Därför stannar jag i Liberalerna

Jag sneglar ut över balkongen och ser ett grått dis framför en fond av kala träd. Mars månad är snart slut och våren står där och väntar någonstans runt hörnet. Det känns hoppfullt. Förra veckan avslutades min tjänst som politisk sekreterare i Göteborgs stad. Helene Odenjungs efterträdare Axel Darvik valde omedelbart att säga upp staben på Liberalernas kontor i Rådhuset. Till en början var vi alla chockade, eftersom vi hade avtal och planer för hela mandatperioden. Men idag har allt fallit på plats. De politiska vägval och uttalanden som Darvik gjort, framförallt om skolpolitiken i Göteborg, är av sådan art att jag personligen inte hade kunnat jobba kvar.

Den här måndagen inleder även en ny fas för Liberalerna som parti. Igår samlades partirådet, där ett vägval avgjordes. Partirådet satte punkt för en lång tid av diskussioner om vad Liberalerna ska göra för att vända de mycket dystra opinionssiffrorna. En majoritet av ombuden beslutade att partiet ska arbeta för en borgerlig regering med Ulf Kristersson som statsminister. Denna linje innebär i klartext att en kommande borgerlig regering ska vara beredd att söka stöd hos Sverigedemokraterna.

Här har partiet visat sig vara kluvet mellan dem som absolut inte kan tänka sig samröre med Sd och de som kan det. Försök till kompromiss som önskade tillägg om försäkra sig mot alla former av budgetsamarbete med ytterkantspartierna avslogs.

Det är viktigt att understryka att Nyamko Sabuni tecknade denna kurs för partiet långt innan valet 2018, vilket har vunnit gehör hos flertalet. De är övertygade om att taktiken att isolera Sd är det som lett till att de har vuxit. Mycket på grund av att människor upplever att Sd:s mandat ignoreras av makten. Skickligt har Sd upprätthållit bilden av att de inte får vara med. Det finns även en analys att Sd har vuxit mycket därför att de är det parti som ”vågat tala klarspråk om samhällsproblemen” och hur ta sig an dessa. Både S och M har idag därför lagt sin politik nära Sd:s politik. Dessa analyser kunde vi höra i Liberalerna redan efter valet 2014. Att enda vägen att desarmera dem, var att bjuda in dem och låta dem ta ansvar. Så länge Sd kunde stå utanför och peka finger mot etablissemanget, skulle de växa.

Jag har förståelse för en sådan analys. Många är genuint övertygade om att det är enda vägen att gå. Att vi nu under flera års tid har prövat en väg som inte visat sig ge någon framgång alls. Och om vi då försvinner i nästa val på grund av att vi framhärdar på en hittills misslyckad väg, så finns det ju ingen alls kvar i riksdagen som kan försvara de liberala bastionerna. Den liberala gränsen. Därför måste vi göra så här nu. Och då inte binda sig vid en formulering – ett löfte – som vi sannolikt inte kommer att hålla. Men denna analys bortser helt ifrån att populistiska partier vinner framgång också i många andra länder. I länder som släpper in dessa partier att direkt påverka regerings politik och arbete ses en tydlig påverkan på besluten.

Gårdagens beslut är en vattendelare. Vi som följde debattinläggen hela dagen kunde tydligt höra skillnaderna i argumentation mellan dem som var för partistyrelsens förslag och dem som var för reservanternas. De som var för partistyrelsens förslag upprepade att de ”litade på/hade stort förtroende för våra representanter och Nyamko Sabuni”, samt angav sakpolitiska förslag om vägen framåt. ”Lösa problem i människors vardag”. De som å sin sida krävde skrivning om att sätta en röd linje vid ytterkantspartierna hade genomgående ideologiska argument. Man kunde uttrycka sig om ”vår själ” och ”identitet”. Tina Acketoft från Skåne berättade hur det blivit i Danmark som prövat greppet att inkludera de främlingsfientliga istället för att hålla gränsen mot dem. Att det endast lett till att de andra partierna blivit mera främlingsfientliga samt att dessa åsikter normaliserats. Att det bjuder in till ett sluttande plan.

Hursomhelst återstår många frågor om vad det här egentligen kommer att innebära.  Kommer Centern att vara intresserade av att ingå i en borgerlig regering som tar stöd av Sd? Sannolikt inte. Kommer Sd att acceptera de krav som L ställer? Sannolikt inte. Kommer Sd att kräva poster i regeringen, vilket helt utestänger Liberalerna? Möjligen.

Många kommer nu troligen att lämna Liberalerna och vi ser redan annonseringar om detta på Facebook. Andra kommer sannolikt att tillkomma. Hur människor kommer att rösta i valet nästa år vet vi ingenting om.  Förhoppningsvis kommer L att få långt fler än 4%.

Det har även varit mycket debatt om debatten. Att den ska tas internt och inte på debattsidor. Vi har sett flera s k. upprop för den ena än den andra sidan. Jag vill dock hylla den öppenhet Liberalerna har. Att inte rädas att ta debatten offentligt och på så vis även bjuda in dem som inte är engagerade i partiet eller i politik, kan vara syregivande för svensk demokrati. Att inte bråka bakom stängda dörrar, som andra partier gör.

En ny tid för Liberalerna tar sin början idag. De som har uppdrag runt om i landet kommer i stor utsträckning att sköta dessa fram till valet. När listor ska sättas inför nästa val kommer de kanske att se annorlunda ut – eller så ser de ganska lika ut.

Jag vet en sak med bestämdhet. Jag kommer att vara kvar i Liberalerna för att liberalismen behöver en organiserad rörelse. Och många av de inlägg som igår med socialliberal skärpa och ideologiskt engagemang framfördes på partirådet, bekräftade att Liberalerna är mitt fortsatta hem och min tillhörighet.

Facebook