År 2001 fick jag se en bild från ett av morden på judar innan dessa industrialiserades i förintelselägren. En bild av en stor grupp människor som låg i en grop i skogen – skjutna, mördade av nazister. Mitt ibland dem alla stod en naken pojke upp och tittade, runt fem år gammal.
När jag såg den bilden bröt jag ihop fullständigt. Precis då var min son i den åldern och de liknade varandra med det blonda håret och den tunna, lilla kroppen.
Det var lätt att sätta sig in i den fullständigt fasansfulla situationen. Berövad möjligheten att skydda sitt barn.
Idag är mina barn vuxna och den djuriska beskyddarinstinkten har ersatts av andra känslor. Men, då, när de var små, fanns den. Oron för allt som kunde hända.
Minns när stormen Gudrun började dundra över Hönö och jag sprang ut för att hämta hem dem. Stor fara förelåg och jag hittade dem till slut, lekandes tillsammans nere vid havet. I god tid inför det verkliga väderraseriet hade jag dem hemma i tryggt förvar. Men, tänk om jag inte hittat dem då?
Förr förra sommaren försvann en ung tjej i Skaraborg. Snart hittades hon i en lada – mördad. Sökandet sändes nästan live. Alla kunde sätta sig in i händelsen. För att alla tjejers skräck är att råka på en galning. Alla föräldrars skräck är att inte få svar från sitt barn, när de börjar att oro sig för att något har hänt.
Nu har vi fått kännedom om vilka offren för fredagens terroristattack i Stockholm var. Vi har även fått se bilder på tre av dem. En kvinna 69 år, en man 41 år, en kvinna 31 år och en flicka 11 år.
Några är även svårt skadade. Må de bli friska.
Jag tror att vi alla kan sätta oss in i sorgen och den förtvivlan de anhöriga känner just nu. Vi läser om vilka de var och var de befann sig i livet när de stoppades i sitt steg.
Har sett i sociala medier att de som har just en 11-åring hemma har skrivit speciellt om det. Förstår det. Men, även alla de som har haft en 11-åring kan föreställa sig smärtan.
Det är lika hemskt var än något sånt här händer. Vår kapacitet att ta in det är dock begränsad. Ingen klarar att ta in all världens olycka i sitt bröst. När det sker geografiskt nära blir det verkligare. Vid Åhléns på Drottninggatan har alla varit. Vi har alla en massa vänner som dagligen passerar där.
För ett par år sedan sprängdes en bil i Torslanda och fyra personer omkom – däribland en fyraårig flicka. På en tidnings framsida sågs sedan en bild av den rondell där det inträffat. En rondell med grönt gräs – det var allt. Men, alla vi som bor här passerar dagligen den rondellen och händelsen blir väldigt nära och verklig. Medielogiken fungerar så. Ju närmre i tid, geografi och kultur, desto mera intressant och förståeligt blir något. Det är därför vi inte ser mer än två konflikter och krig åt gången i media, för vi klarar inte av att ta in så mycket mera.
En terrorist förstörde så mycket i fredags. Så många framtider och möjligheter raserades. Någon som tog sig rätten. Igen.
Sorgen går rätt igenom oss alla. Vi kan alla känna smärtan hos de anhöriga. Vi är alla anhöriga.
Det är svårt att skydda sig från galna och onda människor. Det enda vi kan göra är att fortsätta vårt värv för det goda samhället. Sten för sten.
