Friskolor är oumbärliga

I den statliga budgeten som klubbades i september, var en del att skatten på alkohol höjdes. Finansminister Magdalena Andersson sa då i ett ofta citerat inslag att: ”Så om du tar en öl på fredag så kan du säga att du gör en god gärning, för då är du med och bidrar till försvaret”. Svenskt försvar håller på att byggas upp idag, varför den budgeten ska ökas.  Detta uttalande fick mycket kritik, eftersom skattepengar inte är sorterade på det viset. Skatt är aldrig öronmärkt, utan fördelas utifrån beslut.

Det finns många företag i landet som försörjer sig genom att som privat företagare göra tjänster åt skattefinansierad verksamhet. Jag har tidigare skrivit om detta och då givit som exempel hur det går till när ”Bertils väghyvel” gör jobb åt Trafikverket. Bertil har ett aktiebolag, vinner en upphandling, gör jobbet, betalar skatt och gör en vinst. Vinsten är helt nödvändig, eftersom det finns avbetalningar på investeringar, behov av nya investeringar, samt behov av likvida medel. Ingen ifrågasätter att Bertil tar ut vinst eller skriver arga insändare för att Bertil köper en ny cykel för de pengar han har tjänat.

Det kan även handla om en föreläsare som håller en ”feelgoodföreläsning” för kommunanställda i Öckerö, eller när Göteborgs kommun betalar en arkitektfirma för att rita en ny skola. Det finns många fler exempel.

Men när det kommer till de s k. välfärdsföretagen, låter det annorlunda. Det gör det därför att det är en moralisk fråga för vissa. De anser att möjligheten att tjäna pengar på människors behov är fult. Behov av vård och skola anses särskilja sig från behov av bra vägar och genomtänkt arkitektur i den nya skolbyggnaden. Men alla behöver ju bra vägar också.

Man uttrycker det som att ”hundratals miljoner läcker ur skattesystemet”. Det är en effektfull föreställning som har fått fäste i debatten.

Just nu har friskolemotståndarna vind i seglen. En lågintensiv kampanj har pågått i många år, där alla problem i svensk skola tillskrivs ”marknadsskolan”. Från arbetsro i klassrummen till problem med resurser. Till och med när det aktiva skolvalet i grundskolan i Göteborg spårade ur på grund av en rad misstag på förvaltningen i hanteringen, kunde friskolemotståndarna peka på att det var ”skolvalet” i sig som var problemet. Trots att det bästa vi kan göra på kort sikt för att minska segregeringen av elever i staden, är att underlätta för barn att träffa varandra på skolor bortom sitt eget bostadsområde, genom möjligheten att aktivt välja en skola. Talet om att vi måste jobba med integration blir bara tomma ord, när bra åtgärder diskvalificeras.

Även om friskolekritiken går att bemöta – diskussionen om dålig disciplin i svensk skola startade redan på 1970-talet – har vi kommit till en punkt där åtgärder måste vidtas. Frågan är dock vilka? Föreställningar om att friskolor väljer ut ”lätta” elever, för att spara resurser, måste besvaras. Så även den om att det är lättare att få höga betyg på fristående skolor, samt att de är de som har bidragit till segregationen.

I SOU:2020:28 behandlas skolans likvärdighet och hur minska skolsegregationen. Ett av förslagen handlar om att de fristående skolorna ska få mindre del av skolpengen än de kommunala, eftersom de kommunala har ansvar för att tillhandahålla skolplatser till alla.

Friskolorna har inte det yttersta ansvaret för att ha beredskap för att ta hand om alla elever, men de anpassar sig inte i lägre grad än de kommunala till variationer i elevunderlag. Självklart varierar även friskolors elevunderlag och även de står med planering av dimensionering.

Friskolor/ skolor med enskild huvudman i Göteborg uppbär 1/3 av ansvaret för att undervisa och ta hand om våra barn. Friskolor är idag en etablerad del av skolsystemet och få är beredda att berövas möjligheten att kunna välja en annan skola än den kommunala. Systemet står och faller med dem. En självklarhet idag att det är jämlikt och fritt – inte endast för dem med pengar att bekosta utbildning själva.

Det är inte heller bara de kommunala skolorna som får överta elever från friskolor som inte fungerar utan motsatsen sker också. Jag tycker att SKR:s remissvar på SOU:2020.28 är det mest sympatiska. Att eftersom merkostnader för kommunen att ta emot elever från en friskola som lagt ner varierar över tid, bör kommunerna kunna avsätta pengar i en buffert att använda när behovet finns.

Utbildningsminister Anna Ekström sa den 26/11 i TV4 i en debatt om friskolors vinster att: ”Jag tycker inte man ska styra mot vinst, utan mot kunskap som målsättning”. Hon använder då en debatteknik som kallas för rävsax. En enkel men oschysst teknik, där två val ställs mot varandra och det ska låta som uppenbart att det ena är bättre än det andra. (Eller att man ställer upp två orimliga alternativ mot varandra.)

Att det är lång kö till exempelvis IES beror på att den har rykte om sig att fungera mycket väl. De vet att om de missköter sitt uppdrag som de utlovar om studiero – som för övrigt är det största problemet i skolan idag – så kommer familjer inte att välja dem längre. Studiero är avgörande både gällande att få fler att vilja bli och stanna som lärare och för nå just goda kunskaper. Om vinster begränsas för detta företag, kommer de inte att kunna göra de investeringar som krävs.

Om du slutar att vilja bli bättre, så slutar du att vara bra.

Facebook