Idag är det en vecka sedan minnesdag för Förintelsen, eller Shoah, som det heter på hebreiska. Man har valt den 27 januari för att det var den dagen som Auschwits, Birkenau II befriades. Kvar var där då endast de som inte klarade av att gå, eftersom nazisterna försökte att tömma lägren när de insåg att de var på väg att förlora. Förutom att de sprängde många skorstenar där mördade judar och andra kremerats, tvingades tusentals överlevande iväg på de så kallade dödsmarscherna mot Tyskland. Men ännu återstod tid av krig och lidande, även om veckorna var räknade.
Varken förr eller senare har människan använd liknande industriliknande metoder att mörda människor på. Att systematiskt samla in, förnedra, tortera och döda. Till en början genom att samla ihop judar och skjuta dem i skogen och lämna dem i stora gravar. När det var ineffektivt och “demoraliserande”, utvecklades förintelselägren.
Det var genomförbart för att det är obegripligt att tro att någon kan vara så omänsklig att den kan genomföra det. In i det sista, kunde man inte tro att något sådant kunde hända.
Det är viktigt att vi hjälps åt att minnas, varför denna dagen instiftats. Jag hade förmånen att få delta i Stockholms Stora synagoga i år. Den var fullsatt. Helt fullsatt. Tack.
Efter minnesstunden, dök det på sociala medier upp texter som sa: “Idag är det Förintelsens minnesdag, fast den pågår just nu”. Åsyftat var Israels attacker på Gaza, som har skördat många liv sedan Hamas attack den 7 oktober 2023.
Det måste vara möjligt att skilja händelserna åt. Att se brotten mot mänskligheten då och samtidigt ha kritik mot vad som sker i Mellanöstern idag. I år är det 80 år sedan andra världskriget tog slut och vi måste hjälpas åt att minnas.
