En till mig närstående person har tagit god tid på sig i livet att sätta sig in i politiken. Han är idag mycket intresserad och följer det mesta. Fast – bara i tidningsform. Lyssnar inte på radio och kollar absolut inte på TV. En politisk debatt anser han vara lika med fullständigt vansinne. Det tar aldrig mera än tre minuter så har de debatterande politikerna räknat ut sig. Varför? Jo, för att det sägs ingenting. Det är käbbel och taktik från första sekund. Ingen säger direkt vad de tycker och de svara inte på varandras frågor. Eller på moderatorns frågor.
Några vanliga floskler är: “I stort är vi överens” “I det här ligger flera utmaningar” “Det var ju ditt parti som ….”
Han är inte ensam om att tycka detta. Många upplever att det är svårt att veta vad politiker egentligen tycker om något när svaren är vaga, allmängiltiga och långa. Man blir bortkollrad. Det tråkar ut att inte känna sig inkluderad.
Vem har tid att sitta och försöka lista ut vad som menas?
Johan Hilton skrev om det här i en krönika i DN häromdagen om hur det medietränade samhället blivit ett hot mot demokratin.
“Med siktet inställt på nästa popularitetsundersökning förvandlas i stället allt fler till Sandro Key-Åbergs gamla nonsensprator, vilsna, fördummade, beskäftiga gräver man ned sig i ordmassor och truismer som upprepas om och om igen tills de urholkats i sin betydelse.”
Johan skriver även att “nu blottläggs hur få begåvade politiker vi har kvar” Det känns mycket olustigt att läsa, men egentligen är det inte så konstigt. Såklart blir urvalet sämre när konkurrensen minskar. För, vi vet att det inte är så många idag som vill bli politiker. Unga som ger sig in i politiken motarbetas på olika sätt eller vantrivs. Försörjningen av unga personer till partierna är tunn. Det lockar inte många senare i livet som inte varit med från ungdomsförbunden att gå in i politiken. Tjafset som syns på TV avskräcker. För att inte tala om de mediedrev som kan uppstå när någon politiker gör något fel. Eller säger fel. Vem vill utsätta sig för risken att bli uthängd på det viset?
Och det är ju det som är bakgrunden till den stenhårda medieträningen som används idag. För att inte halka dit!
Vi har alltså hamnat i en ond spiral.
Hur jobbar medierna med sitt ansvar? Den enda diskussion som förs kring detta är i radioprogrammet Medierna i P1, vad jag kommer på just nu.
Att alltför få vill vara med är ett hot mot demokratin. När makten hamnar hos några få som behåller den för att de lyckas med konststycket att inte säga något fel – genom att inte säga något konkret alls. “Svara inte på frågan, utan börja med att säga det du vill säga”
Här är Johan Hiltons viktiga krönika:
Att värna demokratin är det viktigaste vi kan göra idag. Det behövs fler personer som vill bli politiker, för det är det som är poängen med demokrati. Att många är med och fattar beslut, diskuterar och tycker. Fler måste känna sig delaktiga och känna att det går att påverka är Inte uppfatta det som att politiken är något som består av tjäbbel och glidande svar och något som man vill undvika till varje pris. Som jag nämnt tidigare så är unga, kvinnor, funktionshindrade och utrikes födda underrepresenterade.
Det var när demokratin havererade som WWII bröt ut och bildandet av EU gjordes för att säkra den. Det finns en viktig avsikt med politiskt engagemang! Ur filmen Saving privat Ryan
