Varför är en vuxen person rädd för hundar? Förmodligen utifrån en upplevelse tidigt i livet. Det kan härröra från en upplevelse i vuxen ålder också, men sådana brukar inte fästa sig så mycket. Då handlar det mera om att man etablerar ett restriktivt förhållningssätt till hundar och visar den respekt som krävs utifrån vissa uppgifter som går att bedöma. Hundens storlek, ägarens förmåga att hantera hunden och övriga signalement som kan ge ett gott bedömningsunderlag.
Har du haft en hemsk hundupplevelse i inledningen av ditt liv, så har du inte kunnat göra någon rationell bedömning av situationen överhuvudtaget och utan senare sortering, så kan rädslan slå till när helst en hund visar sig och fullständigt förlama dig. Irrationell skräck.
Och den irrationella skräcken som förlamar kommer inte att försvinna om du inte gör något åt den.
Du måste gå tillbaka till den händelse som satte sin prägel och desarmera det som håller dig kvar där. Återskapa dagen, stunden, lukten, färgerna och själva händelsen. Se på den med en vuxens blick och förstånd och gå in och förklara för ditt barnjag vad som hände. Om du lyckas med det här så kan skräcken vara som bortblåst. Nästa gång du ser en hund så känner du ingen rädsla alls och du kanske till och med vill klappa den. Detta kallas för tankefältsterapi och är mycket effektiv.
Jag minns en gång en äldre man som stod inför ett faktum om en felaktig presentation av honom, som han naturligtvis ville ändra på. Jag såg ingen större fara i det hela, utan sa att det var något som strax skulle ordna sig. Men han nöjde sig inte med mitt i hans öron vaga löfte, utan tappade helt fattningen och skrek av hela sin kropp: ”Alla i hela stan kommer att skratta åt mig”
När jag då såg skräcken i hans ögon förstod jag att det var på blodigaste allvar. Hans rädsla för att någon överhuvudtaget skulle skratta åt honom var helt obefogad – men för honom var utsikten att någon skulle skratta så skrämmande att allt rationellt omdöme bleknade.
Förmodligen fanns en obearbetad upplevelse av att bli bortgjord. Den känslan hade satt sig så starkt i kroppen att minsta närmande av upplevelsen slår ut all kontroll och det rationella suddas ut.
Är upplevelsen traumatisk är det inget som växer bort med åren, utan du kan dö i hög ålder utan att känslan ändrat sig det minsta. Precis som mognad inte heller kommer automatiskt med tiden.
Känslor kan dessutom triggas av alkohol som är känsloförstärkande. Är du arg när du börjar dricka, ökar ilskan i takt med berusningen. Är du glad sker detsamma. Alkoholen gör att spärrar släpper. Om du trycker på något som skaver, kan det bli till ett storbråk under påverkan, istället för en mindre diskussion i normaltillstånd. Risken att du gör och säger saker du inte tänk säga är mycket stor just på grund av den här effekten. (Även om detta kanske inte gäller för alla.)
Det man kan göra är att försöka ha förståelse för att irrationellt beteende oftast har en förklaring. Och allt går att lösa.
