Just nu håller man på att befria staden Mosul i norra Irak, som utropades till IS huvudstad för ett par år sedan. I staden finns 1,5 miljoner personer och det är oklart hur många där som stöttar IS helhjärtat eller hur de kommer att agera. Bland dem finns även väldigt många barn. Sakta drar styrkorna mot Mosul, men det tar tid eftersom många hinder finns. Operationen beräknas vara avklarad innan jul.
Det meddelas även att just nu är det uppehåll i bombandet av Aleppo. Det råder “humanitär paus”. Det finns alltså utrymme för skadade att evakueras – på något vis, och för andra att fly.
Vi som inte är där eller någonsin varit med om ett bombanfall kan bara ana vad de inblandade går igenom. Vad upplever man och vad tänker man? De som har barn? De som är barn? En professor från Försvarshögskolan uttrycker sig som så att “Det skall bli intressant att se hur folk reagerar på striderna”. Som om det vore ett datorspel. Här finns den artikeln.
Människan är en mycket krigisk varelse och det verkar inte finnas något kollektivt minne av det fasansfulla som krig innebär för människor. Det är ju så att det inte är only the bad guys som träffas. “Collateral damage” är ett begrepp som används.
I veckan visade jag en film för elever som handlade om atombomben över Hiroshima.
Det var så att en fotograf hade överlevt bombens centrum och han vandrade planlöst omkring – helt chockad, med kameran i hand. Till en början klarade han inte av att ta några foton, när allt var så fasansfullt hemskt att beskåda. Men, så insåg han att han måste föreviga detta. Två foton togs, vilka mirakulöst nog bevarats till eftervärlden. Mirakulöst därför att det var förbjudet att framställa Japan i negativ dager. Att fotona finns kvar är även det en slump, som för så många andra historiska kvarlevor. Att föremål blir kvar oskadda genom tiden är ren tur. Ett bra exempel på det är Rosettastenen.
Fotografen stannar till slut på en bro där många personer samlats. Där tar han två foton. Allt är stilla, tyst och alla är i svår chock. Det enda som hörs är återhållna snörvlingar och gråt, samt en rasande brand i bakgrunden. Vad var det som hade hänt? Var det jordens undergång? Ingen fattade någonting. Bland döda kamrater stod levande kamrater och tittade chockade på sina brända armar och hår krusigt av hettan. En kvinna stod och skakade sin svartbrända baby när hon inte kunde acceptera att babyn inte vaknade.
Under veckorna innan atombomben fälldes hade stadens ungdomar satts i arbete att bygga en skyddsvall mot havet i händelse av anfall därifrån. Det var så man tänkte. När Japan vägrade kapitulera efter freden i Europa, så fortsatte deras krig till havs. Därför var det logiska att ett anfall mot landet torde komma från andra krigsskepp. Atombomben var en fullständig överraskning.
Atombomben var helt ny och hade aldrig använts tidigare. Dess effekt var så enorm att stadens inre kärna – i centrum av träffen, utplånades direkt – tillsammans med ca 70 000 personer. De som befann sig i den första yttre cirkeln klarade sig – och de som befann sig i den andra yttre cirkeln dog. Det var mest unga personer som dog, när de var hemma för skola och annat arbete.
Det obegripliga är att ytterligare en bomb fälldes över Japan tre dagar senare. Fullständigt vansinnigt.
De överlevande på bron kunde fyrtio år senare berätta hur de upplevt detta. Några berättade för första gången i sitt liv om upplevelsen. Dessa personer är döda idag.
Några amerikanska forskare fann även detta “intresssant”. De kom till Japan efter bombandet för att hjälpa offren – men egentligen var det för att samla in data och fakta kring bombens efterverkningar. Allt var noga hemligstämplat.
Men genom dessa två foton, så kunde överlevande personer identifieras och intervjuas – 1986. Det var även svårt att få dessa personer att ställa upp på intervju, när överlevande i Japan är skydda. Man skyr så kallade Hiroshibas, när de anses smitta med sjukdomar och missfoster. Samma fenomen uppstod efter tsunamin när kärnkraftverket sprang läck och radioaktiv strålning släpptes fri att skada folk. Dessa personer blev också stigmatiserade. Utfrysta – inte hjälpta.
Jag har även läst för eleverna ur boken Mitt sargade hjärta av Martin Doerry. Den handlar om hans mormor, Lilli Jahn, som var judinna och gift med en tysk. Tillsammans fick de fem barn och jobbar som läkare i Tyskland, tills han skiljer sig från henne – något man uppmanade tyskar som var gifta med judar att göra. Under kriget blir Lilli, modern, hämtad och bortförd till koncentrationsläger. I boken får man ta del av den rika flod av brev modern och barnen skriver till varandra. De handlar mest om vardagsbestyr. Vardagsbestyr man diskuterar med varandra – men när nazisterna berövade dem möjligheten till detta så framhärdar de ändå med sin kontakt i brevform. Många av breven kommer fram tack vare snälla personer som förbarmar sig och smugglar ut breven.
Barnen bor i staden Kassel, som bombas hårt en natt i oktober 1943. Alla Lillis barn överlever och barnen berättar sedan om händelsen för sin mor i breven. De ger detaljerade beskrivningar av hur det var att försöka hitta i en stad där alla husen är mer eller mindre förstörda och gatorna fulla av blindminor och skräp. Samt försöken att hitta mat och vatten i ruinerna. Och hur de arbetar för att skaffa nya skor och kläder, när allt blivit förstört. De beskriver även sin rädsla under bombningarna och sin stora oro för modern. Att de inte kunde vara tillsammans. De oroar sig även för om hon fryser och om hon får tillräckligt att äta. Vi får veta att Lillis älskade flygel förvandlats till en klump av järn och kol.
Tyska städer bombas intensivt under andra hälften av andra världskriget när Tyskland var den tydliga fienden. Men självklart fanns det så många oskyldiga civila som faller offer och som inte har det minsta med nazisterna att göra. Och många barn.
Boken Mitt sargade hjärta ger oss en mycket god inblick i hur det är att bli utsatt för bombräder. Fotot från bron i Hiroshima efter atombomben, som följs upp av intervjuer senare, ger oss en mycket god inblick i hur det var att vara med när atombomben fälldes.
De som var med. Vanliga barn, ungdomar och vuxna. Detta var länge sedan – det är historia. Men, historien upprepar sig ständigt.
Nazityskland besegrades till slut med hjälp av massiva insatser från öst och väst. Sovjet fick betala det högsta priset om man räknar i antal döda soldater. Men var enda liv som spilldes var en tragedi såklart. Alla meddelanden hem till föräldrar om att deras barn hade stupat.
Det kostar att försvara friheten. Att det nu görs en insats för att befria Mosul är mycket bra. Det finns så många exempel i modern historia när vi bara tittat på och konstaterar att läget är förfärligt. Oskyldiga människor tagna som gisslan i städer och länder. Då måste anfall göras. Vi måste försvara friheten och inte accepterande grymhet, brutna regler, förakt för mänskliga rättigheter och demokrati. Men tyvärr till ett mycket högt pris. Jag minns dock bilder från kriget i Jugoslavien. En man ropar till en reporter: “Ni ser ju alla vad som pågår här! Varför är det ingen som kommer och hjälper oss?” Eller bilderna från Rwanda. När två reportrar landar på en äng efter ett rykte om en massaker. Sakta går de ur helikoptern och ser sig om. Reportern börjar prata. Men plötsligt reser sig en kvinna som suttit gömd i gräset. Sedan reser sig fler och fler personer och börjar ropa “Please – help us. Take us with you!” Reportern och fotografen inser att detta inte kommer att funka, och man får se hur de rusar tillbaka till helikoptern som lyfter.
Vi inte lärt oss mera trots tusentals år av erfarenhet. Och åter befinner vi oss i Dantes inferno. Vilken tur att det inte just nu handlar om dig – eller ditt barn. Men du kan vara en orolig anhörig.
