Smakprov på hur livet brukade levas

Nu har pandemin gått in i andra andningen. Det rapporteras om att antalet smittade ökar igen, men trots det verkar ingen bry sig så mycket längre. Inte ens Trump, som smittats förra veckan. ”Låt inte Corona invadera era liv” sa han igår, vilket vållat stor irritation och ilska hos människor. ”Säg det till min pappa, som är död” svarade någon. Det är främst bland unga smittan ökar. De orkar inte längre hålla avstånd. Förhoppningsvis fortsätter alla att tvätta händerna och nysa i armvecket, i alla fall. Det enda positiva med Corona, brukar jag säga.

Däremot förefaller det inte vara lika farligt att hamna på sjukhus, som det var i våras. Sjukvården har lärt sig massor om hur hantera corona-fall och om sjukdomen i sig. Bättre rutiner och mer kunskap gör det något säkrare att bli sjuk idag mot för i våras, när allt var ett kaos.

Ännu kvarstår uppmaningen att arbeta hemifrån om du kan, bara resa om nödvändigt och hålla avstånd. Men äldreboendena har fått grönt ljus att ta emot släktingar på besök. Bedömningen är att de äldre far så illa av isoleringen, att det är värt risken med besök, mot tröstlös väntan och tristess.

Jag tänker att vi nu går in i ett tillstånd vi glömt av, men som man var vana vid före 1950. Före effektiva vacciner och antibiotikakurer. När alla visste att livet var farligt. När nästan var annan barnsäng innebar fara för livet och botemedlen var få. Såsom människan levat under tusentals år.

Under ett antal år har vården fått motta anmälningar av anhöriga som avlidit på sjukhus. Det har ifrågasatts hur den anhörige kunde dö, när hen var under vård på sjukhus? Detta har försvunnit under Corona. Corona har satt skräck i oss alla, när det visade sig att ett virus trumfade högteknologisk vård i 2020-talet. Debatteras görs dock dödligheten på äldreboendena. Frågan är dock om det verkligen rör sig om överdödlighet?

Att dagligen rapportera om antal döda är något vi aldrig gjort tidigare heller. Skulle det varit legio, hade vi blivit varse att det faktiskt dör runt 250 personer om dagen i vanliga fall. De siffror som rapporterats under epidemien är också döda med covid-19. Inte alltid av.

Till detta ska läggas den stora debatten om vi valt rätt strategi eller ej i Sverige. DN har fört en slags kampanj för att vi skulle stängt ner samhället helt, likt andra länder. Med Israel som förebild. Nu visar det sig att andra länder som gjorde det, ser smittan explodera. Ingen kan stänga ner totalt hur länge som helst.

Intressant är att se vilka som förespråkat ”hårdare tag” mot smittan, som total nedstängning och munskydd. Generellt visar det sig att de som står till höger politiskt tenderar att sympatisera med tuffare åtgärder.

En mycket viktig observation vi sett är forskningen som visat att länder tenderat att härma varandra i strategi, snarare än att bygga den på egna prognoser. Inte så konstigt, tycker jag. Eftersom vi har vanan att härma varandra och generellt har svårt att stå emot grupptryck  i vanliga fall, varför skulle vi agera annorlunda under en pandemi? Minns ni några veckor i mars när allt toapapper tog slut i affärerna? Ingen kunde förklara varför de köpte en massa balar egentligen. Det som hände var att människor drabbades av det här fenomenet att härmas. (Egentligen inte avvika) ”Om alla lastar på sig toapapper, är det bäst att jag också gör det. Visserligen har jag massa toapapper hemma, men tänk om jag missar något?”

Vi har vant oss vid att sjukvården ska bota det mesta. Cancern är fortfarande en lömsk fiende, men fler blir friska idag och den förebyggande vården är etablerad. Corona satte skräck i oss alla, trots att man länge talat om risken med en pandemi. Men nu förefaller det som att vi lärt oss att leva med den. Leva med osäkerheten och risktagandet. Som livet alltid är.

“Tegnell säger att vi kan börja åka tåg. Men jag vill veta när vi får börja slicka på hissknapparna?” / från ett skämt jag läste. Minns ej vems. Mycket roligt, i alla fall.