Pjäsen Jihadisten handlar om Ilias som vantrivs med det mesta och inte får ordning på sitt liv.
Framförallt så har han inget jobb, vilket gör att han rör sig i kretsar utanför samhället. Som registrerad i brottsregistret för våld vid ett bråk, begränsas hans möjligheter att få jobb. En hjälpsam handläggare på Arbetsförmedlingen anstränger sig ändå för att se till att det finns något för honom. Han håller sin flickvän hemlig för sin familj – en flickvän som anstränger sig för att få en plats i samhället. Hon ställer krav på honom som han har svårt att leva upp till. Han ljuger både för henne och för sin familj.
Flickvännens familj har också invandrarbakgrund, men de är välanpassade och har bra jobb. Detta retar Ilias och han ger dem öknamnet ”svenne-wannabees”.
Ilias pappa har en tanke om att lösningen för honom är att gifta sig och skaffa familj. Han har redan planerat vem Ilias skall gifta sig med.
Ilias är även inblandad i kriminell verksamhet, där snabba pengar lockar. Han slits mellan flera kulturer och passar inte in någonstans. Vi kan ana att det inte gick så bra i skolan för honom.
Pappan har lämnat sitt hemland för att ge sina barn en ny framtid – men själv kan han inte lämna hemlandet mentalt. Dagarna ägnas åt att följa Al Jazeera, så tankarna finns hela tiden borta i hemlandet.
I en häxkittel av kulturer hittar inte Ilias sin plats. Han är en och blir kallad för en looser.
Man blir arg på honom för att han inte tar tag i något ordentligt.
Det är den förvirrade och sökande människan som sekten kan locka. Du söker inte upp dem, utan de hittar dig och bjuder in dig.
Ilias fångas upp av en tidigare kamrat som hamnat i en muslimsk sekts våld. De erbjuder enkla sanningar och en lösning på alla problem. ”Är du lycklig? Vill du bli en harmonisk människa och finna en mening med ditt liv?”
Pjäsen skildrar Angeredsmoskéns sunda försök att tala honom tillrätta. Att den religion “Sandaredsmoskén” predikar har vantolkat Islam.
Men, de som vinner hans gehör är den fingerade Sandaredsmoskén. Dit flyttar han och där radikaliseras han.
Precis som i alla sekter isoleras han från sin familj och sina gamla vänner. Alla läser Defense of the muslim lands och de hjärntvättas att se västvärlden som ett horhus fyllt av synd. Alla som inte lever strikt efter deras tolkning av Islam kommer att hamna i helvetet. Det här livet är inte viktigt, utan det enda viktiga är vad du skall svara Gud på domens dag.
En skruvad föreställning tar över dina tankar. Du lär dig att utomståendes försök att tala dig tillrätta är det onda som försöker lura dig från den rätta vägen. De som inte förstått.
Vad som väntar i Syrien förstår ingen förrän de är där. Och förstår de det, så intalar de sig att det är det enda rätta att göra. Det målas upp som att livet som västerlänning är en förnedring ovärdig en muslim, där du endast förväntas göra meninglösa sysslor. ”Hellre vara en hjälte för en dag än att leva ett helt liv förd bakom ljuset”.
Pjäsen skildrar på ett mycket bra sätt vem som fångas upp av en sekt. Vem som helst kan fastna i en sekts garn – men inte när som helst. Du måste vara öppen för något nytt.
Det som kännetecknar en sekt är att de har ett auktoritärt ledarskap. Ingen får ifrågasätta den sanning som lärs ut. Alla andra uppfattningar om saken är falska och de andra har inte förstått sanningen, eller har en felaktig version. Men, hos sekten finns de rätta svaren. Alla utomstående som lever utanför sekten är falska, onda, förlorade, oupplysta. Det är ett mycket starkt vi och dem. Man avskärmar sig från det övriga samhället på olika sätt. Fysiskt eller mentalt eller både ock. Det är kadaverdisciplin som gäller och man terroriserar gärna oliktänkande.
Exempel på sekter är Hare Krishna, Scientologerna, Jehovas Vittne. I vissa fall Hells Angels och en vanlig Pingstkyrka. Många är de som förgäves försökt få hem sina anhöriga från sekter de hamnat i. Det är mycket svårt. Avhoppare har svårt att återanpassa sig och det behövs mycket stöd.
En religion är aldrig annat än en text. Det är alltid människor som tolkar den texten. Ledare är avgörande.
Just nu är vårt lands fokus på islamistisk terrorism. Efter attentatet i fredags i Stockholm debatteras ännu hårdare vad vi skall göra med återvändande terrorister och hur hantera radikaliseringsprocesser. Vår magkänsla säger direkt hårdare tag på alla fronter. Men hur? Hur ska det gå till i praktiken och hur går skall det gå ihop med vår liberala demokrati?
Efter pjäsen var det samtal och frågestund med publiken.
Panelen bestod av de tre skådespelarna och den kvinnliga imamen tillika utbildningskoordinator på Sensus Iman Baroudi och Zan Jankovski, samordnare för Göteborgs arbete mot radikalisering och våldsbejakande extremism.
Imam Baroudi berättade om sitt arbete i moskén. Det hon speciellt pekade på var samhällets svårigheter att nå föräldrarna. Det finns resurser i samhället, men det hjälper inte att ordna utbildningar eller träffar, när de inte kommer. Speciellt mammor är svåra att nå. Isolerade i hemmet med minst språkkunskaper tyr de sig till varandra och hamnar utanför det övriga samhället. Felet vi gör att vi planerar något för dem på en nivå där de inte befinner sig. Vi måste börja i andra änden – sätta oss ner med dem och höra var de är just nu. Vad de kan, vet och vad de önskar hjälp med.
Baroudi sa även att moskéer saknar ungdomsverksamhet likt de svenska frikyrko- och andra kyrkosamfund. Därför hänvisas de muslimska ungdomarna till andra arenor.
Zan Jankovski sa att det svenska samhället haft en beröringsskräck gentemot religiösa samfund. Man har inte vågat ta debatten eller lägga sig i verksamheten. Det har lett till att bidrag har givits till ytters tveksamma grupper, vilka bjudit in hatpredikanter och odemokratiska lärare. Vi måste bli tydligare med att ställa krav på dem – att klargöra vad som gäller i det svenska samhället och vilken värdegrund som skall gälla.
Zan sa också att det har funnits en rädsla hos tjänstepersoner i det offentliga för att bli kallade för rasister, om de trampat in på religion och kultur. De har inte vågat ifrågasätta sådant de uppfattar som felaktigt, på grund av detta.
Jag säger att anledningen till vår beröringsskräck gentemot religion har att göra med att vi ser på religion som en privatsak. Den är helt individuellt och avskärmad från det övriga samhället. I andra länder finns en mera kollektiv syn på religion. Som tydliggörande exempel kan vi ta filmen Gudfadern. En maffiafamilj som gör allt en maffia gör på veckorna, men går till kyrkan på söndag och gör korstecknet. Det handlar alltså mera om en tillhörighet, traditioner och kultur, än om vad du i ditt hjärta tror.
Inom judendomen finns tanken om att vad du själv tror inte är så viktigt, utan det är hur du handlar som räknas. ”Tro föds i handling” säger de. Du behöver inte ens tro på att det finns en Gud, utan det ombesörjs för dig, så länge du lever läran någorlunda. Praktik före bekännelser.
Men, det är en mycket svår och komplex fråga. Risken för radikalisering genom hjärntvätt sker inte endast hos en sluten grupp i en källarmoské. Unga kan radikaliseras även hemma, ensamma framför datorn. Youtube har en uppsjö av lektioner att titta på. Det finns åtskilliga slutna chatforum som är världsvida. En del har varit på läger i andra länder och när de kommer hem är det omöjligt att nå dem.
Den fråga som ligger högst upp på dagordningen nu är huruvida det skall vara kriminellt att ha varit på besök hos IS. Hur skall vi hantera det? Någon som har varit där, kanske inte gjort annat än att konstatera att verkligheten inte stämde överens med fantasin. Skall då en svensk medborgare nekas inresetillstånd? Att kriminalisera just resor till vissa länder eller regioner. Hur skall man bevisa att de var där för att ansluta sig till sekten? Skall särskild dispens utfärdas till exempelvis politiker, som åker dit på studiebesök? Journalister?
Hur skall vi identifiera den potentielle terroristen? Aktiva personer i höger- , vänsterextremistiska grupper och religiöst fanatiska grupper har Säpo koll på. De kartlägger och övervakar. Men vi har åsiktsfrihet även för odemokratiska åsikter. Samt föreningsfrihet. Att börja begränsa här är mycket svårt. Det är när det kommer till handlingar vi kan agera. Nordiska motståndsrörelsen får demonstrera, så länge de inte börjar skandera hets mot folkgrupp-slagord.
Det förslag som ligger i pipen är att kriminalisera samröre med terrororganisationer. Detta undersöks nu. Det kan vara ett sätt att markera vad som gäller.
Den ensamme, ondskefulle galningen är dock svårast att komma åt. Men, efter både Breivik, Mangs och Ausonius, har folk i kretsen runt dem, kunnat vittna om suspekt beteende och grymt avvikande ståndpunkter från det sunda.
Jag tror att det enda sättet att komma åt problem är att prata om dem öppet och verka för dialog och samarbete. Här handlar det om religiösa samfund – de skall i större utsträckning ta sitt ansvar för öppenhet och dialog. Angereds moské går i täten. Jag hoppas att fler nu följer efter. De samfund som är utpekade har ett stort ansvar.
Jag vill även se andra initiativ i förorten. Imam Baroudi sa tydligt att en glömd, viktig grupp är just mammorna. Låt oss sätta oss ner med dem!
Jag tycker att initiativet till pjäsen är mycket bra. Teaterns uppgift är att skildra samtiden och här görs en belysning av ett exempel och en problematisering av ett högaktuellt problem. Hur det kommer sig att första generationens svenskar, med alla förutsättningar att lyckas, väljer bort allt till förmån för en våldsförhärligande sekt.
Det finns inte ett uns av att pjäsen skulle dalta med eller ursäkta IS-resenären. Den som säger det har helt enkelt inte sett pjäsen.
Rekommenderad läsning: Två systrar av Åsne Seierstad
