Thou who art over us,
Thou who art one of us,
Thou who art –
Also within us,
May all see Thee – in me also,
May I prepare the way for Thee,
May I thank Thee for all that shall fall to my lot.
Dag Hammarskjöld
Paris, Bryssel, Nice, Berlin, London, St Petersburg, Stockholm, Manchester
Vi står längst ut på tiden. Just nu är nu och allt kommer att fortsätta. Oavsett vad som hänt så går solen upp varje morgon.
Men nu utan ytterligare ett antal personer som berövats sin framtid av en ondsint person. Unga tjejer på en konsert. Som inte hade den minsta tanke om detta när nyheten om dådet i Stockholm kablades ut. Eller när vi såg bilderna från strandpromenaden i Nice. Återigen gråter vi.
En präst sa en gång till mig ”Det måste finnas en rättvisa. Någon som ser det goda som görs och det onda. Det bara måste göra det” Han sa det med starkt inlevelse och det var som en bön.
Vårt öppna, demokratiska samhälle bygger på tillit. Du litar på att bilarna står stilla när du har grön gubbe och går över gatan. Du litar på att piloten flyger säkert och landar rätt och du litar på att kirurgen gör sitt bästa och gör rätt. Är god.
Men så finns det de som har ett ont uppsåt.
”Det enda man behöver vara rädd för är onda människor” sa min mormor efter att ha berättat en spökhistoria. Då kändes varulvarna i ladugården mera hotfulla än utsikten att träffa på en ond människa. Och kanske är det så. Att varulvarna är fler. Men de onda finns mitt ibland oss och det går bara inte att förstå hur någon kan ta sig för att göra något sånt som hände i Manchester i förrgår.
Vi befinner oss mitt i det nya kriget. Hårdare kontroller och misstänksammare medmänniskor. Jag känner personer som säger sig ha slutat gå till Nordstan av rädsla för att det skall hända något. Idag kunde vi läsa om inställda konserter. Sist jag åkte Stena-båten upptäcktes en ensam bag i restaurangen. Stor oro spred sig och folk började lämna salen. Men snart återvände ägaren till sin väska och öppnade den, som visade sig innehålla vanliga saker. Alla andades ut. Men under en kort stund hade misstanken gripit tag i folk. Då – ingenting.
”Vi skall leva som vanligt och inte låta terroristerna vinna” har vi skanderat. Men sakta smyger sig en förändring in i våra handlingsmönster och tankar. Hur går vi vidare nu?
