rondellen när man kommer från färjan på Hönö och några stycken vid kommunhuset.

Nuförtiden så flaggar de flesta kommuner under Pride-veckan och det är en symbol för alla människors lika värde och rätt att vara den man är. En liberal paradfråga.
Liberalerna stod bakom beslutet att kvarstå vid den gamla flaggpolicyn, men vi har nu beslutat oss för ett omtag i frågan. Att ändra beslutet inför årets Pride-vecka är dock för sent, utan det får bli en fråga inför nästa år. Däremot uppmuntrar vi alla skolor och ideella föreningar att flagga själva! Continue reading “Nationaldagen!”

Hur kan man vara rädd för en hund?

Varför är en vuxen person rädd för hundar? Förmodligen utifrån en upplevelse tidigt i livet. Det kan härröra från en upplevelse i vuxen ålder också, men sådana brukar inte fästa sig så mycket. Då handlar det mera om att man etablerar ett restriktivt förhållningssätt till hundar och visar den respekt som krävs utifrån vissa uppgifter som går att bedöma. Hundens storlek, ägarens förmåga att hantera hunden och övriga signalement som kan ge ett gott bedömningsunderlag.

Har du haft en hemsk hundupplevelse i inledningen av ditt liv, så har du inte kunnat göra någon rationell bedömning av situationen överhuvudtaget och utan senare sortering, så kan rädslan slå till när helst en hund visar sig och fullständigt förlama dig. Irrationell skräck. Continue reading “Hur kan man vara rädd för en hund?”

Folkmotion

I demokratiutredningen som presenterades i januari, föreslås införandet av folkmotion. Det innebär att det medborgarförslag som finns idag i vissa kommuner, skall bytas ut mot ett mera engagerande förfarande. En folkmotion kräver att motionären får stöd för sin motion av andra i kommunen. Minst 1% av de bokförda måste skriva under med sitt namn för att motionen skall tas upp av de folkvalda.

Till en början kan man tro att det här skulle vara mindre demokratiskt än medborgarförslaget, som faktiskt bara kräver en persons engagemang. Continue reading “Folkmotion”

Vi konstruerar ett gott syfte

Idag har vi fått höra Ekots avslöjande om att Svenska kyrkan har använt sina avgifter – pengar de samlar in via skattsedeln – pengar de samlar in för att kunna driva sin verksamhet – till nöjesresor utomlands för politiker och anställda. En resa hade kostat runt 800 000 kr, för en grupp från Huddinge.

Man har druckit alkohol och tittat på både fotboll och musikaler. Många förfasar sig. Hur kan de göra så? Vilken dålig moral!

Ja, hur kan det bli så här? Kanske duktiga människor som sköter sig bra i övrigt? Det här är ju bara ett av många exempel där vi ser att folk göra saker som inte riktigt rimmar med uppfattningen om hur det skall vara. Och om vi ser sådant hos en institution som Svenska kyrkan, så kan man ana att det sker på andra ställen också. Det outtalade är att de skall ha högre moral än andra.

Förklaringen ligger kanske i att de som hittat på och deltagit i resan med Svenska kyrkan till Malta resonerat som så att ”vi har delat ut psalmböcker varje söndag i tjugo år helt på vår fritid. Alltid ställt upp med knäck till julfesten och skjutsat de gamla när så behövts. Det är faktiskt inte konstigt alls att vi då kan få lägga det här planeringsmötet i ett varmt och skönt land där vi kan prata i lugn och ro och faktiskt ha lite roligt under tiden”.

För vi måste ha ordning i vårt personliga system. Motivera det vi gör och ordna allt på något logiskt sätt. Det finns de som kan tycka sig ha en hög moral – men förklarar att ”i det här fallet gjorde jag så i alla fall -därför att….”

Om vi inte konstruerar våra förklaringar så har vi svårt att orka med oss själva. Hjärnan söker alltid mening.

Inom konservatismen är synen på människan att hon i grunden är ond. För att det skall bli ett bra  samhälle så behöver hon hårda och tydliga ramar. För så fort de inte finns spårar det ur någonstans. Continue reading “Vi konstruerar ett gott syfte”

Jag tänker på WWII varje dag – varför demokrati är mer än ett sätt att fatta beslut på

Jag slutade inlägget  igår med Avenge Sevenfolds låt.  Här kommer en till video-  sång av Sabaton, med bl a autentiska bilder från dagen D.

Så fasansfullt många som dog vid invasionen vid Normandie. Många redan innan de ens hunnit hoppa iland. Många hoppade också i för tidigt, där de inte bottnade, så de sjönk som stenar och bara drunknade. Det var omöjligt att simma med all den tunga utrustningen. Sedan följde ett blodbad utan dess like.

Invasionen på dagen D var början på slutet för nazisterna även om många strider kvarstod. Nazisterna slogs till sista kulan.  När de till slut var besegrade var det många unga tyska män som stod chockade kvar. Har vi förlorat? Men, vi skulle ju erövra världen? Vad var det som hände? “Führern hade ju tagit mig i hand och tittat mig djupt i ögonen på ungdomslägret och tackat för att jag skulle kämpa för landet”  Länge levde även många vidare resten av sitt liv med den upplevelsen som en av de bästa i livet. Och de övergav aldrig övertygelsen. Continue reading “Jag tänker på WWII varje dag – varför demokrati är mer än ett sätt att fatta beslut på”