Men det är så rörande att se människor äta. Precis alla sorter och överallt och i olika stadier av hunger. Men, såklart är de hungriga mest rörande att se. Någon som för en liten stund helt fokuserar på att få innehållet framför sig in i munnen. Det kan vara någon på en uteservering, i ett personalrum eller någon på en restaurang eller var som helst.
Sen kan mitt hjärta verkligen krossas om jag ser att någon får en slags “glimrande” blick när de tittar på mat. Såg det igår, faktiskt. Det var på SVT morgon och Claes Elfsberg när dom hade matlagning, som de brukar på fredagar. (MorgonTV är nästan den enda TV jag tittar på. Växlar mellan TV1 och TV4 hela tiden jag sitter där och äter frukost) Han såg så lycklig ut när han tittade på maten. Mitt hjärta brast. Hahaha
När jag växte upp var vi nästan alltid hos min mormor och hon hade ett enormt tålamod med oss. Det fanns faktiskt bara en sak som gjorde henne arg och det var om man slängde eller hånade maten. Hon var född 1914, hennes pappa hade varit slaktare (innan han sadlade om och blev åkare, för att sedan omkomma i Petsamotrafiken under andra världskriget) och hennes mamma hade drivit restaurang, så dom hade inte haft ont om mat. Men, hon och alla som levde efter första världskriget hade sett svälten runt hörnet. Minnet fanns kvar om att maten när som helst kunde försvinna. Vi hade faktiskt hungerkravaller i Göteborg innan första världskriget var slut. De hade vuxit upp innan andra världskriget och långt innan masskonsumtionssamhället. Allting kring mat var viktigt. Vare sig det var vardag eller fest. Man skulle planera och hushålla. Och alltid bjuda de som kom. Till min mormor kom det hela tiden folk. Och det var alltid någon som satt på en pall i köket. En reservplats liksom.
Det är faktiskt något jag hade glömt lite. Var i Dikanäs och hälsade på en kompis för ett tag sedan. När vi skulle äta så kom det plötsligt några stycken till. Utan konstigheter så dukade hon bara fram ytterligare en trave tallrikar. Hur dom kunde ha lagat så flexibel mängd är en gåta, men förmodligen en kost jag glömt av. För där jag bor så väller det väldigt sällan in folk helt spontant.
Jag tänker på dem som är på flykt i världen. Förutom alla påfrestningar de lever med, så kan de inte heller laga sin egen mat. Det är något jag tänker är mycket viktigt. Man vet ju själv när man varit på resa en lägre tid- att vad gott det är att få laga sin egen mat som man gillar. Hoppas alla människor som nyss kommit till Sverige får möjligheten att själva handla och laga sig mat.
En sak till gällande min mormor. Hon gjorde några saker som var så goda och som jag förmodligen aldrig kommer att få smaka igen. Det var hennes rabarber- och hallonsaft. Och hennes pölsa. Den var så god. Frågade vid något tillfälle efter receptet, men då sa hon bara (som hon alltid sa när man ville ha ett recept!) “du tar lite lagom av det och det. Tills det blir bra”.
