Brev till Lena Andersson

Hej Lena,

Jag tänker mycket på dig i dessa dagar eftersom du är en av få som lyckas sätta fingret på sånt som skaver illa, när ingen annan gör det.  Tack vare dig har jag blivit mera observant på visst jag stöter på.

Lyssnade nyligen på ett radioprogram som hette ”Den troende kroppen” och de talade om tro och känslor inför kroppen – eller hur de två hänger ihop. Programledare var Stina Wollter. Lyssnade till två intervjuer med två kvinnor, där den ena klätt av sig och den andra klätt på sig.

Den första kvinnan var präst och hon hade lagt ut ett par bilder av sig själv på Instagram, där hon visade naken hud. En bild visade hennes bara ben som stack upp ur badkaret och en annan bild visade henne helnaken, på håll, bakifrån i motljus. Om detta berättade hon själv. Hon hade då blivit inkallad till sin chef, som ansåg att det var mycket olämpligt att visa upp sig så här. ”Varför ville hon provocera?”  Kvinnan berättade att för henne var Jesus bara kärlek och hon hade lärt sig att hon är fin, duger som hon är och att hon är skapad av Gud. Därför fanns det inga konstigheter  i att visa naken hud. Hon sa att ”om andra ser något sexuellt i detta, så berättar det mer om dem än om mig”. För det var ju absolut inte frågan om något ”sexuellt” i hennes bilder, ville hon framhålla.

Den andra kvinnan hade i vuxen ålder valt att bli muslim och klä sig heltäckande, för att slippa känslan av att någon granskade hennes former. ”Befriande” sa hon. (fritt ur mitt minne)

Jag undrar varför det skulle vara ett problem om någon har sexuella känslor eller tankar eller aktivitet för den delen, vid åsyn av nakna kroppar eller hud? Varför önskar någon kontroll över detta?

För somliga räcker det inte att få vara fysiskt fredade, utan dessa vill även ha en garant om att ingen ens ska tänka tanken. Oavsett vad du väljer att visa upp!

Att våldta någon är ju tack och lov ganska ovanligt ändå, även om många olika handlingar idag räknas som våldtäkt. Men att vilja ha sex och att tänka på sex är ju faktiskt helt naturligt. Du får faktiskt lov att fantisera om sex. Det är inte heller ett brott att lägga sin hand på någons lår eller fråga om någon vill ha sex med dig.

Jag tänkte  på dig, Lena och din krönika där du berättar om en den förändring du har sett under de tjugo år du har föreläst och hur det var när du fick hjälp med att sätta på dig mikrofonen för tjugo år sedan, mot hur det går till idag. Den överenskommelse som fanns då om hur det går till – att man måste pilla på personen – finns inte längre, när alla lärt sig att akta sig noga. Nu ställs säkerhetsfrågor inför varje moment. Jag var med om exakt samma sak häromdan när jag skulle fota mig. ”Nu kommer jag att ta på dina axlar när jag flyttar dig lite närmare fönstret, så att vi får ett bättre ljus. Hoppas att det går bra?” Då kom jag att tänka på det du berättade om.

En metoo-rörelse för jämlikhet och mot övergrepp som startade så välbehövligt har övergått i en del att vi istället får ett farligt samhälle där vem som helst kan bli anklagad för vad som helst och som du skrivit, där varje enskild händelse skiljs från sitt sammanhang. Och där en subjektiv upplevelse trumfar övrigt. Rörelsen har inte avstannat, men inte heller utvecklats.

Saker och ting får alltid sin egen dynamik. När något väl har startat är det svårt att kontrollera eller veta vilken riktning det tar. Inte alltid den man från början avsåg.

Ser fram emot fler av dina skarpa iakttagelser! Ha det fint!

Vänligen,

Annika Westh

 

Facebook