Är obehöriga lärare bra lärare?

Hur mycket bättre är en utbildad lärare jämfört med en outbildad? Den frågan blossar upp då och då. Framförallt beror debatten på att det råder lärarbrist nu – vilken kommer att bli allt värre framöver. Inom några år kommer det att saknas över 80 000 lärare, vilket blir svårt att nå. Även om antalet platser på lärarutbildningarna har fördubblats, så examineras det inte lika många som det nya antalet platser. Det beror på att hälften av dem som kommer in inte slutför sin utbildning. Med lägre krav vid intagning är det många som inte klarar av att slutföra sina studier. De övriga som slutar gör det när de möter verkligheten i klassrummet, vilken förskräcker.

Därför talar vi återigen om andra vägar till att ta lärarexamen. De med andra utbildningar och erfarenheter kan gå olika former av snabbspår, för att bli behöriga. Gott så. Vi kommer att behöva hitta dessa lösningar, om vi vill ha behöriga lärare överallt.

Att däremot hävda att obehöriga lärare skulle vara bättre än behöriga, är alltid lika dumt och svårt att förstå. Om vi ska lära barnen att det är viktigt med utbildning och goda kunskaper, kan vi ju inte påstå att det inte skulle behövas någon utbildning för att lära dem det de ska kunna… Ganska obegripligt, enligt mig.

Lärarutbildningen idag är kritiserad. För att vara ”flummig” eller inte i tillräcklig grad förbereda elever för det kommande yrket. För lite övning i betygssättning och hur hantera en hel klass, med krav på individanpassning och så vidare.

Det har dock aldrig varit frågan om att någon endaste utbildning ska göra någon klar för yrket i samma stund de lämnar universitetsbyggnaden. En examina är bara början. För de flesta yrken krävs många års övning innan man kan tala om att man behärskar det.

Att undervisa är ett hantverk som tar några år att lära sig. För övrigt saknas det forskning kring vad som fungerar i ett klassrum. Det är mycket subtilt och går många gånger inte att  förklara hur en lärare gör när den håller 32 elever i sin hand. Jag törs dock påstå att det sällan är en nyutexaminerad lärare. Först efter några års erfarenhet går det att läsa individer och grupper och av tidigare misstag veta vad som fungerar och inte. Dessutom blir en lärare duktigare för varje år i sina ämnen, vilket är en av de två viktigaste egenskaper för en lärare. Den andra är att du som lärare måste tycka om eleverna. ALLA elever.

Likaså med betygssättning. De första åren blir det många timmars blötande och stötande med äldre kollegor. Hur kan man tänka här? Vad visar det här svaret egentligen? Och så vidare. Självklart ställer verkligheten en teoretisk övning på ända.

Jag gissar att det inte är fruktbart att gå direkt från gymnasiet till lärarutbildning. Det kan vara bra att erfara andra miljöer än skolans, innan du kliver in i yrket. Hursomhelst så vet vi att de som minst uppskattar lärarutbildningen är de som är unga studenter där. Äldre lärarstudenter som haft några år i andra yrken, ser på lärarutbildningen på ett helt annat sätt. De förstår att uppskatta gruppövningar som syftar till att ringa in olika elevtyper, eller diskutera hemmiljöns påverkan.

Främst beror lärarbristen idag på att lärare slutar för att de inte orkar med stökiga miljöer. Samt att yrket tidigt väljs bort av personer som egentligen hade velat bli lärare, när de vet att det är svårt att få något gjort om skolan är stökig. Det är också därför många föredrar friskolor som kan erbjuda just studiero. Därför är arbetet med studiero i skolan det enskilt viktigaste uppdraget framöver. Lägg fokus där, istället för att peka på lärarutbildningen. För barnens framtid.

Erfarna lärare kan upprätthålla god studiero, andra inte. Men lasta aldrig en enskild lärare för svårigheter med det. Det kan beror på flera saker. Bristande studiero kan endast åtgärdas i hela skolans kultur. Det är rektors uppgift att ge lärare det stöd de behöver för att ha mandat att upprätthålla studiero.