I veckan var det 27 år sedan jag kom till Hönö – direkt från Fpu-kongressen i Gävle. Som enda bagage hade jag en bag. Pappa hade ordnat jobb åt mig på Golfen Center, där jag började jobba omgående. Stekte hamburgare, gjorde pommes frites och mos, hyrde ut golfklubbor och videoband och lyssnade på Helloween. Lämnade Umeå för den exotiska platsen. Men, jag hade inte tänkt att stanna. Över sommaren, kanske, sen fick jag se. “Jag är helt fri – äger inget, har inget som binder mig” sa jag till tanterna på Golfen, som utbrast “Herregud så gött det låter”.
Kläder i en garderob – en symbol för ett hem.
Bild: Hönö, Sandvik. Men, livet utan band blev kort. Innan jag visste ordet av hade jag både familj och hus. Det känns dock fortfarande exotiskt att bo i yttre skärgården. Lukten av tång och ljudet av måsar piggar upp ännu. Jag valde att bo här. Och jag kan åka tillbaka till Lappland och promenera på gatorna där jag växte upp. Jag kan faktiskt till och med vara på den gård där jag växte upp, eftersom min morbror bor där idag. Och gå runt i den skog jag var med och planterade för många år sedan.
Jag flyttade ganska många mil även om det var inom samma land. Har även haft funderingar på att bo i andra länder. Har rest en del också. Privilegierad.
Att bosätta sig där man vill och att resa dit man vill är något väldigt självklart för de flesta i Sverige. Unga gör upp planer för utlandsstudier och ser inga hinder för framtiden. Att framtiden finns är de rätt säkra på också. Samt en garanti att få leva åtminstone till åttioårsåldern.
“Vad är det som är bra med Sverige?” frågar Fredrik Wikingsson en kille i filmen Trevligt folk. Filmen som handlar om ett integrationsprojekt i Borlänge där ett gäng somaliska killar skall lära sig spela bandy för att delta i Bandy-VM. Då svarar han att “här har jag en framtid”. Även om hemlängtan var mycket stark. För hemma fanns ingen annan möjlighet än att bli soldat.
Migrationen har många orsaker. Historiskt har den handlat om att finna sig ett bättre liv. Söka andra förutsättningar när de som fanns var urusla. Människans drivkraft att leva och förbättra för sig och sin familj är mycket stark. Den äger alla människor – inte bara de välsituerade.
Idag handlar det mest om en mycket stor grupp människor som är på flykt från krig och elände. Hela 60 miljoner faktiskt. Av dem kommer en rännil till vårt land. Ännu färre till övriga EU-länder. Men, även om de inte tas emot i så stor omfattning i EU, så försöker många komma i alla fall. Det går inte att stoppa människor som vill vidare. Därför ser vi människor drunkna på Medelhavet varje vecka. Något som måste få ett slut!
Mellan 1914-1954 var romer belagda med inreseförbud till Sverige. Såklart fick det förödande konsekvenser under WWII. Judar nekades inresa under kriget. Att förbudet hävdes 1943 hjälpte inte alla de som redan var förlorade.
Att röra sig fritt gäller alltså inte alla. Självklart för svenskar. En dröm för en del andra.
Vi kan inte ta emot alla som vill komma, men vi kan absolut bättre än så här. Olika förslag till förbättringar finns. Hejja Cecilia Wikström som jobbar med frågan i EU-parlamentet.
Bild: Hönö Hästen
