“Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”
Vi lever i olika föreställningsvärldar idag på många sätt. Tag bara Trumps senaste “grej”, när han igår sa “Look what happened in Sweden”. Ytterligare ett bevis på hans stollighet. Att Trumps verklighetsbild skiljer sig från många andras står vid det här laget mycket klart. Han hittar på och väljer vad som faller honom in. Och inte verkar han bekymra sig över att folk blir upprörda eller att han har fel. Framförallt har han ett sällan skådat egocentriskt perspektiv.
Jag tycker att Trump personifierar hela trollindustrin.
Vi vet att barnen i Nordkorea blir matade med en mix av myter och propaganda, ett sätt för regimen att säkra greppet om befolkningen. Skrämda till lojalitet och lydnad. Hur deras världsbild ser ut kan vi bara ana. De berättelser som framkom vid Kim- Jong-Il död för sex år sedan får oss att tappa hakan. Alla förenades i en kollektiv, hysterisk gråt. Ja, till och med djuren och naturen grät.
I veckan som gick kunde vi läsa två välgjorda avslöjanden om hur trollen på nätet jobbar. Hur de planterar fakenews Läs här och i Eskilstunakuriren (länken fungerar inte) Och det finns en stor grupp som sväljer allt med hull och hår. De som vill få sin rädsla och världsbild bekräftad. Skrev om det sist – se nedan.
Men även utan påhitt, så får vi oss till livs olika aspekter av historien beroende av var vi bor. Barnen i Kina läser inte mycket om Europa och vi läser inte mycket om deras historia. Världsbilden skiljer sig åt.
I torsdags var jag och lyssnade till Margot Wallström, på årets Torgny Segerstedtsföreläsning. Efter hennes inledning berättade två lärare om sitt gemensamma arbete med att göra en kurs i historia som tar upp Israel-Palestina-konflikten för 16-åringar på båda sidor. Att ge dem en fullständig, gemensam historia som belyser båda sidors perspektiv. Lärarna heter Sami Adwan (årets innehavare av Torgny Segerstedt-professuren) och Shai Miselman (lärare i Israel).
De palestinska barnen får aldrig läsa om förintelsen. Barnen i Israel får aldrig läsa om “katastrofen”, som palestinierna kallar det som hände när Israel utropade sin stat 1948. “Varför hatar dom oss?” kan elever från Israel fråga. Shai Miselman berättade att han i sin undervisning i historia som tar avstamp i koloniseringen av Mexiko. Därefter arbetar man sig framåt till sin egen historia. Till slut får du syn på de gemensamma berättelserna och får en förståelse för varandra.
För det går aldrig att predika. Du kan aldrig börja med att berätta för någon som är fast i ett synsätt att de har fel. De måste komma på det själva. Och det gör de efter att ha fått kunskap om något. Och framförallt när de erhåller förmågan att sätta sig in i den andres perspektiv.
Nu kan jag inte låta bli att kortfattat säga att kunskap är bearbetad information, vilket kräver en tidsaxel. (Tänker inte problematisera begreppet ytterligare)
Shai var dock pessimistisk. “Jag träffar endast ett 80-tal elever per år. Av dem når jag kanske 20 stycken. Att något skall ändra sig utifrån så få individer tror jag inte kommer att hända”.
Men jag tror visst att han gör stor nytta. Det är alltid en individ som måste kliva fram och agera. Av alla elever du har framför dig så vet du aldrig var de hamnar i framtiden. Som lärare har du ett stor ansvar och en viktig uppgift. Det Shai gör är av stor vikt inför framtiden. Han och Sami tar sitt ansvar för fakta, kunskap och utveckling. De tar eleverna och fredsprocessen på allvar och inser att det inte finns någon annan väg än denna att gå. Vägen där vi möts, lär oss och diskuterar.
I publiken satt en palestinsk kvinna, som höll ett kort, upprört inlägg, som avslutades med en önskan om att Margot Wallström och Sverige skall införa sanktioner mot Israel. Margot svarade att det inte var aktuellt. När tiden var ute sa dock läraren från Israel att han gärna talade vidare med den upprörda kvinnan efteråt. Om just den lilla handlingen kan leda till något bra, det vet vi inte,. Det vi däremot säkert vet är att om de inte hade talat med varandra efteråt, så kommer ingenting att hända.
Bild ovan: Sami Adwan (årets innehavare av Torgny Segerstedt-professuren)
