Jag vill ha svar om Afghanistan

Igår morse i God morgon Världen sa utrikesminister Ann Linde om talibanernas övertagande av Afghanistan, sedan alla utländska trupper lämnat: ”Vi trodde inte att det skulle gå så snabbt”. Denna ”analys” har sedan upprepats av andra i medier.

Det svaret berättar att alla har räknat med att talibanerna skulle ta över landet. Dock ej på några dagar, utan kanske veckor eller månader. Att de alla är tagna på sängen gällande hastigheten i operationen, märks på dagens kaotiska situation på flygplatsen i Kabul när utländsk personal evakueras med flera.  I skrivandets stund kan vi dock läsa att svensk personal togs med helikopter till den amerikansk militärbasen Doha och att de redan är hemma.

Talibanerna har tagit över landet utan större våldsaktioner. Regeringen övergav sina positioner och lämnade landet för ett par dagar sedan. Talibanerna kunde sedan lugnt och stilla överta deras platser. De har talat med mild stämma – och försäkrat att de vill landet väl. När talibanerna övertog makten i slutet av 1990-talet inleddes det på samma vis och de välkomnades till en början, eftersom de satte punkt på oreda och år av ockupation och krig. Men bara efter ett par månader började de praktisera terrorvälde, med skäggtvång, burkatvång och straff enligt medeltida sharialagar.

Efter terrordådet 11 september beslutade USA och Storbritannien att bomba Afghanistan, vilket understöddes av FN. Bombningarna 2001 hjälpte gamla mujahedin att splittra talibanregimen. Därefter etablerades utländska styrkor i landet. Sverige har också deltagit under alla dessa år. Vårt deltagande har varit en del av svensk försvarspolitik. Jag undervisade mina elever om hur vi ”numera jobbar preventivt mot våld och terrorism på plats i oroshärdar, istället för att tänka gammaldags med förband på hemmaplan.” Risken för terrordåd med islamistisk drivkraft skulle kvävas i sin linda.

När USA:s förband nu lämnade Afghanistan, hade inte något annat lands förband egen kapacitet att stanna kvar. Alla har alltså därför varit tvungna att lämna. Sverige hade bidragit till de internationella styrkorna ISAF. Som mest har det varit ca 1000 svenska soldater där, men den senaste tiden inte alls så många. Tydligen lämnade USA under en natt utan att “ta adjö”. Detta har vållat mycket stor besvikelse hos lokalbefolkningen.

Jag vill nu ha svar på hur det kunde gå så här. Att i samma stund som utländska trupper lämnar, så är tjugo års arbete som bortblåst. Talibanerna förefaller bara bidat sin tid.

Vi har tränat både polis och militär i praktiskt arbete och inte minst demokratiskt. Eller har man det? Igår skrev Winiarski på DN att: “den afghanska regeringsarmén, som officiellt bestod av 350 000 man, under två årtionden tränad och betald av USA och Nato, i hög grad var en papperstiger. I verkligheten beräknas den ha varit en tredjedel så stor.”

Kan det vara så? Vad har de gjort där i alla år?

Det ska inte ha funnits någon lojalitet mot regeringen bland de få inhemska soldaterna. Både korruption och interna maktstrider ska ha hållit på länge.

Jag kräver även svar på om det funnits några avtal med den lokala personalen som jobbat för Sverige i många år och som om de inte får asyl här, riskerar att straffas av talibanerna. De kommer att ses som desertörer och förrädare. Historiens facit kan berätta allt om detta för oss. Enligt Britt Marie Mattsson på GP, finns det inga riktiga avtal eller planer för dem.

Som ett led i mitt och andras sökande på svar önskar jag att regeringen omedelbart bör tillsätta en kommission som genomlyser den svenska insatsen i ljuset av vad andra har gjort så att vi kan lära ytterligare.

Tanken bakom allt arbete har varit att implementera demokratiskt arbetssätt och tänkande. Säkra utbildning för flickor efter småskolan och understödja uppbyggande av en infrastruktur. Jobba preventivt gällande terrorism.

Jag har hela tiden stöttat det här arbetet. Vår militära insats. Sett den som viktig och bra.

Alla människor bör få leva i en demokrati. Men ser vi till historien så är liberal demokrati något som måste övas på. Se bara på hur vårt eget sedan förskolan tränade folk kan hamna i dispyter över vad som gäller för exempelvis yttrandefrihet. Tolerans är inte heller något självklart hos många – men en nödvändighet i en liberal demokrati. När Sovjetunionen imploderade var vi många som trodde att frihetsälskande ryssar skulle slå in på en ny och självklar demokratisk kurs. Det skulle visa sig att det inte var så lätt. Dessutom hade många liberaler längtat därifrån så länge, att de inte ville stanna kvar när de väl fick flytta. Det gjorde att folk som man hade behövt då, inte längre fanns kvar, vilket försvårade införandet av demokrati. När Chile blev fria från Pinochet, kunde landet falla tillbaka på ett påbörjat demokratisk arbete. Där har det gått bättre.

Tittar man på de västerländska styrkornas arbete under de här tjugo åren, så kanske man kan dra slutsatsen att arbetet mest handlat om att upprätthålla säkerheten. Och då är det klart att det blir fritt fram för talibanerna, när dessa styrkor inte längre håller post. Talibanerna har sannolikt varit understödda av pengar från Pakistan. Uppgifter finns även att de under många år kontrollerat opiumodlingarna. Detta trots att det var dessa de bekämpade under sin maktperiod under 90-talet.

Det är så plågsamt att veta att Afghanistan nu åter är i talibanernas våld. Hur ska det bli för kvinnor? Men vi åser så många fler länder som lever under ofrihet och förtryck. Vi ser hur Hongkongs demokrati steg för steg kvävs av Kina och hur Ryssland retarderat under Putin. Listan kan göras lång. Det ger mig ångest.

Nu står hoppet till Svenska Afghanistankommittén, UNHCR och andra viktiga humanitära aktörer. Jag hoppas de kan fortsätta sitt arbete. De måste ju nu förhålla sig till talibanernas styre.