Jag gick beklädnadsteknisk utbildning på gymnasiet. Drömmen om mode och kreationer som stack ut, var min drivkraft efter att ha vuxit upp i ett litet samhälle i södra Lappland där en del ansåg att alla skulle se likadana ut. Efter gymnasiet tog det politiska intresset över, men jag har än idag en längtan efter att bli modejournalist. Att kunna sy och konstruera mönster är en nödvändighet.
Jag har självklart kollat på Emily in Paris. En serie på Netflix med banal handling och underbara kreationer. Sylvie är sååå snygg. Och alla andra också. Något jag lägger märke till är att serieskaparna är angelägna om att låta alla synas. Olika åldrar, transpersoner, homosexuella, olika etniciteter. Så såg det inte ut för några år sedan. Det går framåt.
I två krönikor i Bohusläningen ( och här ) har jag skrivit om hur bland annat artisten Tusse Chiza banar väg för att låta killar erövra kvinnligt kodade attribut. Att det är hundra år sedan kvinnor gjorde så, med bland annat Coco Chanel som då visade vägen. Att kvinnor kan välja att klä sig både väldigt manligt kodat och kvinnligt kodat, utan att någon höjer på ögonbrynen överhuvudtaget. Men att det för män ännu återstår väldigt mycket. Men nu börjar både målade naglar och halsband kännas som naturliga steg för män, även om man inte vill vara en kvinna. Och hur rätten att klä sig som en önskar kan vara förenat med livsfara – vi följer händelserna i Iran.
Just detta speglas väl i serien Emily in Paris. Både män och kvinnor frossar i färgglada kavajer och väskor, smycken och skor. Man blir glad.
1987 hade filmen Crocodile Dundee premiär i Sverige. En macho-australiensare träffar en amerikanska, visar henne allt vad Australiens vildmark har att erbjuda – och efter en tid får han följa med henne till New York. Väl där utspelas scener som vi idag betraktar som otroligt sexistiska och homofobiska. Filmen blir ett vittnesbörd över att vi faktiskt kommit en rejält bit på väg gällande könsnormer och beteenden. Och en stor kontrast till Emily in Paris.
För två veckor sedan hade Frisinnad Tidskrift ett seminarium om könsdysfori. Som biträdande redaktör arbetade jag med seminariet som handlade om personer som önskar korrigera sitt kön och hur de hanteras av vården. Idag kan de få vänta upp till två år innan de ens får tid för ett samtal. Gruppen upplever sig inte prioriterad av vården och lidandet för dem som väntar på vård är stort. Framförallt saknas det forskning om hur medicinering av barn påverkar – gällande pubertetsblockerare och könshormoner. Här finns ännu mycket att göra. Vad säger vi om detta om trettiofem år?
Jag gjorde intervjuer med två av deltagarna: Mats Reimer och Alexandra Ward Slotte. De övriga deltagarna i seminariet var Kajsa Ekis Ekman, Pär Lundqvist och Cecilia Elving.
