Ingen har väl undgått hur den nya jämställdhetsmyndigheten drabbats av M och Kd:s tilläggsbudget? Och att beslut har tagits om att lägga ner jämställdhetsmyndigheten, trots att den knappt startat. Sociala medier har fyllts med både jubel och beklaganden. Visst har de haft problem. Det har visat sig att personalen redan mår mycket dåligt och att över 70% av de anställda, samt alla chefer är kvinnor. De har enligt många inte tagit tag i de riktiga jämställdhetsproblemen, som hur illa pojkar far i grundskolan, utan hittills har de stöttat ifrågasatta projekt, likt menscertifiering av arbetsplatser. (Info om vilka projekt som fått bidrag är nu borttagen från hemsidan) Men ambitionen med myndigheten var att samla allt spritt arbete i landet med olika projekt, samt kunskap om dessa på en och samma plats. Vi vet att det är effektivare att föra samman expertis av polis, socialarbetare och jurister när det exempelvis handlar om människohandel. Under mitt besök hos dem i somras, fick jag en positiv bild av deras arbete.
Feminism betyder egentligen bara jämställdhet mellan könen. Det kan vi ha, oavsett om du anser att våra könsroller är konstruerade och inlärda, eller beror på biologiska skillnader. Jämställdhet handlar om att alla ska få samma chanser och villkor och inte vara utestängda på grund av sitt kön.
Genus betyder socialt kön. Alltså att vi uppför oss utifrån vilka förväntningar som finns på oss och detta för att passa in i samhällets normer. Genuscertifiering av förskolor betyder att personalen är utbildade i detta och ser vad vi annars gör omedvetet i vår fostran av pojkar och flickor. Allt för att barnen inte ska hämmas i sin utveckling av snäva könsroller.
Men ack vad detta väcker hat hos vissa! De som inte kan låta föräldrar ha egna idéer om hur fostra sina barn. Precis som religiösa fostrar in i en föreställning om det ena eller det andra, eller att det är tillåtet att leva på ett mera traditionellt sätt. Förra veckan var det någon som placerade en bombatrapp utanför centrum för genusforskning i Göteborg. De får ofta motta hatmejl.
Men varför detta hat mot de som forskar om könsroller och jobbar för att förbättra arbetet mot våld mot kvinnor, prostitution och hederskulturer? Jo, därför att vi ser en konservativ vind blåsa över världen. Den manar att bevara gamla värden. Även om det mesta är baserat på en nostalgisks fantasi över hur det var förr – säg 1800-talet och 1950-talet. Och där var kvinnor inte fria att göra det de ville och de nekades tillträde till de flesta av det offentliga samhällets arenor. Den konservativa vinden är en motreaktion mot ett framgångsrikt jämställdhetsarbete. Men varför, igen?
Ebba Busch Thor rider på vågen och säger att “vi råkar vara kvinnor och män och jag tror inte på att det går att utplåna könen”. Nej, det tror inte hon själv och inte någon annan heller för den delen, utan det hon gör är att utnyttja protesterna mot genusdagis och jämställdhetsmyndigheten och spä på den rädsla som de konservativa männen känner när de känner sig hotade av att inte behövas.
För det här hatet mot jämställdhetsmyndigheten, mot genusdagis och kärnfamiljens upplösning är helt enkelt rädsla. Det man inte förstår skrämmer också.
Vad ska man ha en man till idag? undrar många kvinnor. En kvinna behöver inte hans muskelkraft för att klara sig, likt man behövde förr. Hon behöver inte heller hans beskydd, omsorg eller knappt hans spermier för att föda upp ett barn. Kvinnor tar över fler och fler områden som tidigare var manliga bastioner, när kvinnor har bättre betyg och klarar sig bättre i skolan. Idag dominerar kvinnor både läkarkåren och domarkåren.
En symbolfråga i jämställdhetsarbetet är abortfrågan. Aborträtten är alltid hotad, när konservativa får komma till tals. Att inte kunna bestämma över sin kropp är det ultimata kvinnoförtrycket. För alla kvinnor födda i Sverige som är yngre än 60 år kan det vara svårt att förstå hur det är att leva under abortförbud. Detta oavsett hur du själv ställer dig i frågan! Även om du är för eller emot fri abort, så har du själv valet! De som anser att abort är mord, har faktiskt valet att inte göra abort. Hur de högerkonservativa sedan får ihop det hela genom att i sin tur mörda läkare som utför aborter är en ologisk gåta. Debatten just nu handlar om att justera tiden för fri abort nedåt, men den förblir likväl en tydlig mätare för åt vilket håll man vill att samhället ska gå.
Ingen vinner på ett könskrig. Politiker har ett ansvar att inte hetsa på dessa stämningar. I bräschen har Trump gått med sin hets mot Hillary, grab her by the pussy och whyning men. När världens mäktigaste man sätter tonen blir det fritt fram för andra att hänga på.
Det är mycket som måste värnas idag. Vunna segrar måste vinnas igen.
Som född på 1970-talet tillhörde jag den första kullen små barn som fostrades med jämställda ambitioner. Jag glömmer aldrig när vi blev bjudna på ett barnkalas hos en tysk familj. Efter tårtan uppmanade pojkens mamma flickorna att gå in och leka i ett rum och pojkarna i ett annat. Vi förstod inte alls vitsen med det hela, eftersom vi var vana att leka tillsammans med både bilar och dockor. Vi blev mycket förvirrade. Den tiden som de radikala 40-talistföräldrarna stod för, klev dock tillbaka ett steg på 80-talet, för att ta nya tag på 90-talet. Det känns lite samma här, med jämställdhetsmyndigheten – att den får kämpa vidare på något annat sätt i framtiden.
