Häromdagen följde jag en tråd i ett facebookinlägg. En person hade delat ett blogginlägg av Hanna-Karin Grensman, som berättar varför hon anser att det är helt rätt beslut av Stockholm stad att erbjuda heltid på förskola för alla barn, även till dem som fått ett syskon. Hanna-Karin är upprörd över att det finns folk som är upprörda över att hon älskar möjligheten att lämna ifrån sig sitt stora barn varje dag, fast hon är hemma med den lilla. Hon anser att de moraliserar över en mor, som faktiskt kommer att bli en bättre mor om hon får den här pausen i den jobbiga vardagen som småbarnsförälder.
I tråden följer kommentarer om att Hanna-Karin själv har valt att skaffa två barn och därför får finna sig i att det är jobbigt, samt kommentarer från dem som verkligen förstår henne och håller med om att det bara är moraliserande över mammor, om man tycker att mammor inte skall få den här chansen. Hanna-Karin ställer frågan till läsarna: “Är jag en lat förälder? Döm själva” och därefter får vi en detaljerad inblick i hur en kväll hemma hos henne kan se ut. Hon tyckte det var jobbigt med ett barn och nu skriver hon: “Nu, med ytterligare ett barn, förväntas jag plötsligt kunna hantera bebisen, sonen på ett par år och mig själv. Samtidigt.”
Mitt inlägg här ska inte handla om huruvida det är rätt eller fel att lämna bort det ena barnet fast du är hemma med det andra. Det är val folk får göra själva om möjligheten finns. Jag vill skriva om den här inställningen att man ska få en massa saker.
I blogginlägget syntes argument som ”Jag är trött” ”Jag blir en bättre mamma” ”Jag skulle behöva det”. Javisst. Grensman är såklart inte lat, men det handlar om hur prioritera våra gemensamma resurser.
Det är ungefär 50% av landets befolkning som är nettoskattebetalare och bidrar till den offentliga verksamheten. Det finns idag konsensus kring att vi skall ha en solidarisk och gemensam välfärd. Alla förstår att den kaka vi har skall fördelas. Allt åt alla funkar inte.
Just nu rankar svenskarna sjukvårdsfrågor som de allra viktigaste att lösa för politikerna. Det uppfattas som att det är stora skillnader mellan landsting och att folk inte får den hjälp de behöver.
Vi har även en stor debatt kring huruvida våra resurser räcker till de nyanlända, som i ett inledningsskede har stora behov av hjälp från samhället.
Den senaste tiden har vi till och med sett att LSS (Lagen om stöd och service till handikappade) har inskränkts rejält. Så många i behov av assistans har fått avslag, efter att Försäkringskassan fått nya direktiv om hur tolka lagen. Det är alltså dem med allra störst behov i samhället, som fått se sin rörelseförmåga inskränkt! Till detta räcker inte pengarna tydligen till!
Det hörs krav om 6 timmars arbetsdag, medborgarlön, friår, lång föräldraledighet, gratis kollektivtrafik, krav om förskola till barn fast föräldrarna är föräldralediga, eller som vi också numera ser, till föräldrar som är pensionärer.
De som betalar mest skatt är de som ansträngt sig rejält. De som skaffat sig en utbildning eller jobbat hårt på annat sätt. Entreprenörer är livsviktigt för ett samhällets konkurrenskraft. Vårt lilla land är mycket beroende av att exportera förädlade varor och goda idéer. Den här gruppen utsätts ofta för dubbelbeskattning, vilket många anser vara orättvist och ett hot mot drivkraften.
Det är även en hårfin avvägning när det gäller hur mycket skatt vi kan ta. Om skattekonsensus skall kvarstå, så måste folk känna att skattepengarna går till rätt saker. Lafferkurvan gäller – och den kan i vårt land tolkas på så sätt att här ligger gräsen för hur mycket vi är beredda att betala ganska högt. Exakt vid vilket skattetryck vår vita sektor övergår i en svart har vi faktiskt ganska god uppfattning om. Med S-styre har vi åter hamnat för nära den igen.
Allt åt alla funkar inte. Det handlar om prioriteringar. Som Freidman sa ”There are no such thing as a free lunch”.
Mina funderingar kring den naiva inställningen till allt åt alla glider även över till vissa elevers syn på betyg. Det händer ibland att en elev blir upprörd över att hen inte fått ett A eller ett C. Eleven kan då tro att det går att argumentera sig till det betyget. ”Jag måste ha ett A för annars kommer jag inte in på den utbildning jag har tänkt mig”, säger de. Om jag då skulle ge hen ett A för att tillmötesgå denna önskan så skulle följande hända; (förutom att frångå rättssäkerheten i myndighetsutövningen) att den här eleven tar en plats på utbildningen som en rättmätig elev, som faktiskt ligger på ett A skulle haft. Att det inte finns ett obegränsat antal platser tänker inte eleven som vill argumentera sig till ett A på. Hen tycker att det är ogint och elakt att inte ändra uppfattning efter en god argumentation.
Man blandar alltså ihop elevinflytande, personliga önskemål och syn på samhällets resurser och man förstår inte varför man inte fick ett A trots att ”man behövde det”.
Jag tror inte man kan ringa in de som tänker så här i en åldersgrupp. Det är inte så att du kan påstå att “80-talister är lata” att ”90-talister är curlade” eller klassikern ”ungdomar tror detta”. Nej, det här handlar om din syn på hur allt hänger ihop. Den är inte åldersbunden. Den är ideologisk.
