Läste om Horace Engdahl i DN idag. Där återger han ett möte med Göran Persson under tiden Persson var statsminister. Persson hade bokat ett möte med Horace och när Horace kom dit trodde han att det skulle bli någon form av problemsamtal, kanske t o m bråk, men istället pekade Persson på två soffor och bad Horace lägga sig på den ena. Sedan låg dom där i vars en soffa och hade ett långt, bra samtal om politik, religion och litteratur. En “civiliserad dialog”. Det lät mycket bra och trevligt tycker jag.
Jag hade faktiskt en liknande upplevelse när jag läste historia för många år sedan. Infann mig då till ett bokat samtal med professor tillika handledare av min uppsats. När jag kom in sa han :”Varsågod och ligg”. Helt förbluffad stirrade jag på honom och undrade vad han menade. Men han upprepade sin uppmaning och pekade på en schäslong som fanns lite instucken under skrivbordet. Helt sjuk, tänkte jag och satte mig lite så sidan och försökte se cool ut. Men, det visade sig att han ansåg att samtal blev bättre om man låg ner. Samtalet blev just civiliserat och mycket bra, trots det ganska sjuka introt.
Jag har tänkt många gånger på den händelsen. Om hur hårt styrda våra föreställningar är om hur allt skall vara. När något händer i rätt kontext funkar det, men bryter man ur något ur sitt rätta sammanhang det så uppstår oro. Det är lite så konstnärer jobbar. Bryter mönster och testar. Men, det är ju tabu oftast. Håll dig till rätt mall för att inte störa. Här handlade det ju om makt och kön och en massa annat, så såklart och helt rätt var jag tveksam. Men – även här kan man bedra sig. Absolut.
Jag tror ju att historieprofessorn egentligen, eller också, ville vara psykolog? Eller så testade han bara en ny metod. Som Göran Persson gjorde med Horace. (Och någon till)
Jag skall inte säga något nu om musik. Det får vänta.
