Nu är jag på väg till Almedalen. Ser verkligen fram emot en vecka där jag får chansen att gå runt lyssna på alla som vill berätta något, träffa folk och lära mig mera. Jag är även själv inbjuden att delta i en panel också, där jag får chansen att dela med mig av det jag kan.
Bild: Hilarious glasskulptur hemma hos kompisar.
Men även idag har jag fått nya insikter.
Att ha framtidshopp är underbart. Känna tillförsikt och vardagsglädje.
I morse kom jag att tänka på fånge nr 443 i Birkenau 1, det första koncentrationslägret innan utrotningslägret Auschwitz, eller Birkenau 2 upprättades. Att vara fånge nr 443 berättar att du var med en av de första omgångarna som kom till lägret. Numret var lågt. Att det sedan även var en man som överlevde, vilket berodde på några omständigheter, är speciellt.
Omständigheterna som hjälpte honom att överleva var bland annat berättarkvällar, där de äldre berättade lågmält om sin historia, sin musik, sina erfarenheter – både personliga och kollektiva. Att han fick tillgång till ett kulturellt gods, även fast omständigheterna var förfärliga, var mycket viktigt. Kultur är en del av det som gör oss till människor.
Det var även en lycklig slump som gjorde att han överlevde så länge i lägret – tiden där varade hela nästan hela kriget – en slump om att han ständigt valdes bort vid straff och utrensningar där exempel skulle statueras. Det var så många kamrater han fick köra i skottkärra till brännugnarna som fanns i lägret. (Här finns några av dessa ännu bevarade) När hans bästa vän dukade under, var det finaste han kunde göra för honom i den situationen, att istället bära hans kropp i famnen istället för att köra den i kärran.
En tredje faktor som var honom till fördel var hans ålder. Det var de i tjugoårsåldern som i allra störst utsträckning överlevde tiden i ett koncentrationsläger. Du är inget barn längre, utan har en vuxens fysik och förstånd. Dock ännu ej förtvivlad och mätt på livet.
Det finns inget som säger att en i sjuttioårsåldern är mätt på livet, men har du fått leva längre och göra mycket av det vi önskar i livet, kan det kännas närmare att ge efter.
Men det som framförallt hjälpte honom var ett särskilt straff. Vid ett tillfälle fick han som straff, tillsammans med en annan, klättra upp och ned i ett träd som stod på gården. Fort skulle det gå och ända upp till toppen. När han nådde toppen var han så högt upp att han kunde se över murarna och se världen där utanför. Han såg då att världen utanför pågick som vanligt. Fast livet var slut och världen hade upphört innanför murarna, så insåg han att det inte såg ut så utanför. Det fanns hopp. Men samtidigt en fasa, vilket skulle utgöra det allra svåraste att sedan komma över: att detta kunde pågå samtidigt som andra levde vidare.
Jag kan berätta mera om honom senare.
Några av dem som arbetar som guider i lägret idag är barnbarn till polacker som bodde bredvid Auschwitz. De vet att mor och farföräldrar förstod vad som pågick där inne, men valde att låtsas som ingenting. Deras arbete där idag kan kanske lindra den kollektiva skuldplåga som vissa känner.
Hur kommer det sig att vi människor kan göra så? Titta bort? Stänga av. Låtsas som det hemska inte finns. Ännu tydligare exempel är de tyskar som jobbade som överordnade i läger och samtidigt hade fru och barn i ett hus nära platsen. Ett nutida exempel är Josef Fritzl.
Just nu är det flera misstänkta våldtäkter på Bråvallafestivalen. En kvinna har anmält att hon blivit våldtagen mitt i publiken mitt framför scenen där Zara Larsson sjöng. Polisen söker vittnen, men ännu har ingen hört av sig.
Detta kan också utgöra ett exempel på hur man kan blunda för något hemskt som sker. Jag har svårt att tro att ingen lägger märke till en sådan här händelse. De som såg kanske tittade bort och tänkte att de nog såg fel? Eller, det vanligaste, om ingen annan reagerar så kanske det är jag som tycker /uppfattar fel? Det här är jätteviktigt att diskutera. Vi vet hur det gick i Nazityskland, där protesterna var försumbara.
Ni har ju hört om klassikern att ju fler som ser en hemsk händelse, desto mindre chans att någon ingriper. En iscensatt misshandel på Frölunda torg filmades från övre plan. Ju värre misshandeln blev, desto större omvägar tog folk som skulle passera. Det är tyvärr ovanligt att någon ingriper – även i de mest uppenbart felaktiga situationer.
Kvinnor kan få rådet att skrika “Det brinner” istället för att skrika på hjälp, eftersom chansen då är större att någon agerar.
Men, att se ett övergrepp eller något annat hemskt kan ju leda till total handlingsförlamning eftersom skräcken blir så stor. Därför skall man öva på att försöka göra något i alla fall, när du annars kan må väldigt dåligt efteråt.
