Bevara Karl XII

20170820_152253

Jens Liljestrand skrev en krönika häromdan, som man till en början kan tro är bra. Men jag känner att det är något som skaver rejält.

Krönikan tar upp kravallerna i Charlottesville, vilka utlöstes av att staty över civil-war-generalen Robert E Lee ska flyttas. Sedan tas exempel på hur just nedrivning av statyer är av stor symbolisk vikt, när diktaturer faller. Stalin, Saddam. Logiken leder sedan till att turen nu är kommen till Karl XII, eftersom han är en ”blodbesudlad” hjälte och samlande ikon för de svenska nynazisterna. Med en insinuation om att det är något skumt med att Karl XII få stå orörd och att det tog 50 år innan staty restes över Raoul Wallenberg.

Det kan låta bra och rätt. Men varför ringer min varningsklocka då?

Vi kan aldrig lägga allt tillrätta för att det skall passa alla. Att i samhället ta bort alla vassa hörn, bara för att det kan väcka anstöt. Börjar man dra i den maskan, så finns inget slut. Jag har varit inne på detta förut, bl a i debatten om förbud att bära religiösa och politiska symboler. Eller kraven om att förbjuda rörelser med ”felaktig värdegrund”.

För en tid sedan talades det även om att ta bort avsnitt ur läroböcker som kunde väcka anstöt och till och med ta ner statyer som föreställde nakna män, för att de som utsatts för sexuella övergrepp kunde bli påminda om detta.

Hur skulle ett sådant samhälle se ut? Svaret är förstås de samhällen vi känner, som ser till att endast rätt föremål, rätt konst, rätt litteratur, rätt politiska grupper och så vidare, får finnas.

Karl XII levde för väldigt länge sedan. The past is a different country. Det är löjligt att ta ner statyer av honom, för att han är ikon för rasister idag. Han tillhör svensk historia!

Nästa fråga blir då vad vi skall göra med Magnus Erikssons landslagar (vilka är rejält skrämmande för nutidens svenskar)  och propagandaminister Swarts tillrättalagda skrifter om Vasas bragder. Dessa används idag i historieundervisning om hur det var. Inte för att vi tycker de var rätt eller bra. Forskningen om historien fortsätter och vi lär oss nytt allt eftersom.  Idag lär vi t ex. ut helt andra fakta om slaget vid Lützen, än vad som gjordes för en generation sedan. Här figurerar en annan svensk kung från stormaktstiden – Gustav II Adolf. Tidigare fick elever lära sig att det var en svensk armé som led ett nederlag och kungen dog. Men idag vet vi att det inte fanns en enda svensk med i det här slaget, utan armén bestod av fattiga legosoldater vilka var spelbrickor i det plundringståg med religiösa förtecken, som 30-åriga kriget egentligen var.  Inte helt olikt dagens IS.

Det är väldigt mycket som skall bort om vi slår in på den stig Liljestrand föreslår. Här finns faktiskt inget slut.

Jag vill avsluta med begreppet tolerans, som jag tycker vi måste jobba mera med och som varit min käpphäst länge. Tolerans betyder inte att du skall slippa se sådant du inte gillar, vilket faktiskt många svarar idag när man frågar. Det betyder att jag accepterar att det finns en hel massa som jag ogillar. Jag får stå ut med det – men endast under förutsättningen att ingen tvingar på mig något jag ej vill.

Det känns som att det börjar bli dags att börja påminna om denna liberala grundsats.

Här finns Liljestrands krönika

Bild: Staty på Läsö