Åter har debatten blossat upp om en detaljfråga i skolvärlden. Denna skolvärld som alla har åsikter om, oavsett hur mycket du kan eller ej om den världen. Folk som inte alls har insyn i skolan kan uttrycka sig på så vis att “Den svenska skolan är i fritt fall” och “kaos råder på lektionerna”. Men så är det såklart inte. Vi jobbar på ett annat sätt idag och för den som gick i skolan på 80-talet så är mycket annorlunda.
Det som inte är annorlunda är dock ungdomars närhet till bus och liv. Och så skall det vara! Men, såklart behövs det lugn och ro om du skall kunna lära dig något. Och hur lätt det går att stävja detta bus när så behövs avgörs av vad läraren har i ryggen. Inte i sin egen fysiska rygg, utan i bakom sig i form av skolledning, som i sin tur måste ha något i sin rygg. Nämligen de som bestämmer om skolan. Vi kan inte ha ett system som är avhängigt enskilda lärares auktoritet, vilket är fallet idag. Och har varit så länge.
En lärare är en person med lång utbildning i sitt ämne och kan det väl. Sedan är alla olika vad gäller förmåga att fånga och få med sig en grupp. Det är för övrigt något som tar några år att lära sig. Men, oavsett hur skicklig en lärare är i detta, så uppstår ändå hela tiden situationer där ordningen störs. Såklart i ett rum med 26-32 individer som ligger på lite olika nivå. Och såklart kan det bli turbulent ibland! Vare sig det gäller en socialamedierflash på mobilen eller nån som bara inte kan sitta still, eller några som förlorar sig i en högljudd diskussion. En person – läraren – skall då ensam ratta alla olika händelser för att fortsätta att ro lektionen i land. En lektion är inte någon högtidsstund som man med stort och eget intresse sökt sig till. Det är elevernas vardag och liv. Ett avsnitt på SVT om en lektion i svensk skola som förefaller rörig behöver faktiskt inte vara det överhuvudtaget! Det kan gå alldeles utmärkt att göra lite olika saker och röra på sig. Men där sitter folk som gick i skola för länge sedan och tittar och förfasar sig. 
Något som är intressant är också att oavsett när du gick i skola så säger du alltid “det skulle aldrig vi fått göra”. Det kan vara en person som gick i skola 1969 eller 1999. Med några års perspektiv så läggs visst tillrätta i den egna bilden.
Men, det är nu vi kommer till kärnfrågan. När oro eller en störning uppstår, vilket det gör då och då, så agerar läraren på något vis. Det som då skiljer sig åt är, huruvida eleverna lyder eller inte. Oftast gör de det, men när någon vägrar blir det problem. Vad skall läraren göra då? Hur pass tydlig läraren kan vara i den situationen är helt avhängigt huruvida skolledningen backar läraren. Läraren måste veta att hen kan be någon gå ut eller annat utan att undra om det går att genomföra. Elever vet direkt om det är tomma hot eller om det spelar roll! “Vad händer annars?” kan en elev fråga. Det måste läraren själv ha bestämt och vara trygg i att det kommer att gå att genomföra. Det är läraren om skolan har en genomtänkt och tydlig linje och en icke ängslig ledning. Skolledning sluter upp bakom läraren. Och inte fegar ur av rädsla för att eleven skall byta skola eller av rädsla för föräldrar som är missnöjda på något sätt. De måste tro på att konceptet bär och att lärare gjort en korrekt bedömning.
Friskolesystemet är en valfrihetsrevolution som gjort det möjligt att välja utifrån olika önskemål så den skall vi vara rädd om. Men de avarter vi kan identifiera idag skall vi jobba med. Som att den sociala rörligheten fortfarande är trög och att vissa skolor sparat in på undervisning – för att de kan. Utfallet kan bli väldigt olika på olika skolor beroende av kompetens i kommunens nämnd och hur de sköter sitt uppdrag eller hur en styrelse beslutar. Det är här vi kommer till kärnan och möjligheten att lösa problemet.
Om vi skall få en likvärdig utbildning – möjlighet för alla att få en bra utbildning oavsett var du bor eller vilken sorts skola du väljer, så kall staten vara huvudman. Samma rygg bakom alla. Inte bara sällan förekommande inspektioner. Oavsett vilken kommun du bor i eller vilken skola du valt. Just kommuner har visat sig vara alltför olika i kompetens att sköta skolan. Här beror det mycket på kultur också.
Det är alltså lite mera komplicerat än att påstå att enskilda lärare är ryggradslösa och mesiga. Så, det hänger inte på att samla in mobiler eller inte – även om det kan vara ett bra grepp för en enskild lärare emellanåt. Politiker skall inte börja fundera över hur en vardagsdetalj i skolan skall lösas. Och det gäller både om det skall få förekomma läxor eller hur mobiltelefoner används. Drop it. Politiker skall lösa förutsättningen.
