Det är svårt att ta in det fasansfulla som inträffade i Örebro igår. Idag vet vi att elva personer är bekräftat döda och identifieringen av dem är inte klar ännu. Därutöver fem skadade som är på sjukhus. Gärningsmannen är död och identifierad, men hans motiv är okänt. Han var ostraffad, utan inkomst och ensam. Vad driver en person att göra något så ondskefullt?
Nästan varje dag får vi höra om att någon skjutits i gängkonflikter och under januari skedde hela 32 sprängningar i olika bostadsområden. Dådet i Örebro var annorlunda, men liknar de många som skett i USA, bland annat. Det stärker även känslan av att det pågår ett parallellt krig i samhället, som vi har svårt att rå på. Känslan av otrygghet kommer att vara stor länge.
När knivdådet i Trollhättan på Kronogården inträffade hösten 2015 undervisade jag på Burgårdens gymnasium i Göteborg. Gärningsmannen gick inte på skolan, men kunde lätt promenera in och döda. Då infördes låsbricka för varje port på Burgården – och på många andra skolor också för den delen. Strax kändes skolan som ett fängelse, när varje ny dörr i en korridor var låst. Det kanske gav en känsla av kontroll och trygghet, men det var nog endaste en chimär. I skolan är det bråttom när man går mellan lektioner – alltid med en drös elever i hälarna. Skulle jag som lärare be var och en identifiera sig? Med slags försäkran om att de var elever på skolan och på rätt ställe? Omöjligt. Självklart är det lätt för nästan vem som helst att slinka in.
Numera tränas skolor i “inrymning” och hur agera vid likande händelser som den igår. Men många från Örebro har ändå vittnat om att det inte går att förbereda sig för en sån här händelse. Och även om du är tränad, vet du aldrig hur du själv reagerar under en sån här situation.
Men vi gör det vi kan för att skapa åtminstone en gnutta trygghet och kontroll. Det går dock aldrig att få full kontroll, utan det mesta vilar på tillit. Det går inte att ta ett steg utanför dörren på morgonen om vi inte lever i tillit till att våra medmänniskor vill oss väl, att bilarna kör på vägen och inte på oss, att det inte kommer att detonera en bomb i tunnelbanan.
Och just nu kan vi inte göra annat än att sörja med dem som sörjer. Och ta hand om varandra. Sedan fortsätta arbetet med att skapa trygghet i samhället.
