Brytningstid

I helgen var jag i Rättvik och talade för nya medlemmar i Liberalerna Dalarna. Bland dem fanns en äldre man  som ropade ”där har jag jobbat en gång i tiden”, när jag berättade att jag ursprungligen var från Åsele

En gång i tiden visade sig vara i början av 1970-talet. Han och en arbetskamrat  var där och förberedde ett arbete för Vattenfall. Ångermanälven var på väg att dämmas upp och det skulle byggas vattenkraftverk, vilket sedan blev slutfört 1979. 

Han och hans kollega var i Åsele under några månader, för att sedan åka till nästa plats där arbete skulle utföras.

På den här tiden fick man ett belopp som skulle täcka boendekostnader under arbete borta. Fann du boende som var billigare än det fastställda beloppet, så kunde du spara pengar.

Han berättade att när de arbetat den första dagen, så började de att fundera över var de skulle sova. Ingenting var alltså bokat i förväg – eller ens planerat. Detta därför att det fanns gott om hushåll som hyrde ut till arbetare som reste runt. Särskilt till de som arbetade för Vattenfall – som var ett statligt verk på den här tiden. Man fick så att säga ställa upp för staten och han gissade att folk ansåg att de som jobbade för Vattenfall hade någon slags kvalitetsstämpel. 

Det gick till på så vis att man helt enkelt åkte till närmaste by och började att knacka på ett hus. Om det inte gick att få bo där, så gick man helt enkelt till nästa hus och frågade. Det var även så att man oftast inte behövde knacka på mer än ett hus, eftersom denne förmodligen visste vart de skulle gå härnäst om det inte passade. ”Hon brukar hyra ut till vattenfallare”.

Så här gick det alltså till i en glesbygd som saknade hotell. Ett system som gynnade både enskilda personer som kunde tjäna en extra slant på att hyra ut en säng med frukost och kanske även – förmodligen – kvällsmat. Ingen särskild planering krävdes av de som arbetade, när de litade på att det fanns gott om möjligheter att finna natthärbärge.

Senare kom systemet att förändras och reglementet justerades till att du fick ersättning för alla dina utlägg. Statens utgifter ökade således i takt med att samhället förändrades.

Kanske hade då den generationen som såg det som naturligt att hysa arbetare lämnat världen, eller så krävde de som arbetade i branschen andra villkor. Kanske hade hotellverksamheten utvecklats.

Jag tänker själv att det skulle kännas lite omständligt att komma hem till en främmande familj och bo där i några veckor. Kliva in i deras vardag och privatliv. Sitta med vid kvällsmaten och diskutera, istället för att äta ensam, gå ut och springa eller läsa.

Men det finns något i denna skildring som har något vacker, något nostalgiskt eller vemodigt över sig. Den berättar om en tid när vi behövde varandra mera. Kanske var “vattenfallarna” ett uppiggande inslag i husen när de kunde bidra till att vidga omvärlden med andra berättelser och nyheter.  Kanske blev de vänner – allihopa. Kanske såg alla det som att de hjälptes åt. Precis som man hjälptes åt med skörden och med skogsbruket. Ingenting gick att göra ensam.

Visserligen hade både skörde-, och skogsmaskiner kommit på den här tiden, men brytningstiden med den gamla kulturen skedde inte samtidigt på alla områden.

Jag läste en skildring i boken Kvinnor i väglöst land. En kvinna berättar om sin barndom i Lappland. Att hemmet emellanåt fylldes med ”lappar och hundar från vägg till vägg”. Ibland behövdes övernattning och mat. Ingen bokning, ingen planering, ingen skepsis. Så var det och så gjorde man.   

Allt detta kan vara värt att minnas.